Jag brukar alltid missa sådana här blogghappenings, men i år tänkte jag vara med i den här härliga julkalendern hos bloggen Boken är tankens barn.
Från den 1:a december kan man varje dag samla poäng och den med mest poäng vinner en bok. Ett roligt sätt tycker jag både att sprida lite bloggkärlek och spänningen i att vara med och tävla. Och mina första poäng skrapar jag ju ihop just med det här inlägget. Må bäste bloggare vinna.
Jag har glömt bort boktaggen A – Ö. Visserligen finns det inget slutdatum men ändå, någon slags kontinuitet är ju trevligt. Så jag passar på att ta ett par stycken på en gång.
L – List. En ovanligt smart bokkaraktär.
Den här karaktären bara måste vara släkt med Einstein. Hur annars kan hen vara så smart?
Jag har redan hänvisat till den här boken i en annan bokstav, nämligen H som i humor. Så jag försökte hitta någon annan som passade in här och visst finns det smarta karaktärer, men ingen slår Mark Watney just nu. Ensam på Mars av Andy Weir är alltså ett självklart svar.
M – Mörk. En bok med mörka toner.
Det är inte Fifty Shades of Grey vi snackar om här. Nej, den här boken hade inte kunnat bli mörkare ens om du läste den på natten. Skräck, sorg, ilska. Den här boken levererar.
The road! Cormac McCarthy har skrivit den mörkaste postapokalyps jag läst, men ack så bra.
N – Nostalgi. En bok du läste som barn.
Den här barndomsboken får dig att le och önska att du var liten igen.
Finns nog ingen sådan bok faktiskt. Visst är det lite nostalgi med Astrid Lindgren till exempel, men hennes böcker är liksom alltid aktuella så de finns ju där hela tiden.
Men Sagan om isfolket av Margit Sandemo kanske. Jag började läsa serien i yngre tonåren och det tog något år att läsa alla men oj vilken läsupplevelse det var för mitt yngre jag.
O – Okej. En bok som inte var dålig, men inte särskilt bra heller.
Den här boken fick dig att säga ”Meh” och rycka på axlarna. Den var liksom bara okej.
Gone Girl av Gillian Flynn. Otroligt överreklamerad bok i mitt tycke.
Det känns kanske som fel tidpunkt att skriva det här inlägget med tanke på allt som händer just nu. Men så tänkte jag att bloggen är ju min egen bubbla, en plats utanför verkligheten som jag även tänker behålla på det sättet. Så därför kör jag i alla fall.
Vi har precis börjat titta på tv-serien Fear the walking dead. Den ska alltså föreställa tiden före serien The walking dead. I Fear the walking dead får vi veta hur zombieutbrottet startade, medan The walking dead börjar med att huvudpersonen Rick Grimes vaknar upp på sjukhus och kliver ut i en död värld. Nästan död åtminstone.
Så jag började fundera lite på vilket jag gillar mest. Att vara med från början av en apokalyps eller kliva in i en värld där allt redan gått åt helvete – postapokalyps? Jag gillar ju båda men måste nog säga att jag generellt ändå dras mer till det apokalyptiska där jag får vara med från början. När elektriciteten slutar fungera och att se hur människor agerar när världen faller i bitar. Som i Lars Wilderängs bok Stjärnklart till exempel.
I Fear the walking dead beter sig folk dock så korkat att författaren till boken Zombieöverlevnad – Din guide till apokalypsen, Herman Geijer, förmodligen sliter sitt hår när han ser det. Ändå är jag fast.
Vad föredrar ni?
Rovdjurens tid är andra delen i serien Time Riders skriven av Alex Scarrow.
Liam O’Connor skulle ha dött till havs 1912.
Maddy Carter skulle ha dött på ett flygplan 2010.
Sal Vikram skulle ha dött i en eldsvåda 2026.
Men alla dessa fick en andra chans – att jobba för en byrå som ingen känner till. Dess syfte: att hindra tidsresor från att rubba historiens gång.
När Maddy råkar öppna ett tidsfönster på helt fel tid och plats, blir Liam skeppsbruten sextiofem miljoner år tillbaka i tiden. Han hamnar mitt i jaktmarker som tillhör en dödlig och – ända fram tills nu – okänd rovdjursart. Kan Liam få tag i Maddy och Sal innan han slits i stycken av dinosaurier – helst utan att påverka historien så mycket att världen blir överrumplad av denna skrämmande nya verklighet?
Fortsättningen är lika bra och spännande som den första delen var. Fortfarande får vi en härlig blandning av action, science fiction och historia: denna gång i dinosauriernas värld. Det enda som stör mig lite är att Bob i denna bok blir en flicka. Bob som är en genetisk framavlad slags superrobot ( Scarrow flörtar tydligt med Terminatorfilmerna i båda böckerna ) men samtidigt stor och lite klumpig som Baymax i Big hero 6, var en stor favoritkaraktär i första boken. Bob finns visserligen kvar i den här delen också, men lite vid sidan om, och det fanns ingen riktig poäng med att byta ut honom känner jag.
Utöver det är serien fortfarande riktigt bra. Den har bra tempo, passar olika åldrar och man förenar nytta med nöje. En perfekt julklapp till ungdomarna där hemma. Och när de har läst böckerna kan du gärna läsa dem själv också. Bara köp dem!
Dränkt är skriven av Frida Andersson Johansson.
Drunkningstillbud. Gamla benrester i Gömmarreservatet. En gåtfull granne. Länkar till det förflutna. Händelseförloppet blir alltmer oförklarligt och skrämmande. Unn blickar framåt. Hon lever singelliv med sina vänner, fokuserar på karriär och hälsa och har vittring på drömjobbet. Men under en joggingtur i Gömmarskogen drabbas hon av hallucinationer. Hennes mystiske granne hittar henne vid en tjärn, medvetslös. Mot sin vilja dras Unn in i en ström av märkliga och otäcka händelser som tycks ha samband med hennes förflutna. Vem är grannen och vad vill han? Vad är inbillning och vad är verklighet?
Runt om i Stockholm börjar samtidigt oförklarliga drunkningstillbud inträffa. På land.
Skräck möter folktro möter barndomsrealism och det är skickligt utfört. Unns barndom var fruktansvärd och vi får sakta pusselbit efter pusselbit till den kvinna Unn är idag. Hon är modern, stark och självständig. Hon lever också med en ständig fruktan att bli som sin mamma, att galenskapen går i arv. Något som verkar osannolikt tills den dag Unn möter sin granne och världen vänds upp och ned.
Det tog ett tag innan jag tog mig an den här, mest för att omslaget ger en slags deckarkänsla. Den marknadsförs dock som en skräckroman med övernaturliga inslag. Vilket jag inte heller tycker att det är, snarare spänningsroman möter fantasy.
Det är spännande och välskrivet, och jag sträckläste boken rätt fort. Ändå är jag inte helt övertygad. Jag har lite svårt för böcker som rör sig mellan genrer utan att egentligen tillhöra någon. Jag får lite här och lite där, men inte tillräckligt ur någon genre för att känna någon slags mättnad. Att som finish lackera boken med lite deckarkänsla är dock smart ur marknadsföringssynpunkt. Jag gissar att boken på det sättet fått en hel del läsare som vanligtvis väljer bort genren fantasy. På samma sätt har man fått mig som normalt ratar deckare att lockas av inslaget av övernaturligt. Skickligt gjort men jag är osäker på om det fungerar i längden.
Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.
Andra som bloggat om boken är: Bokpar, Och dagarna går … och Hyllan.
bokhusets.com 