Etikett: science fiction

En droppe i rymden är skriven av Lisa Rodebrand.

Varför rymdskeppet slår ned mitt i militärstationens odlingar är en gåta, men vem bryr sig? De har väl navigerat fel helt enkelt. Dito hatar när hans far skickar ut honom på meningslösa uppdrag för att hålla honom sysselsatt. Farsan tror visst att militärdisciplin ska göra sonen gott, men Dito har aldrig någonsin följt order och han tänker inte börja nu.

Flickan i rymdskeppet är söt men verkar hysterisk. Den mystiske pojken är beväpnad. Piloten, som de säger är deras morbror, liknar ingen av dem. Främlingarna är kolonister, ett fredligt och harmlöst folk, men Dito anar att allt inte står rätt till med besättningen. Vilka är de egentligen och vad gör de här?

En ambitiös bok med ett imponerande världsbygge. För ambitiös kanske? Tyvärr är den lite för rörig för att läsupplevelsen ska kännas helt bekväm. Det är som om författaren haft alldeles för många tankar och idéer som jag har svårt att hänga med i.

Karaktärerna är ganska många även om huvudkaraktärerna är lätta att identifiera. Namn kommer och går i en rasande fart och makalösa världsbyggen svischar förbi samtidigt som olika folkslag och varelser presenteras. Det blir lite mycket. Och det hade ändå varit ok om det blev någon andningspaus emellanåt, men det blir det inte. Delar man upp allt detta i fragment är fragmenten dock var för sig fenomenala.

Karaktärerna är intressanta eftersom de inte följer den vanliga mallen. De driftigaste huvudkaraktärerna är tjejerna, medan Dito är en klumpig och bortskämd liten pojkspoling som mest snubblar runt och slår sig. Caroline är en lysande hacker och Joline en kaxig rymdpirat som inte räds någonting. Världsbygget är emellanåt briljant och känns verkligen nyskapande. Nattstaden som befinner sig under vatten och ballongstaden där samhället hålls uppe av varmluftsballonger liknar inget jag stött på tidigare och jag hade gärna stannat längre i båda dessa samhällen.

Alla dessa härliga delar passerar förbi i väldig fart och emellanåt händer saker jag inte alls förstår. Dito som drabbas av någon slags instalove till tjejerna han möter tvekar inte att fysiskt bara ta för sig, något som faktiskt stör mig rätt rejält. Speciellt som de här kapabla och starka tjejerna inte säger ifrån, utan tvärtom blir smickrade. För mig passar det in dåligt karaktärsmässigt och jag är inte jätteförtjust i budskapet det ger heller.

Som helhet är En droppe i rymden en helt ok rymdopera. Intrigen är smart och emellanåt är det nagelbitande spänning. Jag tycker också om att det aldrig står helt klart vem som är god och vem som är ond. Humorn som blinkar till i slutet är något jag önskar mig mer av i nästa bok och med lite lugnare tempo tror jag läsupplevelsen sitter bättre. Jag skulle dock inte tveka att ge den här i julklapp till en lässugen ungdom. Det är trots allt de som är målgruppen.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till författaren för recensionsexemplar.

Andra som skrivit om boken är: Västmanländskans bokblogg och Barrikaden.