Etikett: YA

Aldrig ensamma

aldrig-ensammaAldrig ensamma är andra delen i en trilogi skriven av Anna Jakobsson Lund.

När Systemet inte är det största hotet – vem väljer du att lita på?

Tillbaka i huvudstaden. Allt ser ut som vanligt, men ingenting är sig likt. Samtidigt som de högklassade förbereder sig för val planerar rebellerna ett attentat som ska ändra spelreglerna för alltid. Ava blir inblandad på båda sidor. Lögn, myt och sanning trasslas ihop och snart vet hon inte vem hon kan lita på. Levi kämpar mot vansinnet. Leymah säger att han har glömt vem han egentligen är. Att han är stark nog att kontrollera sin förmåga. Han måste tro henne om han ska kunna rädda sin syster.

Ava, Levi och Leymah tvingas ta hjälp av gamla vänner och oväntade bundsförvanter för att få den kunskap de behöver. Men vem är det som förföljer dem? Vem har räknat ut sanningen?

Den stora frågan i dystopier är ofta hur mycket man är beredd att offra för det man tror på. Hur långt man är beredd att gå. Här tar författaren frågan till en helt ny nivå och resultatet är hjärtskärande. Ava, Leymah och Levi, dessa tre fantastiska karaktärer som gör allt för det de tror på. Även sådant som ingen borde göra. De har alla samma mål, men olika motiv och olika metoder för att komma dit. Deras val krossar mitt hjärta och när jag tror att det inte kan bli mörkare tar författaren ett kliv rakt ner i det svarta.

Samtidigt finns det så mycket fint mitt i alla skärvor av svärta. Vänskapen mellan Ava, Levi och Leymah växer och inger hopp. De är så tillitsfulla i sin vänskap och sättet de lutar sig mot varandra och stärker varandra ger värme åt berättelsen och gör karaktärerna till vänner jag bryr mig om. Vi slipper den klassiska kärlekstriangeln, men kärleken som ändå utvecklas i den här delen är så himla fin. Det är trevande, intensivt och rykande hett.

Om Tredje principen kändes nyskapande och fräsch är det ingenting mot vad som möter oss här. Anna Jakobsson Lund har skapat en helt egen genre med sin svarta dystopi. Det här är modigt och kontroversiellt och jag tokälskar det.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Annorlunda förlag för recensionsexemplar.

Half bad – Ondskans son

half-bad-ondskans-sonHalf bad – Ondskans son är skriven Sally Green och första delen i en trilogi.

Jagad av alla. Önskad av ingen. Sextonårige Nathan är son till en vit häxa och hans far är den mäktigaste och mest ondskefulle svarte magikern någonsin. Nathan är till hälften vit, till hälften svart. Ond, god – eller både och.

Omgivningen fruktar den kraft han bär på. Myndigheterna bevakar honom. Han får inte röra sig fritt. De enda ljuspunkterna i Nathans liv är storebror Arran och förbjudna kärleken Annalise.

Nathan förs bort och hålls inspärrad. Man bävar för hans sjuttonde födelsedag, det livsagörande ögonblick då en häxa får tre gåvor, sina magiska krafter. Men vem ska ge Nathan dessa gåvor? Hans mor är död och hans onde far har varit försvunnen och jagad under hela Nathans liv. Utan krafterna kommer Nathan själv att dö. Men det finns en sista möjlig utväg.

Nathan satsar allt på att fly. Ensam, utstött och jagad på liv och död tar han sin sista chans för att överleva.

Jag läste den här i somras och mitt intryck direkt efter läsningen var superpositiv. Jag tyckte väldigt mycket om den, jag sympatiserade starkt med Nathan och boken manade till sträckläsning. Hade jag skrivit recension direkt hade den troligen blivit odelat positiv. Men det kom lite böcker emellan och faktum är att jag så här en månad senare inte kommer ihåg mycket alls. Handlingen minns jag ju i stora drag, men jag har inte längre någon direkt känsla för boken. Jag funderade till och med på att inte skriva något alls om den, för jag känner liksom bara ett stort jaha nu i efterhand. Men jag kommer ju ändå ihåg vilken känsla jag hade just då och jag har tvåan liggande hemma, så några rader får den och förhoppningsvis får tvåan ett större utrymme i både minne och blogg.

För Nathan är ju sympatisk. Historien är tragisk och budskapet är tydligt. Nathan är dömd redan när han föds enbart på grund av vad han är, inte hur han är. Grunden påminner om Ransom Riggs böcker om de besynnerliga barnen som även de blir jagade enbart på grund av vad de är, inte på grund av något de gjort. Och även om budskapet är tydligt så kände jag aldrig att jag fick det nerkört i halsen, utan det var liksom bara så grunden till handlingen råkade vara. Jag gillade också att boken kändes annorlunda, den följer inte den vanliga mallen för hur fantasy ska vara. Half bad är lågmäld och fylld av svärta. Spänningen finns där hela tiden och vi har en ( än så länge ) relativt god huvudperson som är dömd av omgivningen och som lider. Faktiskt lider något fruktansvärt, för den här berättelsen är mörk, våldsam och tragisk. Samtidigt finns där hela tiden den där lilla gnuttan av hopp som driver Nathan framåt, som gör att våldet han får utstå blir uthärdligt och får mening för mig som läsare.

Jag har sett att några klagat på språket i den och då framförallt att berättarperspektivet skiftar. Det här är inget jag överhuvudtaget minns. Vilket innebär att jag antingen var så inne i boken att jag inte ens lade märke till det, eller att det var så illa att jag förträngt det. Jag lär väl märka hur det ligger till i nästa bok Det mörka ödet.

Jag hoppas att den får fart på mig lite mer, för jag vill gilla det här. Och jag tror faktiskt att fortsättningen blir något extra. Känslan jag har nu är att berättelsen i stort sett kan ta vilken väg som helst, både gällande karaktärsutvecklingar och normer. Vilket innebär att den antingen är rätt förutsägbar eller helt oförutsägbar. Oavsett så gillar jag att författaren ändå sår dessa frön till en eventuell normbrytande fortsättning. I fantasy. Bara det är väl värt fortsätta med nästa bok.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Alex Bokhylla, Oarya och Bokfrossa.

I ljusets makt

i-ljusets-makt

I ljusets makt är första delen i Grisha-trilogin skriven av Leigh Bardugo.

Alina Starkov har aldrig varit något annat än en av många föräldralösa ungdomar i det krigshärjade landet Ravka – inte förrän hon uppvisar en magi som inte skådats på flera hundra år. Hon kan frammana solljus, en kraft som kanske kan rädda landet från Skuggsänkan, ett stort område hemsökt av monster och helt täckt av mörker, som bara växer. Alina tas upp i det magiska brödraskapet Grisha, och hos dem öppnar sig en ny värld för henne, en värld av makt och magi, mörker och ljus. Där finns också Grishas mystiske och mäktige ledare, en man som både skrämmer och fascinerar Alina, och som kanske kan lära henne att kontrollera sina krafter, om hon bara vågar lita på honom.

Den här boken är bra, inget tvivel om det. Handlingen är spännande, miljön känns annorlunda och autentisk med sin ryska klang, karaktärerna är intressanta och drivet i boken är konstant. Men ändå, det känns som om något saknas.

Boken var bra medan jag läste den. Jag blev aningen irriterad på att det var så mycket fokus på yta. Hur vi får det intryckt att Alina inte är lika vacker som de andra, att hon inte är värd att vara en Grisha, att hon är osäker, tanig och alldaglig, till skillnad mot alla andra supervackra människor. Det finns visserligen en bra orsak till varför detta matas in, men ändå. Jag blev förbannad på slutet då en act of mercy orsakar en katastrof. Det känns som en alltför enkel lösning där den kvinnliga karaktären ( som så ofta ) klantar till det och allt går åt helvete. Alina är ändå en ganska smart och stark tjej så det kändes onödigt på något sätt. Men trots irritationen och ilskan är det bra fantasy. Inget tvivel om det. Och ändå …

Jag saknar verklig känsla för den och kanske beror det på mig, att jag plöjt igenom ganska många liknande böcker på kort tid. Jag vet inte. Känslan infinner sig inte riktigt som den ska med tanke på hur jag fastnade och sträckläste den. Oavsett så är den värd att läsas, det är bra underhållning. Om sedan serien bara är tillfällig förströelse eller faktiskt riktigt bra visar sig kanske med nästa bok.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Gilla Böcker för recensionsexemplar.

Vit som snö

vit-som-sno

Vit som snö är andra delen i en trilogi skriven av Salla Simukka.

Lumikki Andersson befinner sig i ett sommarhett Prag. På ett café kommer en tjej fram till Lumikki och påstår sig vara hennes halvsyster. Eftersom Lumikki misstänker att föräldrarna döljer något om släktens historia för henne, blir hon intresserad.

Tjejen lyckas lura med sig Lumikki till ett religiöst möte, och hon blir indragen i en sekt som är mitt uppe i planeringen av sitt kollektiva självmord. Lumikki tvingas springa för livet genom Prags gator och kyrkogårdar för att förhindra den stora tragedin. I uppföljaren till Röd som blod är oskulden allt annat än vit som snö.

Jag såg väldigt mycket fram emot att läsa den här eftersom jag tyckte om första boken väldigt mycket. Är den lika bra då? Både ja och nej.

Galna sekter tilltalar mig helt klart mer än maffiabekymmer så handlingen fångar mig redan från början. Omgivningen är lockande med Prag som ram för berättelsen och författaren målar skickligt upp miljön, hettan och spänningen från första sidan. Omslaget är fantastiskt och Lumikki är precis lika kompetent och snabbtänkt som i första boken. Dessutom märker man nu hur hon utvecklats sedan början. Lumikki är både varmare och mjukare som person och vi lär känna henne bättre.

Precis som i första boken får vi även här två parallella berättelser vid sidan om. Vad är det för hemligheter hennes familj döljer och vem är personen som krossat Lumikkis hjärta? Vi får delvis svar och samtidigt ännu fler hemligheter, fler frågetecken att reda upp. Författaren har ju faktiskt lyckats hålla oss helt ovetande om vem personen är som krossat Lumikkis hjärta. Jag hade vissa aningar om hur det kunde ligga till och en liten stund är jag förkrossad över att Simukka valt den enkla vägen. Tills jag inser att det gjorde hon inte och jag kan andas ut igen.

På det stora hela är boken bra och spännande. Huvudkaraktären växer, handlingen är spännande och mysterierna hopar sig. Men slutet alltså, hur har man tänkt gällande slutet? Det känns som att köra i hundranittio på motorvägen med gasen i botten och farten ökar, fjärilarna i magen lever loppan och vägen rusar fram emot en. Och så plötsligt tar vägen slut. Från hundra till noll på sex sekunder. Några sidor till hade behövts känner jag. Antingen för att göra slutet mindre prydligt ( nu blev det alldeles för perfekt packat och avslutat på bara några rader ), eller för att bygga upp spänningen inför nästa ytterligare lite till. Min läsupplevelse klipptes av helt tvärt och jag känner mig inte helt nöjd faktiskt. Mest känner jag mig tom och undrar lite vad det var som hände.

Men naturligtvis rekommenderar jag den här. Det är ju Lumikki vi får och hon levererar precis som förväntat!

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Rabén&Sjögren för recensionsexemplar.

Endgame – Kallelsen

endgame-kallelsen

Endgame är första delen i en serie skriven av James Frey.

Tolv ungdomar från tolv uråldriga släkten är kallade till slutstriden. Den släkt som vinner blir ensam kvar på jorden. Alla andra människor dör.

Under tusentals år har familjer övat varje generation i hur de ska överleva och döda om de blir kallade som spelare i slutstriden. De som är mellan 13 år och 19 år och 364 dagar är ständigt beredda. Men ingen har blivit kallad. Förrän nu. Tolv meteoriter slår ner på jorden och tolv familjer skickar iväg ett barn till Xi’an i Kina där spelet börjar.

Tolv ungdomar som tränat hela sina liv för att bli mördarmaskiner samtidigt som de gått i skolan som vilka ungdomar som helst och helt plötsligt blir kallade att äntligen spela Spelet. Varje ätt har i generation efter generation haft en utvald Spelare. Spelaren byts ut vid nitton års ålder eller vid eventuell handikapp och skador och så har det hållit på i tusentals och tusentals år. Tills nu. Mitt i skolavslutningar och pågående fotbollsmatcher kommer så Kallelsen. Ungdomarna överger hastigt sina vanliga liv och ger sig av för att spela Spelet. Vissa kan knappt vänta på att ta kål på motståndarna medan andra nöjer sig med att avvakta i skuggorna under spelets gång. Trots instruktionerna att vinnaren måste stå ensam bildas det allianser och bräckliga pakter där tillit är en bristvara.

Det här är ju hur spännande som helst. Jag har läst en del halvbra omdömen om boken och därför inte haft så bråttom att läsa den, men när jag nu hittade den på biblioteket så passade jag på. Jag gillar verkligen det här. Endgame är som en ihopmixad version av Hungerspelen och Da Vinci-koden. Tolv ungdomar från olika delar av världen som skickas ut för att döda varandra. Alla spelare har olika förutsättningar och kunskaper. Någon är mer som en ninja, en annan är hacker och en tredje en kallblodig mördare rakt igenom. Spelet tar dem över hela världen till historiska platser som ofta kopplas ihop med mystik, som Stonehenge i England och  Terrakottaarmén i Kina. Ungdomarna jagar varandra över hela världen, samtidigt som de löser gåtor med hjälp av knepiga och gåtfulla ledtrådar.

Berättarperspektivet är det allvetande. Vi får alltså följa alla ungdomar och ibland vet vi mer än dem, vad som lurar bakom hörnet eller att något hemskt ska hända snart. Detta tillsammans med den torra och ofta faktamässiga informationen ( att något tar 300,525 sekunder eller att de gått 25+25+25 trappsteg  ) förstärker spelkänslan, på ett bra sätt tycker jag. Som en sportkommentator som informerar tittarna om det pågående spelet. Jag tycker även om att det här pågår i nutid. Tanken att det pågår ett spel styrt av ickemänskliga varelser och att resultatet kan leda till undergång medan vi diskuterar statusar på facebook kittlar fantasin. Varning för sträckläsning alltså.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Fjärde riket

fjarde-riket

Fjärde riket är skriven av Maria Nygren.

”Såklart var Hitler ett svin”, säger Blenda med en blick på LSD:s bleka ansikte. ”Men vi ska inte ta hans idéer. Det här handlar inte om vad han sa, utan om hur han sa det. Och om en sådan tönt lyckades skapa ett helt nytt rike borde vi åtminstone lyckas ta över klassen.”

Blenda är en ensamvarg som drömmer om att få stå i centrum och bestämma. LSD är överempatisk, men har ingen riktig livsgnista. Hon skriver nästan dagligen självmordsbrev som hon sedan river sönder för att lätta på trycket. 
Penny blir ständigt en kopia av den hon pratar med och har för länge sedan glömt vem hon är.  

Tillsammans studerar de Hitlers väg till makten i ett grupparbete i skolan. Och plötsligt inser de hur de ska göra för att störta skolans drottning, Hedvig. Alla som inte vågar vara sig själva, som känner sig osäkra eller har blivit utnyttjade av Hedvig kommer att bli tacksamma. Och det visar sig vara så enkelt: det gäller bara att hitta något som förenar alla och berätta hur bra de är, att de förtjänar bättre. Precis som Hitler gjorde med tyskarna efter första världskriget. Men snart glömmer Blenda vad hon egentligen kämpar för. Det enda viktiga blir makten. Att få större makt, och att få behålla den. Till vilket pris som helst…

Retoriken Blenda följer är förvisso både högaktuell och intressant, men mest känns det här som en spegling av skolan, tonåren och alla de frågor som kan bli problematiska utan vuxnas inblandning. Jag har läst i några recensioner att frånvaron av de vuxna i boken inte känns trovärdig, men jag måste nog protestera. Jag var aldrig varken drottning eller utanför, utan gled smidigt igenom skolåren någonstans i mitten. Lärarna minns jag inte alls som varken närvarande eller auktoritära. Tvärtom var de ofta föremål för vår manipulation, precis som både rektor och kurator användes flitigt som både alibi för skolk eller som verktyg för inbillade orättvisor vi ville ha åtgärdade. Samtidigt var vi ändå så ovetande. Allt skedde med en sorts egocentrisk spontanitet och utan vidare eftertanke eller planering, medan ungdomarna i boken är hur smarta som helst och fullständigt medvetna om hela omgivningen.

Boken känns ändå rätt trovärdig för mig, retoriken känns brännhet och tyvärr som den självklara grunden i viss partipolitik idag, så jag tycker det här är en bok som bör läsas. Kanske kan den fungera som tillfällig ögonöppnare för både unga och vuxna även om jag känner att den missar målet lite. För det var ju inte bra innan det blev dåligt, men ändå är det på något sätt så det blir här.

Tack till Månpocket för recensionsexemplar.

Boken finns på Adlibris, Bokus och CDON.