recension – Sida 5

Maresi: Krönikor från röda klostret

Maresi: Krönikor från röda klostret, den tredje fristående delen i en serie av Maria Turtschaninoff.

På en liten ö ligger Röda klostret, en tillflyktsort för förföljda och utsatta flickor och kvinnor från alla de kända länderna. Där bevaras hemlig kunskap om Gudinnan med hennes tre ansikten: Jungfrun, Modern och Haggan.
Maresi är en trettonårig, evigt hungrig flicka som kommit till Klostret fyra år tidigare på flykt undan svälten. Här har hon funnit ett nytt hem, vänner och framför allt böcker i det stora biblioteket i Kunskapens hus. Maresi är eftertänksam och empatisk och tar hand om de yngsta noviserna.
Klostrets fridfulla liv skakas när Jai, en flicka med ett mörkt förflutet anländer till ön. Jai har sett sin far och farbror begrava hennes syster levande och nu är fadern ute efter henne. En dag dyker ett skepp upp vid horisonten. Våldet stiger i land. Maresi måste stiga ut ur böckernas trygga värld och göra det hon är mest rädd för: handla.

Att öppna ett bokpaket med den här boken i var som att öppna en liten skatt. Bara omslaget är helt underbart, jag älskar det. Är det möjligen årets vackraste bok?

Jag har aldrig läst något av författarinnan tidigare, så jag hade ingen aning om vad som väntade. Men jag tyckte väldigt mycket om den här. Det är fantasy eftersom platsen och världen detta utspelar sig i inte finns. Men världsbygget är så subtilt att det känns som om det är vår värld, lite vid sidan om bara, och i en annan tidsålder. Handlingen är Maresis nedtecknade berättelse om vad som hände och det känns som jag läser en krönika från en sagoålder. Berättelsen genomsyras av känslan som meningen ”Det var en gång …” kan ge, en trolsk känsla som om man tar del av en hemlighet som egentligen inte bör berättas. Maria Turtschaninoff ger oss en saga och jag är trollbunden.

Tack till Schildts & Söderströms för recensionsex.

Kaostrilogin – Patrick Ness

Kaostrilogin – skriven av Patrick Ness

Tänk dig att du är den enda pojken i en stad med enbart män och att du kan höra allt de tänker. Och tänk dig att de kan höra allting du tänker. Föreställ dig att du inte passar in i deras planer …

Todd är den enda pojken i en stad med enbart män. Sedan nybyggarna drabbades av ett virus kan Todd höra alla de andra männens tankar och de kan höra hans. Bruset från deras tankar och känslor finns där hela tiden.
Om en månad ska Todd fira sin trettonde födelsedag och ta steget in i vuxenvärlden.
Men i männens tankar kan Todd ana att de försöker dölja något för honom. Något som är så fruktansvärt att Todd tvingas fly med endast sin hund som sällskap.
Förföljd av stadens borgmästare och hans armé springer Todd och hans hund ut i skogen. Och plötsligt stöter de på en helt tyst och annorlunda varelse – en flicka.
Vem är hon och varför dog inte hon av det virus som tog livet av alla de andra kvinnorna i den Nya världen?

När Todd en dag märker ett hål i bruset, något som är utan brus, går det inte att hålla hemligt för resten av byn. Informationen om frånvaron av brus sipprar igenom hans eget brus och Todds liv är plötsligt i fara. Han skickas iväg av sin fosterfar Ben, som ger Todd hans mammas dagbok. Todd får även veta att frånvaron av kvinnor i byn beror på att männen mördade dem eftersom de var utan brus, precis som männen utplånade ursprungsbefolkningen Utangerna i Det stora kriget. Jagad flyr Todd ut i skogen där han möter Viola. Hon är den första flicka Todd någonsin sett och den första utan brus han mött. Tillsammans flyr de för att försöka undkomma männen från Prentisstown som jagar dem.

Så lyder beskrivningen av första boken Tystnaden i Bruset. Boken anges som lättläst från 14 år och det kan nog stämma. Visserligen är den så pass lättläst att en yngre kan läsa, men då böckerna blir väldigt råa efterhand är nog 14 år en bättre utgångsålder. Ness har använt ett för mig unikt grepp när han skrivit boken. Dels hörs bruset igenom berättelsen på vissa sidor. Vissa sidor är fullklottrade med ord, tankar och meningar som läcker ur huvudet på männen och samlas till ett brus. Ibland blir bruset så överväldigande att det tar över hela sidan i boken. Det är inte störande som man kan tro, utan ger en för mig väldigt tydlig bild av hur bruset kan kännas. Ungefär som när Stephanie Meyer i serien Twilight lät Bella sörja sig igenom tre månader som visades med tre helt tomma sidor. Dels skriver Ness Todds dialoger så som Todd pratar, ”jag vill inte följa mä” till exempel. Det kändes ganska barnsligt i början, men man vänjer sig fort och den unika dialogen samt bruset känns nödvändigt. De som kommer från gamla Jorden pratar normalt, medan Todd som är född i Prentisstown pratar som han gör, som en konsekvens av hur livet blivit där för nybyggarna.

Jag kommer fortsätta prata om trilogin som helhet så vill du inte läsa eventuella spoilers från Cirkeln och Pilen samt De brinnande knivarna , sluta läs här.

Todd och Viola upptäcker så småningom att det finns både andra byar och städer på planeten och de försöker ta sig till den största av dem. Det visar sig också att inte alla kvinnor blivit mördade utan att många flytt och bor i någorlunda fred tillsammans med männen. När de slutligen kommer till den största byn Haven bryter krig ut mellan kvinnorna och männen, ett krig uppmuntrat av borgmästare Prentiss. Viola blir tvungen att välja och ställer sig på kvinnornas sida. Todd som inte litar på borgmästaren blir tvungen att ändå välja hans sida, när det visar sig att Utangerna inte är så utrotade som man trodde. De är fler än någonsin och de är ute efter hämnd. Från varsitt håll kämpar Todd och Viola mot samma mål. Att skapa fred mellan kvinnor, män och ursprungsbefolkningen Utangerna. Det blir svårare än de trott när Todd blir mer och mer påverkad av borgmästare Prentiss och till slut inte vet vem som talar sanning och vem som ljuger.

Den stora frågan i boken är vem som är ond, vem har fel och vem ljuger? Hur vet man vem som ljuger och vem som tror att den talar sanning. Det blir så många turer i frågan till slut att man tröttnar. Det blir tjatigt och sista boken skummade jag faktiskt bara igenom. Ändå tycker jag serien som helhet är bra och läsvärd, framförallt för ungdomar.

Betyg blir 3/5

Vid fyrtio börjar livet

vid-fyrtio-borjar-livet Vid fyrtio börjar livet är Stefan Åbergs debutroman.

Beskrivning av Adlibris:

Livet rusar fram och för Pontus vars äktenskap sedan många år går på tomgång väntar fyrtioårsdagen om hörnet när familjen glider isär. Han hamnar i en djup depression och frågan är om något som först upplevs som oerhört traumatiskt och fruktansvärt kan leda till att livet tar en ny vändning till det bättre? Gäller devisen ”Det som inte knäcker dig stärker dig?”. Berättelsen utspelar sig i Malmö med omnejd i slutet av 1990-talet och kretsar kring några människor vid livets mitt. I centrum står trebarnspappan Pontus och sjuksköterskan Erika som bor i samma hus. Erika lever ett bra liv med många vänner men någonstans i hennes medvetande gnager hela tiden känslan av otillfredsställelse och i takt med den biologiska klockans tickande ökar trycket på henne att förändra sitt liv. Pontus inser efter ett tag att livet som singel även har sina fördelar. Han upptäcker möjligheten att träffa kvinnor via kontaktannonser och dras på detta sätt in i en karusell av brev och möten med olika kvinnor där han visserligen hoppas på att kunna möta en ny partner men samtidigt ser det hela som ett spännande experiment.

Berättelsen handlar om Pontus som efter många års äktenskap oväntat blir singel. Något som först är kaos och brutenhet, men som så småningom får honom att våga prova nya vägar i livet. Hur gör man när de gemensamma vännerna visar sig vara partnerns vänner? När alla har någon medan du sitter kvar ensam? Pontus trevande försök med kontaktannonser är rörande i sin tveksamhet. Hans letande efter kärlek och gemenskap skulle nästan kunna fungera som en manual för de som vill ta sig ur ensamhet. Att det är ok att våga och ibland misslyckas. Att man kan hitta vänner där man inte trodde de fanns. Och att det faktiskt är ok att vara ensam också.

Den handlar även om grannen Erika. Hon framstår inte helt tydligt utan känns lite som en suddig parallellhistoria medan Pontus är den givna huvudpersonen. En bra berättad relationsroman om tvåsamhet och ensamhet och det som finns däremellan.

Brister finns, troligen på grund av att boken är egenutgiven och ivern varit för stor. Kommateringar saknas och berättarperspektivet känns lite oklart ibland och förvirrar mig. Framförallt är den för lång. Boken hade mått bra av att skalas av mer i en redigeringsrunda. Inte för att vissa delar är sämre än andra, utan helt enkelt för att allt inte behövs. Berättelsen hade nått fram ändå.

Tack till Stefan Åberg och Andra rum förlag för recex.

Att läsa och skriva om böcker.

Det jag uppskattar mest i en bok är upplevelsen vissa ger mig. Jag vill inte dissekera texten, jag vill uppleva den. Få möjligheten att försvinna från verkligheten och glömma tid och rum totalt. Djupdyka ner i berättelsen och hänga med på åkturen, gråta när någon dör, skratta när huvudpersonen är ironisk, hålla andan när mördaren står bakom hörnet och dra en suck av lättnad när den sista zombien är död.

Upplevelserna finns överallt och för mig är upplevelsen Dostojevjskijs Brott och straff ger mig kanske inte likvärdig med den jag får av Mazerunner, ändå skulle jag ge dem samma betyg. Brott och straff manar till eftertanke, den är svår och karaktärerna är inkonsekventa. Det var precis den läsningen jag behövde när jag läste den. Mazerunner gav mig en hisnande berg&dalbanetur, det var bara åka med medan det varade, även om minnet av den kanske bleknar rätt snabbt. Men en intensiv åktur var precis vad jag ville ha och det fick jag. Helt olika böcker för olika tillfällen och troligen olika åldergrupper, men lika mycket värda. Tycker jag.

Mazerunner – I dödens labyrint

Mazerunner – I dödens labyrint, första boken i en serie skriven av James Dashner.

Beskrivning från Adlibris:

När Thomas vaknar upp i en hiss minns han ingenting, bara sitt eget namn. När hissdörrarna öppnas möter Thomas en stor grupp tonårskillar, som liksom han själv har fått sina minnen raderade. De är inlåsta i ett stort område som omges av höga stenmurar.

Allt de vet är att dörrarna till en enorm labyrint som omger dem öppnas varje morgon, och varje kväll stängs de. Labyrinten myllrar av dödliga faror, och väggarna i den flyttas dessutom varje natt.
På något sätt måste de försöka hitta ut, men hur?

Då händer något oväntat – Teresa skickas dit. Hon är den första tjejen någonsin som kommit. Det verkar som om hon och Thomas känner varandra sedan tidigare. Vad betyder det? Kan hon vara till hjälp när de ska försöka ta sig därifrån levande? Och vem vet vilka svar som väntar där ute ?

Den här gillade jag! En riktigt bra ungdomsbok med bra driv och spännande berättelse. Den riktar sig till ungdomar 12-15 men jag tycker nog den hade passat unga vuxna bättre. Förhoppningsvis lockar det dramatiska omslaget tillräckligt för att inte åldersgränsen ska skrämma bort de äldre. För det här är en bok som kan tilltala många läsare i olika åldrar.

Thomas kommer till Gläntan som omges av labyrinten. Han möts av gläntingar, pojkar som precis som Thomas kommit dit via hissschaktet utan att minnas mer än vad de heter. Inget vet varför de är där, men alla vet vad som förväntas. Att hitta en väg ut ur labyrinten.

Den har sina språkliga små bekymmer. James Dashner gillar uppenbarligen uttrycket ”Bra där” väldigt mycket. Så pass att det under ett kapitel förekommer från flera olika karaktärer ett flertal gånger. Ibland underskattar han även sin läsare genom att förklara för mycket. Efter en väldigt jobbig händelse står det ”Thomas blev nedslagen”. Ja, man tenderar att bli lite ledsen när saker och ting går åt helvete. Det behöver liksom inte förklaras, man får lita på att läsaren förstår det.

Men det gör inget. Berättelsen i sig är tillräckligt spännande och drivande för att språkliga bekymmer inte spelar någon större roll. Jag gillar även att det inte finns någon direkt kärlekshistoria här, allt är fokuserat på överlevnad och att lista ut labyrinten.

Karaktärerna är bra. Några träder fram och andra förblir lite suddiga. Thomas är bra, han agerar utan att tänka för att göra det som är rätt. Jag är lite trött på karaktärer som velar hit och dit, så det är uppfriskande med någon som bara gör. Jag ser mycket fram emot att se filmen.

Betyg blir 4 / 5 stjärnor.

Legend

Legend är första boken i en trilogi skriven av Marie Lu.

Beskrivning från Adlibris:

Det som en gång var västra USA är nu Republiken, en nation som ständigt befinner sig i krig med sina grannar.
Femtonåriga June är född i en elitfamilj i ett av Republikens rikaste distrikt, och hon får sin utbildning i Republikens högsta militära kretsar. Day, däremot, är född i slummen och är landets mest eftersökta brottsling. Men hans motiv är kanske inte så illasinnade som de verkar
June och Day är från två olika världar, och det finns ingen anledning till att deras vägar skulle korsas förrän den dag då Junes bror Metias mördas och Day blir huvudmisstänkt. Indragen i den ultimata katt-och-råtta-leken kämpar Day för sin familjs överlevnad, medan June söker hämnd för Metias död.
Men så upptäcker June och Day, i en chockartad vändning, sanningen om vad som har sammanfört dem. Och hur skrämmande långt deras hemland är berett att gå för att bevara sina hemligheter.

Day och hans vän Tess lever på gatan och gör regelbundet räder för att förse Days familj med mat och mediciner. När Days familj en dag får ett överstruket kryss målat på sin ytterdörr, ett tecken för att det finns pest i huset, riskerar han mer än någonsin för att stjäla vaccin. I samband med detta blir han anklagad för att ha mördat soldaten Metias, Junes bror. June får i uppdrag att jaga Day när han blir anklagad för Metias död. Hon svär att Day en gång ska få betala för mordet på hennes bror och tvekar inte att ge sig in i slummen undercover för att hitta Day. När de möts kommer de naturligtvis underfund med att allt inte är enkelt som de trodde. Är Republiken inte det goda som June alltid har trott, vilka är Patrioterna och ljuer man om kriget mot Kolonierna, och framförallt, kan de lita på varandra?

June och Day. Herregud vad jag gillar dem, speciellt Day. Han är nog min favoritkaraktär i alla dessa dystopiska böcker jag slukat sista året. Fast det stör mig att de bara ska vara femton år, för det är inte trovärdigt. Precis som det inte är helt trovärdigt att Tris i Divergent bara är sexton. Men det glömmer man efter ett tag, så i mitt huvud är de nog snarare unga vuxna istället. Boken berättas ur bådas perspektiv och jag tycker det är tydligt vem som berättar eftersom de har så olika syn på samhället. Båda är smarta och starka men Day sticker ut lite med ett djup som jag tycker June saknar.

Jag gillar Legend, men serien blir faktiskt ännu bättre i uppföljaren så jag hoppas inte slutet gör mig besviken. Det har ju tyvärr hänt ett par gånger i sommar när jag plöjt trilogier.

Betyg 3,5 / 5

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: