bokhuset

Miniatyrmakaren av Jessie Burton

Miniatyrmakaren är skriven av Jessie Burton.

En höstdag 1686 knackar artonåriga Nella Oortman på dörren till ett stort hus i Amsterdams rikaste kvarter.
Nella har kommit från landet för att påbörja sitt nya liv som hustru till den framgångsrike köpmannen Johannes Brandt, men möts i stället av hans bitska syster Marin. Först senare dyker Johannes upp – och ger henne en bröllopspresent utöver det vanliga: en exakt kopia av deras hem i form av ett kabinettskåp. Skåpet ska inredas av en gåtfull miniatyrmakare, vars pyttesmå skapelser visar sig spegla sina verkliga motsvarigheter på överraskande sätt.
Nella blir till en början förbryllad av den slutna världen i hushållet Brandt, men i takt med att hon uppdagar dess hemligheter förstår hon vilka allvarliga faror som hotar dem alla. Håller miniatyrmakaren deras öde i sina händer? Och kommer hon i så fall att vara nyckeln till deras räddning eller orsaken till deras fall?

När det gäller böcker som är så där tokhyllade brukar jag ofta hamna på andra sidan. Men inte i det här fallet, jag sällar mig entusiastiskt till hyllningskören. Titeln, omslaget och innehållet. Allt är fantastiskt.

Vi kan ju börja med omslaget. Det är magiskt. Dels ytligt sett eftersom det är vackert, men även för att man lyckats innefatta hela läsupplevelsen i omslaget. Kärnan i berättelsen finns liksom där, på en enda sida. Och texturen är robust vilket känns extra lyxigt.

Petronella har blivit gift med en man hon inte känner och när hon anländer till sitt nya hem möts hon av sin svägerska och tjänstefolket. Maken håller sig på avstånd och Nella som kämpar för att hitta sin plats i sitt nya hushåll möts av hemligheter och fientlighet. När hon får ett dockskåp av maken börjar hon samtidigt få miniatyrer levererade. Miniatyrer som är skrämmande likt både människorna och hemligheterna i hushållet. Miniatyrmakaren verkar känna till händelser som ännu inte hänt, och frågan blir om katastroferna som inträffar är orsakade av miniatyrmakaren eller om hon försöker varna Nella? Är miniatyrmakaren vän eller fiende?

Det som slog mig först när jag började läsa var likheten med boken Rebecca av Daphne du Murier. Känslan när Nella anländer till Amsterdam är samma som när Rebeccas huvudperson anländer till Manderly. Båda kliver in i en fientlig miljö full av hemligheter. Känslan stannar kvar länge även om Miniatyrmakaren ganska snart breder ut sig och blir något helt eget. Storyn är alltså inte ny, vi har läst den förut men aldrig fått den berättad på det här sättet.

Det som gör att Miniatyrmakaren känns så unik och nyskapande är nämligen språket. Det tog ett tag innan jag kunde sätta fingret på vad som kändes så annorlunda med språket. Dels är den fullspäckad med meningar som är broderade och utsmyckade på det där sättet att man vill sitta med märkpenna och markera varenda klokhet som skrivs. Sida efter sida full av vackra citat som inte vill glömmas bort. Viktigast är dock tidskänslan i texten. Den är tidstypisk och dialogerna känns tidsenliga. Nästan. Författaren har på ett mästerligt sätt vävt in moderna uttryck och fraser på ett sätt som nästan är osynligt. Knappt synligt, men känslan finns där. Det här ger en aktualitet till det som berättas.

För Miniatyrmakaren är inte fantasy trots det övernaturliga inslaget med själva miniatyrmakaren. Mest ser jag miniatyrmakaren i boken som en metafor för religion. Vad påverkar de val vi gör? Händer saker och ting för att någon förutspått det, eller passar vi in händelserna så att förutsägelsen blir sann? Miniatyrmakaren själv är en bihandling. Berättelsen är framförallt ett tidsdokument över 1600-talets fördomar och värderingar. Ett manifest för alla kvinnor som levt i skymundan och varit utlämnade på nåd och onåd till dåtidens sedvänjor och förtryck. Språket gör det dock större än ett tidsdokument. Det blir idag.

Jag älskar berättelsen. Jag älskar känslan den gett mig och funderingarna den väckt. Den fullständiga upplevelsen var inte omedelbar, men nu i efterhand känner jag mig överrumplad. Miniatyrmakaren är en magisk läsupplevelse som stannar kvar och lever vidare. Läsning när den är som bäst.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Och dagarna går …, Carolina läser och Johannas deckarhörna.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

En smakbit av Endgame – Spelet

Dagens smakbit ( machobit) kommer från Endgame – Spelet som är andra delen efter Kallelsen, skriven av James Frey.

Jago hör hur mannen tar upp något ur fickan. Utan att vända sig för att se efter vad det är säger Jago: ”Du ska nog ta och stoppa undan den där kniven.”

Mannen tvärstannar. ”Hur vet du att jag har en kniv?”

”Jag hörde det. Kunde känna lukten.”

”Skitsnack”, viskar mannen och rusar fram.

Jago bryr sig fortfarande inte om att ta upp händerna ur fickorna. Metallen glänser som silver i gatlyktornas sken. Jago lyfter ena benet och sparkar rakt bakåt så att han träffar mannen i revbenen. Kniven missar Jago när han viker sig framåt, lyfter foten och ger mannen en spark på hakan. Sedan stampar Jago ner foten på mannens knivhand. Handleden slår i marken med Jagos skosula ovanpå. Mannen tappar kniven och Jago skickar iväg den med tån på sin sko. Den faller över trottoarkanten och rasslar ner i en avloppsbrunn. Mannen stönar. Den spinkige skiten spöade honom utan att ens ta upp händerna ur fickorna.

Jago ler, snurrar runt på klacken och går över gatan.

Burger King.

Si.

Jugadores juegan.

Men de måste äta också.

Fler smakbitar hittar du hos Flukten fra virkeligeheten.

Tiden som försvann

Idag är det äntligen fredag vilket känns otroligt välbehövligt efter influensor och annat skräp. Igår hade jag tänkt skriva om boken Miniatyrmakaren men jag upptäckte att jag hade så mycket att säga så jag fick inte riktigt ihop det. Det ska ju helst inte bli hur långt inlägg som helst, man ska ju orka läsa det också. Förhoppningsvis kommer det imorgon.

Ordningen känns på något sätt återställd nu när vi har veckans bokbloggsfråga som jag väljer att köra på just fredagar istället för den saknade jerkan. Så här kommer veckans fråga från Barnboksbloggen:

Hur mycket tid lägger du ner på bloggen och på din läsning per vecka? Känns det som att det är lagom eller skulle du velat att bokbloggandet tog mer eller mindre tid än i dagsläget? Finns det något du skulle vilja göra med bloggen som det inte finns tid till i dagsläget?

I normala fall skriver jag ungefär ett inlägg om dagen med paus på lördagar. Senaste månaderna har det dock inte riktigt blivit så. Min pappa fick en massiv stroke för två år sedan och mamma har varit hans vårdare sen dess. Sedan fick tyvärr hon också en mindre stroke för några månader sedan, vilket har gjort att jag rest till Sverige ( eftersom jag bor på Åland ) nästan varje helg. Jag har tillbringat ca 3 helger av 10 hemma med familjen tror jag. Resandet tillsammans med oron och stressen har gjort mig ganska utmattad, så mycket tid har gått åt till att sova och ligga i soffan och slötitta på tv. Det är ungefär vad jag orkat med. Sedan fick båda mina föräldrar plats på äldreboende för några veckor sedan och just när bördan lättade blev jag sjuk, så när jag trodde jag skulle komma in i vardagen igen sket sig det med.

Så jag har inte alls kunnat lägga så mycket tid som jag velat på varken läsning eller bloggande. Jobbigast känns det att just läsningen blivit lidande eftersom det är min avkoppling. Men allt är på rätt väg och jag hoppas 2016 blir ett väldigt mycket bättre år. Och då kommer bloggen blomma upp för fullt igen hoppas jag.

En riktig jul

Kulturkollos tisdagsutmaning handlar den här veckan om julen.

Vilket av alla julfiranden du läst om/sett har fastnat mest i minnet hos dig och varför?

Jag älskar julen och skulle gärna ha julpynt, gran och julljus framme hela året. Min man brukar däremot vara rätt noga med att sådant ska ner i februari/mars, typ när våren börjar nalkas lite. Men ibland missar även han.

Det här fotot är taget 17 maj 2014 och när det hamnade på fb så var folk inte sena att kommentera det vi båda missat.

Men för att återgå till julkänsla. Det finns en film som tv visar varje år och som jag tittar på år efter år. Inte för att jag älskar filmen, men det finns en snutt i den som är episk. Första gången jag såg den så bröt jag ihop totalt av skratt. Ni vet sånt skratt som man tjutgrymtar fram i något slags okontrollerat bröl, och som bara fortsätter och fortsätter och fortsätter tills det flödar tårar och snor och hela magen drar ihop sig i kramper.

Jag tycker visserligen att själva snutten är kul fortfarande ( trots tragisk, eller kanske tack vare tragisk ) men på något sätt har det där hysteriska skrattanfallet blivit starkt förknippat med jul för mig, så när filmen visas runt jul varje år tittar jag. Och får julkänsla.

Vill man slippa tragikomiskt och bara ha fint eller roligt så finns det andra härliga julfilmer. Den här till exempel. Som var söt innan man gav den vatten och matade efter midnatt, eller hur var reglerna?

En av årets finaste böcker – In i skogen

In i skogen är skriven av Jean Hegland.

Efter år av krig, miljöförstöring och resursslöseri står USA vid randen av en samhällskollaps.
Systrarna Nell och Eva lever med sina föräldrar i utkanten av det lilla samhället Redwood i norra Kalifornien. Nell förbereder sig för antagningsproven till prestigefyllda Harvard University medan Eva pressar sig själv för att bli den perfekta prima ballerinan. Sakta men säkert förändras livet runt dem när eltillförseln blir alltmer opålitlig, matleveranserna avstannar och skolorna stänger.
I väntan på att elen ska komma tillbaka och samhället börja fungera normalt igen jobbar systrarna hårt för att upprätthålla de färdigheter som behövs för att de ska kunna följa sina drömmar. Men hur länge kan man kämpa för att följa sina drömmar när världen förändras och vad händer med människan när drömmarna tar slut?

Den här boken kom ut redan 1996 och har översatts en gång till svenska. Jag har inte själv läst den tidigare svenska översättningen men jag har hört att den skiljer sig väldigt mycket från denna version. Inte så konstigt eftersom en text alltid tolkas av läsaren och uttryck förändras med tid. Jag vet alltså inte om den första översättningen var bra, men den här är det. Den är fantastisk och det finns ingenting som skaver någonstans. Språket flyter som honung längs sidorna och Nells berättarröst leder oss skickligt igenom den apokalyptiska väv som träder fram.

Vi får följa med när elen sakta försvinner, när familjemedlemmar dör och systrarna blir allt ensammare samtidigt som förråden sakta sinar. I sitt hus mitt i skogen väntar de på räddning och försöker tills dess låtsas att vardagen på något sätt fortfarande pågår. Vad händer när man inser att räddningen kanske aldrig kommer?

Berättarjaget är till en början ganska bräckligt och skört. Den 17-åriga Nell som långsamt ser världen falla i bitar ger berättelsen en sorgsen och poetisk ton hela vägen igenom förfärliga händelser som tvingar fram förändringar. Återblickar och nuet blandas om vartannat och bygger upp en händelsekedja som formar om och förändrar karaktärerna längs vägen. Den inte alltid så sympatiska systern Eva som blint klamrar sig fast vid sin dans i ett försök att utestänga verkligheten, och Nell som pragmatiskt försöker sortera händelserna i sina försök att förstå och överleva.

Vilken underbar bok! Den skimrar i alla möjliga färger. Det är guld och silver, eteriskt och glänsande, men samtidigt så svart och opolerat. Det är en levande berättelse som tar oss tillbaka till det mest grundläggande. Till det som är liv och rädsla och kärlek och död.

Jag hade lätt gett den här fem stjärnor om det inte var för två saker. Inga stora saker, men tillräckligt för att jag stannar upp en liten stund och fastnar. Det finns en liten passage som känns tillräckligt upprepande för att det ska vara störande. För att jag ska fastna och sucka till innan berättelsen kommer vidare. Sedan finns det en händelse i boken jag inte riktigt förstår. Den upprör och verkar obegriplig. Troligen finns det någon symbolik i det hela som kanske blir tydligare när känslan lagt sig lite.

Men det här är småsaker och inget som på något sätt bör stoppa dig från att läsa boken. In i skogen är en av årets finaste läsupplevelser.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Magic Wonders för recensionsexemplar.

Andra som bloggat om boken är: Vargnatts bokhylla, Midnattsord och Fiktiviteter.

Blurbad

Eftersom jag nu känner till ganska många bokbloggar läser jag numera blurbarna ( rekommendationerna på baksidan/insidan av en bok ) med stort intresse. När jag förra veckan fick hem andra delen i Razorland-trilogin tyckte jag det var kul att Midnattsord var blurbad i boken. Sen när jag faktiskt tog upp boken några dagar senare och skulle börja läsa den såg jag att jag ju också är blurbad.

Har jag uppskattat en bok vill jag ju också rekommendera den till så många som möjligt och med en blurb når man ju ut på ett mer direkt sätt, det gillar jag.

I höstas fick jag hem pocketversionen av Outtalat skriven av Sarah Rees Brennan och förstod inte varför, jag hade ju redan läst och recenserat den. Tills jag noterade att den var markerad som läsex, inte recensionsexemplar och såg då att jag är blurbad på insidan av boken. Det tycker jag är trevligt, att man får ett läsex som ett litet tack och även så man vet att man är blurbad.

Vet att jag även är blurbad i en bok som dock fastnat hos tullen här på ön. På grund av influensa har den blivit kvar där men ska hämtas i veckan.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: