Skräck – Sida 4

Event horizon och Den leende mannen skrämmer mig!

Kulturkollo har i sin tisdagsutmaning bett oss berätta om skräck.

Vilket är ditt allra bästa blodisande tips i sommarnatten? En film? En bok? En spökhistoria berättad av någon särskilt skrämmande berättare?
Jag har alltid älskat skräck. Ända sedan jag var liten och såg Poltergeist ( gömd bakom soffan då jag egentligen inte fick se den ) tills för bara något år sedan. Av någon anledning har jag blivit harigare med åren och alltmer skräck sållas bort för att det blir för läskigt. För läskigt, ett uttryck som inte fanns i min vokabulär tidigare. Läskigt är så olika för alla och kan ju också skilja sig åt vid olika tidpunkter. Men jag har överlag alltid tyckt mer om den där krypande obehagskänslan. Den som orsakas av psykologiska faktorer snarare än av blodbad.

Den läskigaste filmen jag någonsin sett har dock en blandning av båda. Event horizon. Science fiction på den tiden när jag egentligen inte ens uppskattade science fiction. Event horizon är namnet på ett rymdskepp som försvunnit i ett svart hål och nu kommit tillbaka. När man bordar skeppet för att undersöka vad som har hänt börjar skräcken. Jag såg den för många år sedan och fortfarande är det den filmen som orsakat mest obehagskänsla i efterhand. Just medan jag såg filmen var det inte så farligt, men mardrömmarna jag hade om filmen i flera nätter efter var hemska. Den satte sig enormt av någon anledning.

Den läskigaste boken är däremot lite knepigare. Böcker skrämmer mig inte lika mycket som filmer kan göra. Däremot finns det ju böcker som väcker otroliga obehagskänslor som inte försvinner. De klibbar sig kvar som kåda vid huden långt efteråt, och en sådan är faktiskt John Ajvide Lindqvists Himmelstrand.

Framförallt en scen i boken som gav mig den där kletiga ångestkänslan som stannar alldeles för länge. En sådan känsla jag märkligt nog gärna vill ha.

Det läskigaste på senaste tiden har dock varken varit en bok eller en film. En creepypasta är en slags vandringssägen på internet. Jag läser på sidan som heter just Creepypasta ibland och hittade där berättelsen om Den leende mannen. En kort berättelse som av någon anledning skrämmer skiten ur mig. Och när jag sedan såg trailern/kortfilmen, herregud! Hemskt hemskt hemskt. Och egentligen händer det ingenting.

En smakbit av Natten jag dog.

Jag har nyligen börjat på den här skräckromanen skriven av Peter Erik Du Rietz och är totalt fast. Den har jämförts med Anne Rice och hennes Vampyrkrönika, en jämförelse som naturligtvis är otroligt lockande. Än så länge kan jag bara hålla med. Boken har orsakat en del rabalder som jag återkommer till när jag läst den.

Jag torkar av fars gamla bajonett på likets rockskört och när jag reser mig upp för att lämna valplatsen kan jag se hur råttorna redan börjat närma sig kroppen. Jag önskar de motbjudande små djuren bon appetit och hör deras ilskna och hungriga väsanden försvinna bakom mig när jag obemärkt drar mig norrut mot Holbourn Hill där jag efter en stunds letande till slut lyckas få fatt i en droska.

Fler smakbitar kan du hitta hos Flukten fra virkeligheten.

Fyra minuter av härlig skräck!

Fyra minuter är skriven av Johan Ring.

För det unga paret Veronica och Anders är flytten till Veronicas barndomsort, den småländska idyllen Dunvik, tänkt att bli en nystart, långt bort från storstadens stress. Men istället för att finna lugnet förvandlas deras liv allt mer till en mardröm.

Ett passagerarplan på väg från Salzburg till Arlanda försvinner från radarn i fyra minuter. Sedan störtar det på en potatisåker i Dunvik.

Byn skakas av händelsen och de boende samlas kring vraket. Men det är inte själva kraschen som lockar, det är något annat. Något i planet kallar på dem och snart börjar människor förändras på skrämmande sätt.

Något ombord på planet har överlevt. Något som är långt ifrån mänskligt.

Jag tipsade ju om den här boken i vintras innan den kommit ut, vilket var en ren chansning baserad enbart på novellen Rent a Claus som då dessutom var opublicerad. Men magkänslan sade mig att Johan Ring skulle leverera, och det gör han. Som han levererar!

Fyra minuter är skräckläsning på hög nivå. Från första till sista sidan satt jag fastnaglad, dels av handlingen, men även av karaktärerna och den djupare sidohistorien Ring ger oss. Att jämföra med Stephen King är egentligen lite orättvist eftersom det här är Johan Rings debut och King är skräckmästaren själv. Ändå är det ju oundvikligt när det handlar om skräck, och faktiskt så klarar Ring jämförelsen riktigt bra.

Där King använder sig av ett ganska snirkligt språk med långa omvägar runt själva grundhistorien går Ring direkt på kärnan. Handlingen och skräcken möter oss ganska omedelbart och sätter färg på berättelsen direkt. Ring tar ett fast grepp om oss redan från de första sidorna och intrigen är rak utan krusiduller. Ändå gör han det med finess. Med ett mer avskalat språk än King, får vi ett färgstarkt persongalleri och en skräck som växer med varje sida. Det som från början enbart är obehagligt blir bit för bit rejält skrämmande och skräckkänslan sitter precis där den ska. Ring balanserar skräcken, blodbadet och morbida handlingar precis lagom så att det ligger på gränsen till för mycket, utan att någonsin bli det. Trots ganska ingående beskrivningar av fasansfulla handlingar lyckas han skickligt hålla det utanför splatternivå. Vid sidan om skräcken får vi också möta samhället Dunvik och dess invånare, framförallt huvudkaraktärerna Veronica och Anders. Veronica är ganska komplex och en inte helt sympatisk karaktär som har sina egna inre demoner att slåss med. Ändå fångas jag av relationsdansen mellan henne och Anders som utspelar sig mitt i fasan.

King använder sig ofta av stödpelare för att lyfta fram sina karaktärers personligheter. I Väckelse till exempel spelar musiken en stor roll i skildringen av huvudpersonens utveckling och karaktärsbeskrivning. Ring behöver inga stödpelare. Varje karaktär i boken lyfts fram med enkla medel, men så spot on att jag förstår precis vilka de är och vilken roll de har i samhället. Ring har dessutom förstått det allra viktigaste. Det som för mig är ett måste i skräcklitteratur, nämligen humorn. Den är ständigt närvarande i personskildringarna vilket förhöjer igenkänningsfaktorn och ger berättelsen den extra lilla touch av värme och närvaro som behövs för att skräcken ska få fäste ordentligt.

Fyra minuter är en stark debutroman som inte gör mig besviken på något sätt. Jag hoppas att boken uppmärksammas av de större medierna, för den är väl värd att uppmärksammas. Något säger mig också att vi kommer höra talas om Johan Ring som en av de stora så småningom.

Boken finns hos Adlibris och Bokus.

Tack till Mix förlag för recensionsexemplar.

Andra som bloggat om boken är:

Med näsan i en bok

Farbror Atlas

Bokhyllan

Sveriges svar på Stephen King och science fiction för barn?

Jag beställde för någon vecka sedan barnboken Leonora och glasplaneten av Helen Johansson efter att ha läst den här recensionen. Ser verkligen fram emot att läsa den och hoppas att barnen uppskattar den så mycket som jag tror de kommer göra. Science fiction för barn, det låter som något både jag och barnen kan komma att älska.

När jag hämtar boken idag kommer jag samtidigt beställa Johan Rings debutroman Fyra minuter som släpps idag. Av någon anledning känner jag att jag måste äga den här boken och jag har stora förhoppningar på den. Sveriges svar på Stephen King, det är ganska stora ord att leva upp till.

Frosseri i science fiction – Munins skärvor

Munins skärvor är en novellsamling skriven av Oskar Källner.

En novellsamling med isande skräck och svindlande science fiction som även ställer frågan vad det är att vara människa idag och i en avlägsen framtid.

”En av Sveriges främsta fantastikförfattare spänner ut vingarna och lyfter genom nio fängslande berättelser.”

-KG Johansson

Jag läste klart den här boken redan för en vecka sedan, så varför har jag inte skrivit om den förrän nu?

Vissa böcker är kanske inte så bra och då behöver jag fundera ut ett respektfullt sätt att skriva om den ändå, och andra är så bra att de tar andan ur en. Så bra att man måste smälta berättelsen i ett försök att hitta ord som kan ge upplevelsen rättvisa. Munins skärvor hamnar i det andra facket. Det är fortfarande svårt att hitta ord som kan få er att förstå hur bra det här är.

Om vi börjar med omslaget. Staden i bakgrunden är makalös. Jag fattar inte varför jag aldrig sett något liknande på film förut och hur Källner ens fantiserat ihop något så storslaget. Än mindre hur illustratören lyckats fånga essensen i Källners världsbygge på det här sättet. Svampstaden hittar vi i novellen Där staden dragit fram. Likt en tromb drar svampstaden fram och lämnar skärvor av civilisation efter sig. Skärvor som samlas ihop av de mindre lyckligt lottade som överlevt i ett kargt övergivet landskap. Där vaknar Chelan bland övergivna sopor och minns ingenting, inte ens sitt namn. Tryggheten hon finner hos familjen som tar sig an henne och skräcken när hon upptäcker vem hon egentligen är, fängslar mig helt.

Byssan lull gör mig frustrerad. Obehaglig skräck i en zombieapokalyps där jag så hemskt gärna hade velat ha mer. Källner manipulerar läsarens ovisshet skickligt och slutet är mästerligt. Är det kärlek eller ren skräck jag får? Båda alternativen är lika hemska. Skräckfyllt hemska. På samma sätt som Yulebocken ger mig obehagskänsla redan efter bara några rader. Olika ändå där den ena ger mig fantastisk zombieskräck och den andra känslan av klassisk spökhistoria. Den sorten man viskar fram en mörk vinternatt trots att man vet att det kommer ge en mardrömmar.

Munins skärvor trollbinder mig. Varje novell är sagolik och det finns ingen som ger någon som helst sur smak efteråt, inga frågetecken. Källner bygger nya världar, vänder dagens värld upp och ner och skapar framtida visioner som både underhåller och väcker tankar. Han ger oss magnifika världsbyggen, varelser som balanserar mellan sorg och skräck och förunderliga maskiner.

Han ger mig a Sense of wonder. Vilket jag har förstått är det bästa betyg man kan ge inom science fiction. Jag är ledsen KG Johansson, men Oskar Källner är kung inom svensk fantastik. Så är det bara.

Boken finns hos Bokus eller hos Fafner förlag.

Tack till författaren för recensionsexemplar.

Väckelse – Stephen King

Väckelse är skriven av Stephen King.

New England, tidigt 60-tal. Sexårige Jamie Morton leker på gården när en skugga faller över honom och en man i svart kavaj tornar upp sig mot himlen. Det är första gången Jamie träffar pastor Charles Jacobs – ett möte som kommer att prägla hans liv. Med sin vänliga fru och livlige son blir den unge nyinflyttade pastorn genast omtyckt i staden. Jacobs är inte bara hängiven sitt prästerliga kall, han drivs också av en hemlig besatthet av elektriska experiment. Jamie delar hans fascination och mellan dem båda knyts ett särskilt band. Men när tragedin drabbar Jacobs familj slås idyllen i spillror. Övertygad om att Guds existens är en omöjlighet chockar pastorn samhället i grunden och tvingas lämna staden.

Charles Jacobs skugga kommer dock inte att lämna Jamie. Den bara mörknar med åren. När de båda möts igen är Jamie i trettioårsåldern, en heroinmissbrukande musiker som befinner sig i fritt fall. Återigen får Jacobs Jamies liv att ändra riktning, och återigen dras han in i den allt mer maniske före detta pastorns försök att väcka liv i universums dolda krafter. Krafter som kan hela, men också skada.

King och jag har en komplicerad historia. Jag har läst King i hela mitt liv, till och från. Ändå har jag haft så svårt att acceptera hans författarstil som varit ganska konstant. King läser man nämligen inte för upplösningen, det är vägen dit som är målet. Till skillnad mot andra böcker där upplösningen kan hjälpa eller stjälpa en bok har jag numera lärt mig att i Kings böcker uppskatta vägen dit som hela läsupplevelsen, eftersom Kings avslut ofta är osannolikt makabra, ibland nästan absurda. Den här boken är inget undantag.

Väckelse ger mig Kingkänsla hela vägen. Från den unge Jamies första möte med pastorn, genom tonåren och upp i vuxen ålder. Hela tiden med pastorns väldiga skugga hängande över sig. Boken är inte skrämmande på samma sätt som till exempel DET. Det här är en ganska trevande biografi med en huvudkaraktär som känns väldigt personligt skriven, nästan självrannsakande. Jag kan under läsningens gång inte låta bli att fundera på hur mycket av Jamie som är King. Som skräck är den här både lysande och en besvikelse beroende på vad man förväntar sig. Här finns ingen konkret fara. Istället bygger King skickligt upp känslan av en kommande katastrof. Mest av allt är det här en bok om besatthet och hur den kan antingen rädda oss eller förgöra oss. Beroende på vad vi själva väljer.

”Någonting hände”, sa jag. Jag hade en gaffel i handen ( Gud vet var den också kom från ) och stack den gång på gång i min uppsvällda överarm. Blodet pärlade ut från minst tio, tolv små stick. ”Någonting. Hände. Någonting hände. Mamma hjälp, någonting hände. Någonting. Någonting.”

Boken finns på Adlibris, Bokus och CDON.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: