Björnstad är skriven av Fredrik Backman.

Sent en kväll i slutet av mars tog en tonåring ett dubbelpipigt hagelgevär i handen, gick rakt ut i skogen, satte vapnet mot en människas panna och tryckte av. 

Ok, jag kommer bli lite dramatisk och överdådig men håll ut. Och egentligen finns det inget mer att säga om boken som inte redan sagts utan att låta som en härmande papegoja. Jag skulle kunna sammanfatta hela känsloregistret och upplevelsen med ett ord, tack. Och det skulle täcka allt. Men som sagt, dramatiskt och överdådigt är vad ni får.

Ja den handlar om hockey. Ja den handlar om en random småstad i Sverige och ja, den handlar om människor. Och det är just det, de där människorna som Backman skriver om, som är hela grejen. För jag tänker mig att han måste ha ett särskilt sätt att se människor för att kunna skriva på det här sättet. Hur han tittar på en främling eller vän och på något sätt uppfattar själva kärnan i det som gör människan. Och så tar han den där kärnan och sätter ihop med andra kärnor och så skriver han om dem och så blir de människor. För Backman ger oss inte karaktärer, han ger oss ett levande persongalleri och människor att lära känna.

Vi får lära känna många människor som alla på något sätt är involverade i klubben, i hockeyn. Det enda som betyder något. Som betyder allt. Ungdomarna och deras föräldrar, tränare och direktörer. Och vi får se och uppleva hur ett helt samhälle skapar en hora och en hjälte. Och vi får lära oss varför det inte är så konstigt att vi läser om det i tidningarna och hur det kan hända igen och igen och igen.

Ska jag nämna något som hade kunnat arbetas lite på är att Backman även här är aningen repetitiv. Han hamrar gärna in känslan lite för entusiastiskt, men precis som i Britt-Marie var här går det över och resten är bara hänga med på. Det tog alltså några sidor innan jag på riktigt kom in i boken, men sedan … Ja, jävlar vilken resa.

Det bästa sättet att beskriva läsupplevelsen är att börja med början. Så oerhört dramatiskt och något som lätt kan ta över en hel bok. Malin Persson Giolito har också en dramatisk början i Störst av allt, men till skillnad mot den boken där jag plöjde igenom sidorna i jakten på vad var det som hände, så glömmer jag helt bort startskottet i Björnstad. Ungefär halvvägs in i boken minns jag plötsligt att men herregud, någon kommer ju ta ett hagelgevär och … Precis som det ska vara. Läsupplevelsen försvinner inte bakom det dramatiska, utan varje känsla och händelse får sitt utrymme att synas och upplevas.

Hade jag vågat skriva det här om jag hade varit kvinna? Och svaret på det är nej.

Jag skulle kunna skriva tusen rader till och ändå inte kunnat beskriva Björnstad på rätt sätt, så jag nöjer mig med att avsluta med ett tack. Tack för att du faktiskt skrev den här boken som alla borde läsa. Inte bara för att den är viktig, utan även för att det är en av årets bästa böcker. Den bästa?

Björnstad är märkligt nog första boken av tre och jag fattar inte alls hur fortsättningen kan tänkas bli. För det finns ingen cliffhanger utan vi får ett rejält avslut, så jag har faktiskt ingen aning om vad tanken är. Mer än att det kommer vara bra.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Vargnatts bokhylla, Bims blogg och C.R.M. Nilsson.