Etikett: recension

The fault in our stars

the-fault-in-our-stars

The fault in our stars skriven av John Green. Svensk titel är Förr eller senare exploderar jag.

Hazel är 17 år och kommer aldrig att bli frisk igen. Det har hon vetat sedan dagen då hon fick sin cancerdiagnos för tre år sedan.
Hazels mamma är orolig för att Hazel ska missbruka Americas Next Top Model och bli allt mer isolerad hemma vid teven. Depression är ju en vanlig bieffekt till cancer har hon läst (Hazel menar att det inte är cancern som gör henne deppig – det är vetskapen om att hon ska dö).
Lösningen blir att anmäla Hazel till kyrkans stödgrupp för unga med cancer. Men mötena visar sig vara allt annat än uppiggande och följer ungefär samma mönster som ett AA-möte.
Men en eftermiddag i den där stödgruppen förändras livet. Augustus Waters, friskförklarad från sin cancer, dyker upp.
Hazel möter Augustus Waters blick och deras kärlekshistoria ska komma att bli en sådan som poeterna diktar om. E p i s k.
Det här är en berättelse om cancer, visst, men det är framförallt en förkrossande vacker och gripande historia om livet, Hazel Grace och Gus. Om att vara ung och ändå stå med ena foten i graven. Om att tro att man aldrig mer kommer att bli glatt överraskade. Om att få sin sista önskan uppfylld.
Att få beröras på så många sätt, skratta, komma till insikter och gråta, är litteratur när den är som allra bäst.

Jag var lite orolig för vad ska jag skulle tycka om boken, eftersom jag ofta har problem med hypade böcker. Av någon anledning. Jag ville så gärna älska den här boken lika mycket som alla andra gör. Och det gjorde jag. Nästan.

Hazel är fantastisk. Hon har levt med sin cancer i flera år, släpandes på en syrgastub som är ett nödvändigt ont eftersom hennes svekfulla lungor inte längre klarar att göra sitt jobb. När hon träffar fina fina Augustus blir det både sprakande gnistor och jobbiga funderingar som dyker upp. Funderingar kring vad en tonårskille egentligen tycker om en tjej som släpar på en syrgastub hela tiden,  som kommer att dö snart, som har överbeskyddande föräldrar. Såna saker. Det visar sig att Augustus inte bryr sig om sånt, bara om henne, Hazel Grace, eftersom han redan från början använder hela hennes namn. Som om hon är värd bättre än att förkortas.

Parallellt med kärlekshistorien löper även jakten på en försvunnen författare, Peter Van Houten. Han har nämligen skrivit en bok som först är Hazels favoritbok och därmed även blir Augustus favoritbok. Att hitta författaren blir viktigt för dem båda och förenar dem i något normalt, utanför cancervärlden. Något som inte är en biverkning av döendet.

Boken är fantastisk. Språket är fantastiskt och karaktärerna är fantastiska. Allt är så jäkla bra, så fint och så fruktansvärt sorgligt. Jag säger det igen, boken är fantastisk! Men naturligtvis finns det ett men. Jag är hela tiden medveten om att jag läser en fantastisk bok. Och det är tyvärr ett litet minus. Jag blir inte uppslukad så jag glömmer var jag befinner mig. Jag blir inte döv för omgivningen. Vilket innebär att det är en fantastisk bok, men inte en fantastisk upplevelse. Möjligen beror det på att jag inte köper dialogerna mellan Hazel och Gus. I min värld pratar inte tonåringar så med varann så det blir inte helt trovärdigt. Vilket förmodligen är anledningen till att jag är medveten om att jag läser och inte lever i boken med karaktärerna. Men det här är troligen bara mitt problem. Jag förstår helt och fullt att det här kan vara en oförglömlig upplevelse för någon annan. Jag älskar den också. Nästan.

”Vet du hur vi blandar whisky och vatten i det här huset?”

”Nej”, sa Gus.

”Vi häller whisky i ett glas och sedan frammanar vi tankar på vatten i våra sinnen och sedan blandar vi den verkliga whiskyn med den abstrakta idén om vatten.”

Sätt mig i brand!

satt-mig-i-brandSätt mig i brand! Tredje boken i en trilogi av Tahereh Mafi.

Beskrivning från Adlibris:

Juliette överlevde en pistolkula i bröstkorgen. När hon vaknar efter att ha svävat mellan liv och död vet hon varken om rebellerna är besegrade eller om Adam eller ens någon av hennes vänner fortfarande lever. Warner har räddat Juliettes liv. Warner, överbefälhavaren. Warner, som hon hatade, men som blev hennes älskare. Warner, Adams bror. Juliettes och Warners kärlek är förbjuden, men omöjlig att kämpa emot. Nu vill Warner slåss vid hennes sida mot Återetablissemanget, och krossa skräckväldet. Men är det verkligen det enda han vill med henne? 

Jag börjar med det som var bra, för sedan finns det alldeles för mycket som var dåligt. Jag gillar hur Mafi har använt språket i serien. Första boken, Rör mig inte!  hade massor av överstrukna meningar. Ord som tänktes men inte uttrycktes, känslor som kändes men inte visades. Det speglade Juliettes osäkerhet i början. Hur hon var rädd för hela världen, rädd för sina känslor men samtidigt så hungrig efter något mer. Att få ta del av, bli berörd och att själv våga känna något mer än ingenting.

I bok två, Rädda mig inte!, minskar de överstrukna meningarna i takt med att Juliettes självförtroende växer ( jag förstår att tanken var sån, däremot tycker jag fortfarande inte Juliette visade självsäkerhet i sina handlingar ) och i denna bok försvinner överstrukningarna helt. Juliette har kommit i kapp världen, sina känslor och sin egen vilja. Ett mycket bra grepp av Mafi som jag gillar eftersom det gör böckerna ganska unika. Ja, det var väl det som var bra. Resten blir spoilers så vill du inte veta, sluta läs nu!

.

.

.

Då kör vi. Jag gillade inte det här alls. Jag blev förbannad när jag läste den här, något som tidigare bara hänt med boken Femtio nyanser av honom . När jag hade läst klart boken började jag läsa runt hos bokbloggarna för att se alla som höll med mig om att det var det värsta jäkla avslutet på en trilogi någonsin. Men tji fick jag. Alla verkar älska slutet, verkar älska Juliettes utveckling och tycka att den hon till slut valde var en av de mest fantastiska karaktärerna någonsin. Va?

Jag är en ivrig läsare av bloggen Old adult reads young adult som också har skrivit en recension av boken. Den enda recensionen jag hittat som inte tycker allt är fantastiskt. Och precis som OARYA så gjorde jag direkt kopplingen till några andra karaktärer jag faktiskt gillar. Tyvärr tycker vi lite för lika och gör samma kopplingar, så jag ska göra mitt bästa för att inte hela inlägget ska bli en kopia. Juliette väljer Warner framför Adam. Adam som har räddat henne, Adam som gjort allt för att skydda henne och Adam som hon själv nästan hade ihjäl med sina kyssar för att hon var så förälskad. Och plötsligt faller hon för Warner, den psykopatiska mördaren? När jag läste så trodde jag på allvar att det var någon slags plan hon och Adam hade, lura Warner att tro att hon var förälskad så de kunde överlista honom. Att det var därför Adam helt plötsligt blev en skitstövel. Men icke, hon väljer psykopaten och alla tycker att det är jättebra. Va?

Mafi kör med kortet ”snäll kille innerst inne”. Det funkar ibland. Dean Winchester i Supernatural är en charmig skitstövel, precis som Damon Salvatore i Vampire diaries. Hyckleri kan tyckas men det finns en skillnad mellan dessa och Warner. Dean i Supernatural agerar skitstövel utåt men är det inte. Damon i Vampire diaries är förvisso en skitstövel och en mördare, men han är ett rovdjur, en vampyr. Han var dessutom en relativt god människa som nu kämpar mot djuriska instinkter och det fattar man ju att det inte är lätt. De har charm och båda försöker göra det som är rätt. Warner är bara en humorbefriad mordisk psykopat.

Valet av hjälte i boken är alltså obehaglig. Det är inte sådana här killar som ska vara hjältar för de är aldrig det i verkligheten. Att unga tjejer läser det här och tycker Warner är fantastisk är lite skrämmande. För även om det är fiction så borde inte den här sortens man eller relation vara ett ideal.

Nu är det inte bara Warner som irriterar mig, utan även Juliettes märkliga beslut att hon ska ta över all makt. Kenji och de andra som tidigare tyckt att Juliette var för handlingsförlamad tycker dessutom att det är en strålande idé. En helt absurd vändning som saknar all logik. Och jag vet inte vad som irriterar mig mest, att Mafi skrivit detta eller att folk gillar det.

Under vintergatans alla stjärnor

under-vintergatans-alla-stjarnor

Camilla Davidssons debutbok i en planerad trilogi.

Beskrivning från Adlibris:

När vi lär känna Emma har hon utarbetad flytt karriärjobbet i Stockholm för att söka lyckan i London där Eric, amerikanen hon blivit handlöst förälskad i, bor. Deras relation blir komplicerad och utvecklas i en helt annan riktning än Emma tänkt sig. Hon lider sig igenom tiden i London och hankar sig fram på tillfälliga jobb. Av en tillfällighet hör hon talas om den tusenåriga pilgrimsleden Camino de Santiago de Compostela i Spanien och får en ingivelse att den är precis vad hon behöver för att reda upp sitt liv. Med en gammal ryggsäck och ett par slitna gymnastikskor ger hon sig iväg på den åttio mil långa vandringen mitt under den spanska högsommaren.

Att vandra långa sträckor dag efter dag är jobbigare än Emma någonsin kunnat föreställa sig. Under mödosamma dagar till fots genom den spanska landsbygden tvingas hon konfrontera sina mörkaste tankar och minnen från det förflutna. Men hon är inte ensam. Längs vägen möter hon en rad färgstarka personer från olika världsdelar och bakgrund. Flera av dem får stor betydelse för henne på olika plan. Emmas spontana infall utvecklas till en omvälvande resa som får henne att omvärdera sina livsval och allt hon någonsin trott på.

Jag är själv förvånad över hur otroligt mycket jag tycker om den här boken. Jag började läsa den i förrgår med en blandad kompott av nyfikenhet och skepticism. Normalt gillar jag nämligen inte sådana här böcker. Böcker som handlar om självförverkligande, andliga upplever och någon slags hemmasnickrad manual fylld av klichéer som försöker tala om hur man ska hitta meningen med livet. Det här är ingen sådan bok. Som tur är.

Jag läste en annan recension av boken skriven av en som heter Ronnie Lundin. Vi tycker inte riktigt likadant. Emmas vandring är för mig en fantastisk upplevelse. Det hymlas inte med skoskav, svettfläckiga kläder, tårar, brännande sol och smärtande knän. Hennes nätter på caminon, sömnlösa med snarkande främlingar visar kaoset Emma har i huvudet. Nätterna känns nödvändiga för att beskriva Emmas livssituation och förändringen som sakta sker. Inte som utfyllnad som Ronnie verkade tycka. De överdådiga middagarna är inte bara härliga och fyllda av värmen och gemenskapen som verkar genomsyra caminon, utan ger en bra kontrast till vandrandet och kaoset i Emmas tankar.

Gestaltningen av karaktärerna i boken är underbar. Alla känns levande och deras olika personligheter är efter ett tag självklara. Emma stöter på andra vandrare från olika delar av världen som alla är på caminon av egna privata orsaker. Ibland tar de sällskap med varandra och ibland vandrar de i ensamhet. När Emma stöter på sina nya vänner igen, till och från längs vägen, blir jag lika glad som hon. Alla har sitt känslomässiga bagage och emellanåt satt jag själv med tårar i ögonen när olika livsöden berättades.

Boken är ändå lättsamt skriven. Eventuella klichéer, ja det finns ändå några, framförs med en del humor och en del allvar vilket gör att det ändå inte känns påtvingat. Känslan av vandringen är påtaglig och jag känner mig närvarande. Som om jag är en del av upplevelsen. När slutet närmade sig drog jag ut på läsningen, allt i ett försök att dra ut på avskedet som jag visste skulle komma. Det kändes som att säga farväl till nya vänner alldeles för tidigt.

Jag gissar att caminon kommer få en hel del svenska vandrare nästa år.

Betyget blir 4,5 / 5 eftersom den här boken är en riktig liten pärla.

 

 

 

Rädda mig inte!

rädda mig inte

Andra boken i serien av Tahereh Mafi.

Beskrivning från Adlibris:

Juliettes beröring är dödlig. Hon satt inlåst på grund av sin förbannelse i åratal. Men så träffade hon Warner, den vackre unge mannen utan hjärta. Han gav henne frihet, men bara i hans fångenskap, och om hon använde sin kraft i tyranniets tjänst. Juliette vägrade och flydde tillsammans med Adam, rebellen som bad henne att slåss för friheten och för deras framtid som älskande. Men lika brinnande och okuvlig som Adams och Juliettes kärlek vuxit sig – lika förbjuden kommer den att bli.

Det står även så här:

I andra delen av sin trilogi fortsätter hyllade Tahereh Mafi att berätta om en existens som brutit samman. Luften är förgiftad och människor arbetar likt fångar under ständig övervakning av Återetablissemanget, som styr det som återstår av världen i ett skräckvälde. Ändå är boken en av de mest romantiska och sensuella som någonsin har skrivits. Kontrasterna, stämningen, språket och tilltalet är helt unikt. Den handlar om elektrisk kärlek, berusande ondska och omöjliga val. Men också om en desperat längtan efter tillhörighet och att finna hopp, förtroende och självrespekt.

Den andra delen kan jag inte riktigt hålla med om längre. I första boken ja, i den här boken nej. Visst är det fortfarande heta känslor mellan Juliette och Adam med heta läppar mot brinnande hud, men samtidigt är det så gnälligt. Herregud vad hon gnäller.

Att Juliette har taskigt självförtroende kan man ju förstå, inlåst som hon varit och utan beröring och kärlek men ändå. Nån måtta får det vara på självömkandet.

En stor del av boken ägnar Juliette nu åt att sitta och gräma sig över hur värdelös hon är, att hon inte är till någon nytta och yada yada. Tills andra börjar påpeka just det, att det är dags för Juliette att bestämma sig. Antingen gör hon nytta eller så försvinner hon. Väl ställd inför ultimatum tar hon sig i kragen, till viss del, och går med på att förhöra Warner som motståndsrörelsen lyckats ta tillfånga. Juliette har fortfarande inte berättat att Warner också kan röra henne och det ställer naturligtvis till problem. Men även Adam har hemligheter.

Som ni säkert hör är jag inte lika förtjust i den här som i ettan. Det är tyvärr bok nr tre som färgar av sig i mitt tyckande men jag kan inte berätta så mycket mer utan att spoila hela storyn, så det kommer mer i nästa recension.

Den får ändå 3/5 stjärnor.

Eleanor & Park

eleanor
Eleanor & Park av Rainbow Rowell.

Beskrivning från Adlibris:

Två ovanliga människor. En oemotståndlig kärlek…

Parks tråkiga tillvaro förändras när Eleanor hamnar bredvid honom på skolbussen. Rödhårig, storvuxen och konstigt klädd passar hon inte in. Men de funkar tillsammans. De möts i musiken, i serierna och en längtan bort. En oförglömlig berättelse om den första kärleken mot alla odds!

Alltså, den här boken önskar jag att alla läste. Alla vuxna, alla tonåringar och alla barn när de blir tonåringar. Alla.
Boken är som en lektion i hur ond världen kan vara, men också hur jäkla fin den är många gånger. Hur många fina fina människor det finns och hur mycket kärlek man kan få om man bara öppnar ögonen.
De första sidorna i boken förberedde jag mig för fulgråt, jag hade nämligen missuppfattat första sidan lite och inte förrän jag läste om den insåg jag att ok, det här kanske inte är en hemskt sorglig bok ändå. Men det är det ju på sätt och vis, fast ändå inte.
Känslorna som uppstår mellan Eleanor och Park är så trevande att jag satt och log mig igenom hela första halvan. Andra halvan lider man med Park, som skäms för att han är kär i en tjej som är så, fel. Och samtidigt skäms han för att han skäms. Vilket ju är bra, för annars hade vi inte gillat honom. Och gillar både honom och henne, det gör vi.
Där bakom finns även det fula som man bara kan ana, men det känns ändå ok. För tack vare det fula blir känslorna mellan Eleanor & Park ännu viktigare, ännu finare.

Har jag nämnt hur mycket jag älskar omslaget? Jag älskar det.

Den var väldigt nära full pott, men hur fin boken än var när jag läste den, så har den inte fastnat så tight som den borde efteråt. Så 4/5 stjärnor blir det.

Divergent

divergent
Första boken i serien av Veronica Roth.

Beskrivning från Adlibris:

I Beatrice Pryors dystopiska hemstad Chicago är samhället uppdelat i fem falanger: De ärliga, De osjälviska, De tappra, De fridfulla och De lärda. En särskild dag varje år måste alla sextonåringar välja vilken falang de vill tillhöra för resten av livet. För Beatrice står valet mellan att stanna kvar med sin familj hos De osjälviska eller att vara den hon innerst inne är.

Hon gör ett val som överraskar alla, inklusive henne själv. Under den hårda initieringsfas som följer, döper Beatrice om sig till Tris och tvingas utkämpa strider mot sina medkandidater för att upptas av De tappra. Bara de tio bästa släpps in, de övriga tvingas leva utanför samhället som falanglösa. Under extrema fysiska och psykiska prövningar måste Tris avgöra vilka som är hennes verkliga vänner och vad hon egentligen känner för sin mystiske instruktör, Four.

Tris bär också på en farlig hemlighet. När samhället hotas av våldsamma konflikter inser hon att den skulle kunna rädda de människor hon älskar. Om den inte förgör henne först.

Egentligen är det kanske inte så stor mening att recensera den här boken eftersom alla redan verkar ha läst den. Men eftersom jag har läst alla tre och precis avslutat Allegiant så får jag väl börja från början och arbeta mig framåt.
Jag älskade Divergent. Fullkomligt, totalt och hejdlöst. En sträckläsarbok utan tvekan.
Språket i boken fångar mig omedelbart på samma sätt som Hungerspelen gjorde. Jag var helt fast efter bara någon sida och stod direkt på Tris sida. Hon har i hela sitt liv försökt passa in, anpassat sig och vikt sig. Men ändå inte riktigt lyckats, något skaver i hennes tillvaro. När hon slutligen gör sitt val att byta falang börjar livet på riktigt för Tris. Både de hårda fysiska utmaningarna hon möter men även i känslorna för Four.
Karaktärerna framstår ganska tydligt, åtminstone huvudkaraktärerna. De övriga blir kanske lite suddiga i kanterna men det är förståeligt eftersom det blir ganska många att hålla reda på. Det är helt ok, de intressanta är ju ändå Tris och Four.
Egentligen finns det inte så mycket att säga om jag inte ska spoila hela boken, förutom att den är underbar. Läs den!

Betyg blir 4,5 / 5

Filmen då?
Den är också väldigt bra om än inte helt i klass med boken. Tycker dock att de castat filmen perfekt. Även om jag själv föreställt mig Four helt annorlunda passar han efter en stund bra in rollen och ”blir” Four. Älskar Shailene Woodley som Tris. Hon är en perfekt blandning av skör och stark.
Något som jag också verkligen gillade var musiken som spelades varje gång de tappra visades. Jag satt nästan och hoppade i biostolen av förväntan. Det enda vi egentligen hade att klaga på var att spänningen mellan Tris och Four inte framgick lika tydligt i filmen som i boken. Det kändes lite som att först var båda iskalla och sedan helt plötsligt från ingenstans var de game on. De manliga bihangen som släpades med till bion tyckte dock att det var tydligt redan från början vad som skulle komma. Jag håller inte med. En stor del av det jag gillade med deras relation var just gnistorna och spänningen. Insikten att han kanske höll handen där lite för länge? Var inte blicken lite för intensiv?
Ni vet, det där vi alla gått igenom någon gång..

Men en väldigt bra film efter en väldigt bra bok. Se den!