Sida 39

Bokmonster blir biomonster

Sju minuter över midnatt vaknar trettonårige Conor av att ett monster står utanför hans fönster och ropar hans namn. Men det är inte det monster Conor väntat sig, monstret från hans mardrömmar, mardrömmarna han haft varje natt sedan hans mamma påbörjade sin behandling på sjukhuset. Monstret i trädgården är annorlunda. Det är uråldrigt. Och vilt. Det har tre berättelser att berätta för Conor. Men det vill ha något fruktansvärt och hemskt i utbyte. Det vill ha sanningen.

Sju minuter över midnatt av Patrick Ness, på engelska A monster calls.

Jag har varken läst boken eller sett filmen än, men båda är på gång. Tyvärr var jag lite sent ute med att beställa boken, så jag får nog se filmen först för en gångs skull.

Men alltså den här trailern, den är så sjukt fin. Och Liam Neeson som monster måste ju bli det bästa monstret någonsin? Den verkar väldigt sorglig så det känns som en ska ladda upp rejält med pappersnäsdukar på bion.

Lektörsläsning pågår.

Det har ju varit tyst här lite till och från, och några har frågat om jag är på väg att lägga ner bloggen. Svaret är nej, jag har bara varit upptagen med lite andra saker. Spännande saker. Jag har nämligen gått över från testläsning till lektörsläsning, något som kräver en hel del tid.

Jag började testläsa manus för några år sedan och mitt första utlåtande var väl i stil med ”det är jättebra” eller liknande ( förlåt Camilla ). Därefter gick jag över till ”det är jättebra förutom den här pyttelilla saken” och sedan har det utvecklats med tiden. Sista testläsningen skulle ha varit för Anna Jakobsson Lunds bok Enda vägen, men det blev tyvärr inte av eftersom jag hade mycket omkring mig just då. Vilket på sätt och vis kändes helt ok nu i efterhand när jag fick uppleva hennes sista bok ur den vanliga läsarens ögon. Färdig bok att bara njuta av utan testläsarögon.

När jag väl kom igång igen i somras kände jag att jag ville utvecklas mer och gick över till riktiga utlåtanden. Så jag har nu lektörsläst manus ett par månader och det känns så bra att jag vill satsa mer på det. För att ge det en äkta chans behöver jag tid. Tid för att kunna ge både manus och författare den uppmärksamhet de förtjänar. Den tiden har jag tagit mig genom att från den här veckan gå ner i arbetstid på mitt vanliga jobb. Eftersom företaget är nystartat kommer jag erbjuda startup-priser i början och förhoppningsvis kommer det här utvecklas till något riktigt bra. Jag har en hemsida på gång och kommer presentera den inom kort.

Det här betyder naturligtvis inte att bloggen läggs ner. Jag måste ha den som ventilationshål för alla fina böcker jag läser på fritiden och kommer fortsätta blogga som vanligt. Jag har dock en del planer även för bloggen eftersom jag känner att den inte riktigt utvecklats så som jag tänkt mig. Mitt hjärta bultar ju lite extra för indieförlagen, så jag kommer försöker styra läsningen mer åt det hållet och förhoppningsvis kunna ge dem mer utrymme att synas här så som tanken var från början.

Inga grandiosa förändringar men tillräckligt stora för att det ska kännas otroligt kul och spännande. Fortsättning följer.

Dark Matter

Orden tv-serie, rymdskepp, science fiction och mystiska hemligheter är för mig som en sockerbit för en häst, oemotståndligt. Så dyker det då upp en trailer som lovar allt det där och ser så jäkla bra ut att håret krullar sig. Fatta besvikelsen när det bara blir platt fall. Dark Matter är nämligen inte bra. Den består av usla skådespelare, totalt stereotypa karaktärer och den trillar ner i varje klichée man kunde hitta.

Sex personer vaknar upp på ett rymdskepp och alla lider av minnesförlust. Ingen har någon som helst aning om vilka de är eller varför de är där. En besättning är såklart ingenting utan minst en egen android, så vi får en sådan också och som så ofta är hon den mest intressanta karaktären av alla. Man lyckas få reda på besättningens identiteter och självklart är de alla mördare, tjuvar och banditer. Men de känner sig inte som skurkar, så nu kanske är ett bra tillfälle att bli en bra människa? Och det här ältas i avsnitt efter avsnitt. Speciellt av karlarna som inte kan låta bli att slåss.

Och karlarna, de är inga vanliga män. Nej, de är naturligtvis riktiga karlakarlar som består av muskler, sexbehov och muskler. Kvinnan i besättningen blir någon slags ledare och därmed medlaren mellan dessa karlakarlar som ska slåss så fort någon säger fel pip. Och karlakarlarna cirkulerar runt sexiga kaptenen som brunstiga bockar. Utom den starka tysta karlakarlen, för det finns alltid en sådan. Så han spelar rollen av den tysta, mystiska, starka ensamvargen som ändå har de andras back när det behövs. Någon slags ninja är han också, vilket väger upp lite av allt trams. En ninja är alltid en ninja.

Sedan har vi såklart den udda tjejen. Den som står lite utanför men som visar sig vara lösningen på typ allt. Hon vill bara att alla ska vara goda vänner och blir jätteledsen när karlakarlarna envisas med att slåss vid minsta tillfälle.

Och allt det här hade kunnat vägas upp av bra skådespelarinsatser, men inte ens det får vi. Fullständigt usla skådespelare, framförallt karlakarlen som ska föreställa den smarta i gruppen av karlakarlar. Usel. Den enda som får godkänt är androiden, som även är den enda som står för någon slags humor i serien.

Så, serien klarar tyvärr inte Oaryas 4-avsnittsregel. Jag har till och med sett sju avsnitt men nu räcker det. Jag hoppar vidare till säsong två av Z Nation istället. Zombiesar är inte dumt det heller.

Så synd på den här fantastiska trailern som lovade så mycket.

Trollkarlens arvinge – En snygg debut av Ida Öhnell

Trollkarlens arvinge är skriven av Ida Öhnell.

”Genom den svarta höststormen ringde ett larm ut över nejderna. Fåglar och andra flygande väsen lyfte från grenarna och vindilar for med dundrande fart fram över ängarna. Det var uppståndelse den natten. Ett barn hade fötts på Zenithars borg, trollkarlen hade fått en arvinge.”
17 år senare bor Stella i en vanlig svensk småstad med sin moster och lillebror, och vet ingenting om sin far. När han då hör av sig och plötsligt vill att de ska komma och bo hos honom så blir det början på ett äventyr som förändrar allt.

Utgivningen av Trollkarlens arvinge finansierades av ett crowdfunding-projekt som jag var med och backade. Ida Öhnell hade lagt upp ett par avsnitt som smakprov och det jag läste var så bra att jag gärna ville se boken i tryck, så det kändes självklart att bidra. Och visst är den bra. En härligt magisk bok att förlora sig i. Och som om inte texten var nog, så är även det vackra omslaget illustrerat av författaren.

Hela världen känns väldigt genomtänkt och är snyggt uppbyggd. Jag tycker om att inte allt förklaras, till exempel får vi inte veta exakt var den här trollkarlsvärlden finns. Bara att man faktiskt kan köra bil dit, så hamnar man i den här blandningen av modernt och medeltida. Där Stella och Jakob får bo i en mörk borg och gå i skola där man tränar till att bli riddare, men samtidigt går på klubb och lyssnar på senaste rockbandet. Och just det, att man kör bil och hamnar i den här underliga världen gör att den känns mer trovärdig på något sätt. Som om vem som helst skulle kunna hamna där om man råkar köra lite vilse en regnig natt.

Boken är välskriven samtidigt som språket ändå känns lite trevande. Som om författaren håller tillbaka och inte riktigt tar hela klivet ut i det som var tänkt, något som färgar av sig i både karaktärer och miljö. En av bokens styrkor är förvisso att framförallt Stella är lugn och tillräckligt trygg i sig själv för att ta saker med ro. Hon hetsar inte upp sig över någonting, utan vet vad som är rätt och fel och hur resten blir får tiden utvisa. Samtidigt hade jag önskat lite hetsigare och mer spontana reaktioner ibland. Lite mer tonåring. När de kommer till borgen där magin uppenbarar sig, när Jakob fastnar med handen i en stålhandske ( som sitter kvar så länge den själv vill sitta kvar ), när de får veta att deras far faktiskt är en trollkarl. Lite undrande och oroliga blir det ju, men att ingen bryter ihop eller skrikande frågar vad som faktiskt pågår kan kännas lite väl orimligt ibland.

Så boken haltar lite ibland, men som helhet är det är en fantastisk ungdomsbok och en snygg debut. Ida Öhnell ger oss ett genomtänkt världsbygge, sympatiska karaktärer och en vändning i sista delen av boken som känns oväntad och fräsch. Någon skrev att hon tyckte Ida skulle satsa mer på att skriva böcker som utspelar sig i den vanliga världen. Jag håller inte med. Visst vill jag se Ida Öhnell skriva mer böcker av allt, men framförallt vill jag att hon skriver mer om Stella och Jakob. Jag vill ha mer.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Beas bokhylla, Emmas krypin och Läsresan.

Doctor Strange

I lördags var jag och maken på bio och det blev naturligtvis Doctor Strange. Vi var där med min svåger och svägerska och i sista minuten tog vi med 9-åringen också, vilket inte var ett helt bra beslut. Det är svårt med de nya Marvel-filmerna, vissa funkar för yngre barn och vissa inte. Sonen tyckte i och för sig att det var den bästa film han någonsin sett, men med facit i hand hade han inte fått se den på bio. Åldersgränsen här utan förälder är 12 år ( I Sverige kanske 11? ) och det är nog en bra minimiålder med eller utan förälder tror jag.

Filmen då? Ja jävlar vilken film! Helt fantastiskt svinbra är den.

Handlingen behöver man kanske inte säga så mycket om, den innehåller egentligen inget nytt. Kirurg skadar sig och letar botemedel så han kan fortsätta laga trasiga nerver, hittar guru och upptäcker oanade krafter. Naturligtvis finns en skurk som allierat sig med den mörka sidan och som Strange ska slåss mot. Så vill man ha handling och djup ska man se en annan film. Doctor Strange handlar helt om effekterna, och vilka effekter! Kan vara det bästa jag sett faktiskt.

Inledningen är fullständigt magnifik och det är ändå bara början. Vi får se världen bändas och böjas. En värld som knakar, rullar runt och trasas sönder in i minsta detalj. En värld som vänds ut och in och upp och ner, och så vidare och så vidare och allt är så jävla snyggt att man bara dör.

Även skådespelarna är magnifika. Benedict Cumberbatch är fantastiskt som Doctor Strange. Han ger exakt rätt ton av arrogans och smärta för att Strange ska kännas äkta. Mads Mikkelsen är underbar som skurk men får tyvärr för lite plats i filmen tycker jag. Och Tilda Swinton är som alltid fenomal, även om jag tycker hennes roll kunde ha fått lite mer struktur. Kemin mellan dessa tre är dock spot on och de lyckas även få in exakt rätt ton av humor, något som lyfter hela filmen ytterligare ett snäpp.

Så ja, ni måste helt enkelt se den. Helst på bio och helst i 3d. Och gå för guds skull inte innan eftertexterna rullat klart. Det kommer nämligen teaser på kommande film som nästan fick mig att trilla av stolen.

Stjärndamm av Lars Wilderäng

Stjärndamm är sista delen i en trilogi skriven av Lars Wilderäng.

Den civilisation som sakta men säkert byggdes upp igen, 10 år efter Nedsläckningen, är nu krossad. Inga kulor i världen kunde skydda dem mot den fiende som var nära att förinta dem alla. Och som visade sig vara värre än den mest fasansfulla mardröm.

Några av de få överlevande har åter samlats på Carlstens fästning, fångade som råttor och omringade av hotfullt svarta ögon. Det måste finnas ett sätt att stoppa det här hotet, om det så är det sista de gör. Frågan är bara hur de ska ta sig ur sin fångenskap, och om det finns fler överlevare där ute?

Serien började ju med Stjärnklart där allt gick åt helskotta. Världen som vi känner den gick under och vi har fått följa några människor från att mobilerna började krångla tills nu, när Kentaurerna invaderat jorden. Actionfyllt, militäriskt och vansinnigt spännande.

Kentaurerna har spridit sitt stjärndamm och människor förvandlas till zombier eller vampyrliknande varelser och resten dör. Förutom ett fåtal som fortfarande kämpar, och aldrig någonsin har jag sett en grupp vara så fullständigt utsatt. När man tror att nu kan det verkligen inte bli värre skruvar Wilderäng upp hotet några snäpp till och allt ser verkligen hopplöst ut. Jag undrade faktiskt några gånger om det här skulle bli första boken jag läser där alla faktiskt dör. Där hela jorden går under, totalt. Men naturligtvis hade Wilderäng några ess kvar i rockärmen och slutet är ett av de snyggaste jag sett.

Boken hade lätt kunnat gå totalt bärsärk så som Wilderäng smackar på med varelser, men den militäriska tonen i boken gör sitt jobb. Jag har hela tiden en känsla av kontroll, av syfte och en stark känsla av realism trots allt vi möter. Det är liksom inte Hollywood-action vi får, utan vanliga människor som kämpar för sin överlevnad minut för minut.

Gillar man inte science fiction kan man läsa Stjärnklart som en fristående bok, även om jag själv älskar trilogin som helhet. Stjärnklart kan mycket väl vara en av de bästa böcker jag läst. Bäst som i en av de mest engagerande. Fortfarande, två år efter läsningen, är jag påverkad av undergången som presenteras i första boken.

Med Stjärndamm får vi ett riktigt snyggt avslut och en trilogi som håller hela vägen.

Boken finns hos Science fiction bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Bokhyllan, Tentakelmonster och Syrlig.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: