Babbel – Sida 16

Låg det några spännande böcker under granen i år?

Äntligen hemma igen. Jag har varit bortrest en vecka och alla inlägg var alltså tidsinställda. Och eftersom jag inte gärna varken bloggar eller kommenterar via mobil är det därför jag inte svarat på era kommentarer. Svar kommer under dagen.

Julen var ganska fantastisk faktiskt. Barnen fick sedan länge efterlängtade julklappar och tyckte den här julaftonen var den bästa ”någonsin ever made”. Finaste julklappen i år var ju helt klart nya illustrerade utgåvan av Harry Potter som barnen fick av mig. Måste ju erkänna att den var lika mycket julklapp till mig själv som till barnen.

Maken gjorde ju ett superlyckat julklappsköp för några år sedan då jag fick hela Eragonserien. I år var bokköpet inte riktigt lika lyckat då jag fick Legend av Marie Lu. En bok jag lånade på biblioteket för något år sedan. Hela serien är läst men den enda jag hade hemma var sista delen Champion. Så jag har pratat om att jag vill ha Legend och Prodigy också, så han kom ju ihåg rätt. Oturligt för honom köpte jag båda delarna redan dagarna före julafton.

Äldsta sonen har länge önskat sig Guinness rekordbok 2016 så lyckan var stor när den låg med i julklappshögen. Nu vet jag hur lång världens längste man är och andra bra att veta saker.

En bok till som hamnade under granen var faktiskt en som jag vann på Instagram. Det var Bonnier Carlsen som tävlade ut Så funkar det – Hemma och runtomkring av Mats Vänblad. En härlig bok för vetgiriga barn och vuxna. Tyvärr var den lite skadad efter transporten ( vi sade till barnen att Tomten kanske råkat sätta sig lite oturligt på den ) och förlaget erbjöd sig att skicka en ny, men det behövdes inte även om erbjudandet uppskattades.

Stort tack till Bonnier Carlsen för vinsten!

Sedan har jag länge önskat mig spelet Ticket to ride. Ett kul strategispel för vuxna som tyvärr är lite dyrt. Men jag tyckte vi var värda det, så spelet fanns också i julklappshögen i år. Eftersom vi hade några vänner här så blev det en perfekt avslutning på julafton när barnen somnat.

Så här ser det ut när man är mitt i spelet och åker tåg tvärs över Usa. Man kan även köpa till andra spelplaner med olika världsdelar och länder i någon sorts refillförpackning, så det kostar förhoppningsvis inte lika mycket när det väl blir dags att förnya spelet lite. Ett spel som verkligen rekommenderas!

Hur var julen för er andra? Några spännande böcker under granen eller andra julklappar som ni blev glada eller ( förhoppningsvis inte ) besvikna över?

Tiden som försvann

Idag är det äntligen fredag vilket känns otroligt välbehövligt efter influensor och annat skräp. Igår hade jag tänkt skriva om boken Miniatyrmakaren men jag upptäckte att jag hade så mycket att säga så jag fick inte riktigt ihop det. Det ska ju helst inte bli hur långt inlägg som helst, man ska ju orka läsa det också. Förhoppningsvis kommer det imorgon.

Ordningen känns på något sätt återställd nu när vi har veckans bokbloggsfråga som jag väljer att köra på just fredagar istället för den saknade jerkan. Så här kommer veckans fråga från Barnboksbloggen:

Hur mycket tid lägger du ner på bloggen och på din läsning per vecka? Känns det som att det är lagom eller skulle du velat att bokbloggandet tog mer eller mindre tid än i dagsläget? Finns det något du skulle vilja göra med bloggen som det inte finns tid till i dagsläget?

I normala fall skriver jag ungefär ett inlägg om dagen med paus på lördagar. Senaste månaderna har det dock inte riktigt blivit så. Min pappa fick en massiv stroke för två år sedan och mamma har varit hans vårdare sen dess. Sedan fick tyvärr hon också en mindre stroke för några månader sedan, vilket har gjort att jag rest till Sverige ( eftersom jag bor på Åland ) nästan varje helg. Jag har tillbringat ca 3 helger av 10 hemma med familjen tror jag. Resandet tillsammans med oron och stressen har gjort mig ganska utmattad, så mycket tid har gått åt till att sova och ligga i soffan och slötitta på tv. Det är ungefär vad jag orkat med. Sedan fick båda mina föräldrar plats på äldreboende för några veckor sedan och just när bördan lättade blev jag sjuk, så när jag trodde jag skulle komma in i vardagen igen sket sig det med.

Så jag har inte alls kunnat lägga så mycket tid som jag velat på varken läsning eller bloggande. Jobbigast känns det att just läsningen blivit lidande eftersom det är min avkoppling. Men allt är på rätt väg och jag hoppas 2016 blir ett väldigt mycket bättre år. Och då kommer bloggen blomma upp för fullt igen hoppas jag.

En riktig jul

Kulturkollos tisdagsutmaning handlar den här veckan om julen.

Vilket av alla julfiranden du läst om/sett har fastnat mest i minnet hos dig och varför?

Jag älskar julen och skulle gärna ha julpynt, gran och julljus framme hela året. Min man brukar däremot vara rätt noga med att sådant ska ner i februari/mars, typ när våren börjar nalkas lite. Men ibland missar även han.

Det här fotot är taget 17 maj 2014 och när det hamnade på fb så var folk inte sena att kommentera det vi båda missat.

Men för att återgå till julkänsla. Det finns en film som tv visar varje år och som jag tittar på år efter år. Inte för att jag älskar filmen, men det finns en snutt i den som är episk. Första gången jag såg den så bröt jag ihop totalt av skratt. Ni vet sånt skratt som man tjutgrymtar fram i något slags okontrollerat bröl, och som bara fortsätter och fortsätter och fortsätter tills det flödar tårar och snor och hela magen drar ihop sig i kramper.

Jag tycker visserligen att själva snutten är kul fortfarande ( trots tragisk, eller kanske tack vare tragisk ) men på något sätt har det där hysteriska skrattanfallet blivit starkt förknippat med jul för mig, så när filmen visas runt jul varje år tittar jag. Och får julkänsla.

Vill man slippa tragikomiskt och bara ha fint eller roligt så finns det andra härliga julfilmer. Den här till exempel. Som var söt innan man gav den vatten och matade efter midnatt, eller hur var reglerna?

Blurbad

Eftersom jag nu känner till ganska många bokbloggar läser jag numera blurbarna ( rekommendationerna på baksidan/insidan av en bok ) med stort intresse. När jag förra veckan fick hem andra delen i Razorland-trilogin tyckte jag det var kul att Midnattsord var blurbad i boken. Sen när jag faktiskt tog upp boken några dagar senare och skulle börja läsa den såg jag att jag ju också är blurbad.

Har jag uppskattat en bok vill jag ju också rekommendera den till så många som möjligt och med en blurb når man ju ut på ett mer direkt sätt, det gillar jag.

I höstas fick jag hem pocketversionen av Outtalat skriven av Sarah Rees Brennan och förstod inte varför, jag hade ju redan läst och recenserat den. Tills jag noterade att den var markerad som läsex, inte recensionsexemplar och såg då att jag är blurbad på insidan av boken. Det tycker jag är trevligt, att man får ett läsex som ett litet tack och även så man vet att man är blurbad.

Vet att jag även är blurbad i en bok som dock fastnat hos tullen här på ön. På grund av influensa har den blivit kvar där men ska hämtas i veckan.

Veckans bokbloggsfråga – Recensionsexemplar

Veckans bokbloggsfråga hos Barnboksbloggen handlar om recensionsexemplar.

Brukar du be om/ta emot recensionsexemplar? Vad tycker du om de krav som förlagen ibland kan ha för att skicka ut recensionsexemplar (exempelvis när det gäller bloggens besöksantal)? Och vad anser du att du har för skyldigheter som bokbloggare när det gäller recensionsexemplar?

I början tog det emot att be förlagen om recensionsexemplar men nu känns det faktiskt rätt ok. Jag har insett att vi bokbloggare faktiskt är väldigt värdefulla för förlagen ( även om alla förlag inte inser det ) eftersom vi ger väldigt billig reklam åt de böcker vi uppskattar. Ofta finns vi också på sociala medier och når därmed ut till ganska många läsare på ett enkelt sätt. Jag gissar att recensionsexemplaren dessutom är avdragsgilla för förlagen och därmed blir reklamen från oss nästan gratis i slutändan.

I början var jag lite för entusiastisk gällande recexen och tog på mig för mycket, så nuförtiden ber jag ganska sällan om recensionsexemplar. Jag ber också bara om böcker jag verkligen tror jag kommer uppskatta. Allt annat är slöseri med tid för både mig och förlagen.

Krav på besöksantal har jag aldrig stött på från förlag, däremot från en författare. Jag har aldrig bett författare om recensionsexemplar utom i ett fall och då gällde det en lokal debutant som jag kände att jag ville vara med och promota. Lokal kultur liksom, det är ju alltid bra att stödja. Så jag bad om ett recensionsexemplar och fick direkt frågan hur många läsare jag har. Det kändes som en lite märklig respons faktiskt. Bloggen är ju uppenbart seriös och som debutant borde väl första reaktionen vara att vad kul att någon frågar om min bok. Sedan kanske man inte kan/vill ge ett gratisex på grund av kostnader eller andra principer och det förstår jag fullt ut, men att avgöra på grundval av antalet läsare när jag dessutom ( mig veterligen ) är den enda lokala bokbloggen kändes som en konstig prioritering. Antalet läsare var tydligen ok för jag fick boken, men förspelet gav en lite sur bismak så jag är tacksam att jag inte stött på detta i övrigt.

Recensionsexemplar jag själv bett om, eller tackat ja till vid förfrågan, anser jag mig skyldig att läsa och skriva omdöme om. Det är liksom den givna motprestationen tycker jag. Recex som skickas spontant från förlag tar jag visserligen tacksamt emot, men jag känner inte samma skyldighet att recensera dem. Jag försöker göra det ändå, men räcker tiden inte till är det inget jag ligger sömnlös över om man säger så.

Jag är självklart också ärlig i mitt omdöme även om jag gör skillnad i hur jag recenserar böcker. Jag försöker vara mer utförlig i omdömen gällande recensionsexemplar ( det går inte alltid dock ) och jag är lite mjukare mot svenska författare än mot utländska. Det betyder inte att jag ljuger eller förskönar, men jag anstränger mig mer för att lyfta fram det som är bra också istället för att bara såga boken rakt av. Jag försöker att behandla deras verk lite mer respektfullt helt enkelt, eftersom jag vet att svenska författare ofta läser det vi bloggare skriver om deras böcker. Däremot var jag lite för snäll i början mot egenutgivare. Av någon anledning ursäktade jag ett par gånger usel korrigering med att de var just egenutgivare, som om de inte skulle ha lika mycket ansvar för sin text som alla andra. Sådana dumheter sysslar jag inte med längre eftersom även läsaren ska respekteras.

Hur har Netflix kunnat producera en sådan skitserie?

Ok, det är säkert inte den sämsta serien någonsin men nära på. Netflix nya produktion Between som jag glatt satte mig och tittade på igår. Samma producent som till 24 och allt. Men vilken jävla skitserie!

Den handlar om en stad där vuxna plötsligt massdör i något slags virusutbrott och det lät ju spännande och bra. Så börjar folk dö och bara där rasade det. Det rinner lite blod ur näsan eller munnen och så trillar personen omkull och dör. Bara sådär. Ingen spänning, inget drama, ingen uppbyggnad på något sätt utan de bara trillar omkull som flugor lite här och där. Ungefär 30 personer hinner dö innan några slags myndighetspersoner kommer till stan. 30 mystiska dödsfall på 3 dagar hade orsakat global masshysteri, men i Pretty Lake händer inte så mycket mer än att den lokala doktorn undersöker saker och ting. Han knallar runt och kollar lite på blodprov i mikroskåp ( i samma rum där alla döingar ligger ) men hittar liksom inget.

När myndigheterna väl kommer så är det kostymklädda snubbar med munskydd som knallar runt bland döingarna. Och sedan ifrågasätter snubbarna lokaldoktorn som strosar runt utan munskydd, hur vågar han? Han kan ju dö utan skyddskläder ( jo de kallar munskyddet för skyddskläder )! Men doktorn är lugn, han har ju vimsat runt utan munskydd i flera dagar så det är nog ok …

Naturligtvis är något fishy och när staden hamnar i karantän och man hägnar in skiten med taggtråd så kommer en kille på den perfekta rymningsplanen. Han har hackat sig in i myndigheternas epost och vet att vid skiftbytet lämnas taggtråden obevakad i en timme. Gud vilken bra karantän och vilka smarta myndigheter som vidtar sådana gigantiska skyddsåtgärder.

Alltså, munskydd och kostym vid ett dödligt virusutbrott? Skiftbyte som tar en timme? För att inte tala om att internet fortfarande funkar, mobilerna funkar och ändå vet inte omvärlden någonting och folket i staden funderar på hur de ska meddela sig med dem utanför taggtråden. Som en härmvariant av Under the dome producerad av en femåring och dennes veckopeng. I en av de första dödsscenerna ser man till och med färgbollen personen har i munnen, den som tuggas sönder för att det ska se ut som blod.

Även om det här skulle vara den mest lågbudgeterade serien någonsin ( vilket jag inte tror att det är eftersom det är Netflix vi pratar om ) så måste man väl anstränga sig lite. Yttepyttelite åtminstone? Och Netflix som jag varit så imponerad av, som producerat välgjorda serier som Orange is the new black och Marco Polo. Jag har liksom sett dem som ett ganska säkert kort gällande serier och så kommer den här skiten. Hur korkade tror de folk är?

Så här kommer veckans tips. Ödsla inte ens fem minuter på den här serien eftersom det är fem minuter ni aldrig får tillbaka.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: