#TBT – Margit Sandemo

baksida flickan med silverhåretFlickan med silverhåret

Helgen närmar sig med stormsteg och därmed hakar jag återigen på Oaryas Throwback Thursday.

Margit Sandemo känner ju alla till, främst för hennes långa släktkrönika Sagan om Isfolket. Men jag började min bekantskap med Sandemo via den här boken, Flickan med silverhåret. Jag var 13-15 år och blev helt förälskad i den här boken. Min granne hade den och jag lånade den om och om igen, det var så romantiskt och spännande att jag var trollbunden i månader.

Några år senare hade en annan kompis serien Sagan om Isfolket och jag lånade hem några av böckerna. Och blev förälskad igen. Flickan med silverhåret glömde jag så småningom bort, men Sagan om Isfolket har funnits med mig i många många år. Jag har läst hela serien ett par gånger och emellanåt plockat ut vissa favoriter för att återse karaktärer som kändes som gamla vänner.

bodelns-dotter-hft-8-sagan-om-isfolket

Margit Sandemo har beskyllts för mycket. För att vara en usel skribent ( författare vill vissa inte ens kalla henne ), för att stå i förbund med djävulen och för att driva unga flickor ner i omoralens djupa träsk. Själv högaktar jag Margit Sandemo. Hon skriver förvisso inte finlitteratur och språket är lite sådär, men hon är älskad som få. Att som hon, orka kämpa emot hela etablissemanget och fortsätta göra det hon vill är oerhört starkt. Inte många skulle klara att bli så bespottade och ändå oförtrutet fortsätta skriva för sina läsare år efter år.  Och läsare har hon än idag. Jag är med i många läsgrupper i olika forum och varje gång någon ställer en fråga om favoritböcker eller pågående läsning just nu, så nämns Margit Sandemo. Av läsare i alla åldrar och främst kvinnor. I senaste numret av tidningen Skriva är det en lång och fin intervju med Sandemo som idag nått den aktningsvärda åldern 92 år och still going strong. Hon skriver för fullt och skrattar lite åt dem som fortfarande vägrar erkänna henne som författare. Att bli älskad av generation efter generation är inte helt illa oavsett vad etablissemanget tycker.

Jag läser inte Sandemo längre, jag har sålt alla mina böcker men jag har inte sagt upp vänskapen. Någon gång kanske jag plockar fram den igen, dammar av vår bekantskap och letar upp mina gamla vänner i hennes böcker.

Bokbloggsjerka – Att förändras

Annikas litteratur- och kulturblogg frågar i dagens bokbloggsjerka,

Vilken är den längsta bokserien du har läst och upplever du att skrivandet förändrades (antingen till det bättre eller sämre) längs vägen? (Du som inte läser bokserier kan i stället svara på om du har märkt att någon av de författare du har följt längst har ändrat sitt skrivsätt och om du tycker att förändringen är positiv eller negativ)

Jag har nog redan listat alla möjliga sorters serier jag läst, varav de längsta är Sagan om Isfolket med sina 47 böcker och Wheel of time med typ 24 böcker eller nåt sånt. Jag vet inte om författandet i böckerna förändrades lika mycket som jag själv gjorde under lästiden. Läsningen av Wheel of time har ju pågått i många år i takt med att nya böcker kommit, så kanske tycker jag inte trollocker är lika läskiga idag som jag tyckte förut…

Fast jag kan nämna en författare som jag tycker har förändrats även om det inte handlar om långa serier. Det är Johan Theorin. Jag älskade hans första bok Skumtimmen. Även två av de andra i serien om Öland tyckte jag jättemycket om, mycket på grund av hans nästan poetiska språk. Tyvärr har böckerna och språket blivit sämre ( i mitt tycke ) för varje bok. De två senaste jag läste, Sankta psyko och Rörgast, kändes otroligt krystade och saknade det melankoliskt vackra språk han haft i sina tidigare alster. Det känns som om författaren började med inspiration och nu endast försöker uppfylla ett avtal om antal böcker. Tyvärr.