Etikett: Skräck

Himmelstrand skriven av John Ajvide Lindqvist.

Beskrivning från Adlibris:

Det ser ut att bli en fin dag på Saluddens camping. Himlen är djupblå och gräset underbart grönt. Ändå är någonting helt fel. Igår var allt som vanligt; glada röster, osande grillar, mygg och vin i plastglas. Men nu är allt försvunnet. Campingen, sjön, till och med solen är borta. Det enda som finns är det oändliga gräsfältet, fyra bilar med husvagnar, åtta vuxna, två barn, en hund och en katt. Alla inser de att något ofattbart hänt under natten. Hur ska de kunna ta sig bort från denna orimliga plats? För den gamla världen finns någonstans, ett mobilsamtal går plötsligt fram och radion spelar gamla schlagrar. Snart börjar också märkliga, skrämmande figurer dyka upp. Monstruösa varelser som fötts ur de åtta vuxnas mest traumatiska upplevelser. Och så mörknar himlen. Regnet är på väg, som en befrielse. Men det är ett regn som ingen ens i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig. Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.

Jag tar det självklara först. Himmelstrand är väldigt lik Stephen Kings novell Langoljärerna från boken Mardrömmar som kom ut i början av 90-talet tror jag. Langoljärerna handlar om en grupp flygresenärer som somnar under en flygresa. När de vaknar är de runt 10 personer kvar på planet, resten är borta, försvunna trots att de befunnit sig på 10 000 meters höjd hela tiden. Det enda som finns kvar av medpassagerarna är smycken och tandplomber i de tomma sätena. När de sedan lyckas landa planet visar det sig att det inte finns några andra människor kvar, de är ensamma.

Himmelstrand utspelar sig på en camping, men även här vaknar några människor i sina husvagnar och upptäcker att allt annat är borta. Inga fler människor, inga andra husvagnar, inga blommor eller träd, bara en finklippt grön gräsmatta så långt ögat når. Sammansättningen av karaktärer känns också väldigt typiskt King. Hans karaktärer är ofta en blandning av goda, onda, självgoda, pompösa och galna människor. Samt ofta något udda barn. Där har vi på ett ungefär även Lindqvists sammansättning. Det är alltså en hel del King över boken, både vad gäller handling och karaktärer. Med det sagt, så tar John Ajvide Lindqvist så småningom över boken och den blir helt och hållet hans egen. Och det är där den blir fantastisk.

Den första boken jag läste av Lindqvist var Låt den rätte komma in. Den var bra och gripande men satte inga djupare spår. Jag förstod inte riktigt hypen kring boken. Samma sak med Hanteringen av odöda. Sedan läste jag Människohamn. Jag har läst den igen och igen genom åren och den är så otroligt fantastisk. Kärleken som genomsyrar boken, även när man släpper illusionerna, är så stark och karaktärerna så mänskliga. En av de starkaste och vackraste böcker jag någonsin läst. Efter det läste jag med stor förhoppning Lilla stjärna, men den kändes något platt jämfört med Människohamn. Så det var med viss skepticism jag tog mig an den här. Jag tänkte att en bok som Människohamn skriver man kanske bara en gång i sitt liv. Som tur var hade jag fel.

Det här är den mest obehagliga bok jag någonsin läst. Mörkret de här människorna har inom sig är ofattbart. Så mycket trauma, så många hemligheter och så mycket ondska som sakta pyser ut allteftersom handlingen drivs framåt, gjorde att jag var tvungen att ta läspauser. Det har nog aldrig hänt tidigare. När det mörka släpps ut förändras karaktärerna sakta och ingen kan göra det här som Lindqvist. De griper tag i mig och jag vill gråta för någon, slå till en annan rakt i ansiktet och i slutet kan jag inte göra annat än hoppas. Hoppas att det på något sätt ska gå att laga allt som är trasigt. För trasigare än så här blir det inte.

En fantastisk läsupplevelse som får fem stjärnor av fem.