Etikett: recension

Britt-Marie var här

britt-marie-var-har

Britt-Marie var här, skriven av Fredrik Backman.

Borg är ett samhälle om vilket det snällaste man kan säga är att det ligger vid en väg. Britt-Marie är en 63-årig kvinna som fått höra att hon är en passivt aggressiv ältande gnällkärring. Hon har lämnat storstan och sin otrogna man efter 40 års äktenskap, Borg har gått igenom en finanskris som inte lämnat något annat efter sig än ”till salu”-skyltar och en ölstinkande pizzeria. Britt-Marie hatar fotboll, Borg har inget annat än fotbollen kvar. Det är inte början på en underbar vänskap, det är det sannerligen inte. Men när ungdomslaget i byn behöver en tränare så desperat att de till slut är redo att ge jobbet till vem som helst, då bryr de sig inte om petitesser som att hon absolut inte vill ha det. För när det kommer till kritan finns bara en universell sanning om samhällen vid vägar: Pizzerior och fotboll är det sista som överger människorna. 

Förra sommaren drabbades min pappa ( styvfar egentligen, men pappa för mig ) av en massiv stroke. I två veckor visste inte läkarna om han skulle överleva, eller hur han skulle vara när han vaknade upp. Grönsak eller min pappa? Under den här tiden läste jag boken En man som heter Ove. En man som på många sätt påminner om min pappa. Sidor som jag haft svårt för under uppväxten, sidor jag aldrig riktigt förstått och som emellanåt irriterat mig något så fruktansvärt. Så läser jag då om Ove som är som min pappa, har alla dessa irriterande sidor vi bråkat om så många gånger. Och för första gången känner jag att jag kan förstå min pappa. Förstår var det kommer ifrån, att de här sidorna inte är dominerande utan att han faktiskt egentligen är allt det där andra, det kärleksfulla och omhändertagande. Han bara gömde undan det litegrann. Så jag läste och grät, läste och grät ännu mer. Och älskade min pappa för allt han är, även det som är Ove. Min pappa blev som tur var bättre och boken hamnade i bokhyllan. Älskad och inte bortglömd.

Så kommer nu den här boken, Britt-Marie var här. Jag har längtat efter den men samtidigt fasat lite för den, för hur kan den jämföras med Ove som jag har så kär? Den visar sig vara precis lika bra, om inte snäppet bättre. Britt-Marie är precis som Ove en väldigt irriterande figur. Saker ska göras rätt och regler måste följas. För så har det alltid varit. Inte nödvändigtvis för just Britt-Maries välmående. Hon bryr sig allra mest om sin man Kent och hans välmående är sannerligen viktigt. Så viktigt att Britt-Marie en dag inser att livet har sprungit förbi medan hon sett till att middagen är varm när Kent kommer hem, oavsett när eller om han kommer hem.

Skillnaden som gör att jag faktiskt tycker den här är lite vassare är dock inte Britt-Marie, utan de andra karaktärerna. I boken om Ove är det Ove som är viktig, det är han som står i fokus medan övriga karaktärer förvisso spelar roll men aldrig blir riktigt tydliga. De håller sig i bakgrunden. Inte i den här boken. Här är Vega, Omar, Paddan, Sami, Någon och alla de andra precis lika viktiga som Britt-Marie. Jag bryr mig lika mycket om dem som om henne och det gör boken ännu mer levande för mig. Dessutom är den här roligare än Ove. Till Ove skrattade jag aldrig hysteriskt, något jag definitivt gör när Britt-Marie möter samhället Borg första gången. Jag läser igenom boken med konstanta ryckningar i ansiktet eftersom jag antingen är på väg att börja storböla eller få ett hysteriskt skrattanfall. Britt-Marie var här förvandlar mig till ett gråtskrattande psykfall. Inget fel på psykfall, men läsning offentligt rekommenderas verkligen inte.

Det enda jag stör mig lite på är att Backman inte riktigt litar på att vi läsare förstår Britt-Marie. Han skyfflar in hennes personlighet lite för kraftfullt i början, så man känner sig en aning knäppt på näsan. Men efter ungefär en tredjedel av boken har det där släppt och det är bara hänga med i en underbar bok.

Och så har vi ju slutet. Vilket slut! Jag vet precis vilken dörr hon knackar på och varför, men du kanske inte tror likadant. Bara det är också fantastiskt.

Tack till Partners in stories för recensionsex.

 

Stolthet och fördom – Jane Austen

9789174993998_200_stolthet-och-fordom

Stolthet och fördom skriven av Jane Austen.

Berättelsen om hur Elizabeth Bennet och den svåråtkomlige mr Darcy på kringliga vägar kantade av förvecklingar och högmod långsamt närmar sig varandra hör till litteraturhistoriens verkliga höjdpunkter. Med sitt rika och engagerande persongalleri, sina vackra miljöer och med sin subtila humor har romanen inspirerat och fängslat otaliga läsare världen över och fortsätter att göra så.

Elizabeth Bennet möter för första gången Mr Darcy på en bal, där hon råkar höra honom avfärda henne som ointressant och inte tillräckligt vacker att ödsla tid på. Detta blir upptakten till hennes brinnande motvilja mot den högfärdiga Mr Darcy. Samtidigt uppvaktas Lizzys äldre syster Jane av Mr Darcys gode vän, Mr Bingley. Mr Darcy förstår ganska fort att han förhastat sig i sitt omdöme och faller för den intelligenta och upproriska Lizzy, medan hennes uppfattning om honom fortsätter försämras när hon blir bekant med den charmige Mr Wickham som har ett och annat att berätta om Mr Darcy.

Tro det eller ej, men det här var faktiskt min första bekantskap med boken. Jag har heller inte sett filmen så berättelsen var fullständigt okänd för mig. Möjligen kan min motvilja mot böcker som Svindlande höjder och Jane Eyre ha påverkat mig att inte läsa den här, då de ofta nämns tillsammans trots att det är olika författare. De har sina fördelar men på det stora hela är det för mycket galenskap för min smak. Den här boken däremot är något helt annat. Jag föll fullkomligt för Austens beskrivning av intrigerna och det sociala spelet i en tid där status och pengar betyder allt. Austen har i Elizabeth gått emot dåtidens konventioner. Lizzy är stolt och intelligent och detta är inget hon hymlar med. Hon kräver att själv få välja make, något som troligen inte var särdeles populärt på den tiden och hon struntar fullkomligt i vad andra tycker att hon ska göra, hon gör sina val själv. Det här är uppfriskande läsning. Humorn är påtaglig och intriger finns i mängder. Vänner och bekanta  är ibland falska och andra gånger brutalt ärliga i sin nedlåtenhet mot de som anses ha lägre status. Och sedan har vi naturligtvis kärlekshistorien som är helt sagolik. Hur stolthet och fördomar kan ställa till det för oss, och göra oss fullkomligt blinda för det som finns rätt framför näsan.

Jag älskade boken och kommer förmodligen älska filmen med.

Tack till Modernista för ( ett otroligt vackert ) recensionsex.

Mer Maskinblod 3 – Att hitta en guldklimp

. maskinblod-3

Vid brunnen av KG Johansson hade jag kanske lite höga förväntningar på, eftersom jag tyckte så mycket om Samvetsmakaren. Vid brunnen är bra, välskriven och fängslande. Tänk om man hamnar i otakt med varandra i tiden? Att samtala med varandra och försöka förstå vad den ena talar om, när det för den andra ännu inte har hänt. Det är vad som händer Max och Julia som befinner sig på ett rymdskepp när de upptäcker att de upplever tiden olika. Det Julia minns har ännu inte hänt Max. Tidsförsjutningen orsakar inte bara slitningar i deras relation till varandra, utan visar sig även innebära ett problem på liv och död. Ämnet är för mig helt nytt. Tidsförskjutning har många skrivit om, men jag har aldrig läst om det ur den här speciella vinkeln. Trots att livsfaran i det hela blir uppenbar när den påpekas. Så novellen är bra och jag borde älska den, men det känns tyvärr som jag läst den förut. Av någon anledning påminner den för mycket om Samvetsmakaren, så det känns som jag läser en repris. Nu har ju inte alla läst den boken och för er borde den här novellen vara en upplevelse.

Människans odödlighet – vetenskapens sista triumf skriven av Harald Wägner. Professor Pletjnikov andas ut efter ett stort genombrott och känner sig enormt belåten med att ha presenterat en världsomvälvande nyhet. Möjligheten till odödlighet. Där han vältrar sig i självbelåtenhet över sin kommande storhet, avbryts han plötsligt i sin tankegång när det ringer på dörren. Utanför står en främling som påstår att han är 3000 år gammal. Redan några rader in i novellen känns det plötsligt som om jag läser Brott och straff av Fjodor Dostojevskij. Känslan är så kraftig att jag nästan förväntar mig Raskolnikov stå utanför Professor Pletjnikovs dörr. Pletjnikovs tankegång känns lika snirklig och tar samma omvägar som Raskolnikov gjorde i sin galenskap. Meningarna tar oväntade u-svängar och det förväntade blir något helt annat. Men det är inte Dostojevskij och det märks naturligtvis. Jag vet inte om det här är ett medvetet sätt att skriva, men det blir för snirkligt med för många vägbyten och ibland slutar meningen i en återvändsgränd. Det blir liksom inte helt, rätt. Novellen är kort och ämnet är intressant, trots min okunnighet i det. Slutet känns inte helt äkta utan tillrättalagt av någon som inte själv hade slutet helt klart för sig, eller inte vågade ta ut svängarna hela vägen.

Nätverka av Alexandra Nero handlar om Johannes. Han får av misstag i sig sporer från himlen som landat i muggen han dricker från. Resultatet är förödande. Än en gång är jag ytterst imponerad över hur mycket berättelse man kan få in i en så kort novell. På bara några få sidor hinner jag utveckla stark sympati för den drabbade Johannes. Jag vrider mig av olust medan jag känner spänningar i nacken som inte finns. Och jag bävar för det som komma skall. Det här är den första novellen jag läst ( hittills ) som känns ämnad att vara just en novell. En text som passar sin kostym.

Doften av Mango är skriven av Anna Jakobsson Lund och är för mig kvällens höjdpunkt. Jag vill ha mer. Jag vill ha mer världsbygge, mer om Hakeem. Jag vill ha mer Aaron, vindvändaren och stormbringaren. Är hans öde redan beseglat? Jag vill veta mer om Falkarna, jag vill att de överlever och reser sig starkare än någonsin. Dessutom är den nyskapande och normbrytande, men så skickligt invävt att jag faktiskt inte ens tänkte på det förrän jag läste om den. Ja, jag var tvungen att läsa den idag igen. Att läsa den här var som att hitta en skattgömma. Ni vet när man öppnar en bok och de första raderna avslöjar att här, just här, börjar en fantastisk historia. Så känner jag och trots att slutet är perfekt känner jag mig lite lurad.  Som om jag bara fått en aptitretare när jag blivit lovad en trerätters. Jag vill ha mer. Jag vill ha en trerätters.

De senaste tio åren har jag sett tre tusen Falkar skära handflatorna. Det är alltid jag som ger dem kniven. Alltid. Men den där eden är inte värd någonting om jag inte är beredd att ta konsekvenserna.

De vassa tändernas skog

de-vassa-tandernas-skog

De vassa tändernas skog är första delen i en trilogi skriven av Carrie Ryan.

Marys värld är liten – en isolerad by mitt ute i skogen, omgärdad av stängsel. Stängslet är det enda som håller Mary och de andra byborna vid liv, för på andra sidan finns De vassa tändernas skog där de oheliga ständigt rör sig i jakt på mer människokött att infektera. Så har det varit i generationer och i byn har man satt upp enkla regler för att överleva: Man gör sin plikt och följer Systerskapets order. Allt annat är oviktigt. Mary kan ändå inte låta bli att drömma om världen utanför stängslet och det som kan finnas där, om havet som hon bara hört talas om och en gång sett på ett foto.

En dag bryter sig de oheliga igenom stängslet. På några
minuter utplånas stora delar av byn och Mary flyr ut i skogen. Kampen för att överleva har börjat och snart måste Mary göra viktiga val – mellan dröm och plikt, mellan mannen hon älskar och mannen som älskar henne. Vad finns egentligen på andra sidan av den fruktansvärda skogen?

När Mary får reda på att Systerskapet har hemligheter, att det kanske finns något mer bortom skogen, driver nyfikenheten och längtan efter mer att försöka ta reda på sanningen. Mary brottas med sin längtan bort och sin kärlek till Travis. Travis är dock tingad av hennes bästa vän, medan hon själv är bortlovad till Harry, Travis bror. När de oheliga tränger igenom flyr Mary och de andra ut i skogen i kampen att överleva.

Tyvärr låter det hela mer spännande än det faktiskt är. Jag gillar zombies och har suktat efter den här boken länge, men blev riktigt besviken. Själva storyn hade kunnat bli riktigt bra med en annan huvudkaraktär. Mary är helt hopplös.

Utdrag ur boken:

Det enda jag förmår tänka på är att jag kan känna Travis doft som dröjer kvar på hennes hand, och det blir nästan min undergång.

Sedan går han, och jag blir eskorterad tillbaka till mitt rum där jag faller ihop och gråter. Jag sliter mitt hår och hamrar på mina ben med knytnävarna och kastar mig på golvet framför den falnande brasan.

Inför de orden är jag förlorad. Jag springer, snubblar på min tunika, kryper och kravlar mig fram över marken tills jag är hos honom, flämtande, mina händer på hans bröst.

Jag ställer mig upp, glömmer lugnet och lyckan jag nyss känder och snubblar nerför kullen, snavar över rötter och stenar men bryr mig inte om det.

Ni ser ju, bara drama.  Varannan sida snubblar eller kryper hon fram. Jag ser henne framför mig som ett känslomässigt vrak som snubblar, krälar och kryper fram medan snoret rinner, tårarna sprutar och hon vrålar Traaaavis, Traaaaaaavis! För det är det enda hon bryr sig om. Alla dör runt henne och hon snubblar fram vrålande Travis namn. Zombies jagar henne och det enda hon kan tänka på är hur svimfärdig hon blir av åtrå till Travis. Jag har lust att skrika tillbaka till henne att, ”skärp dig för helvete!”. Men det gör hon inte och jag orkar bara inte. Att jag läste klart var inte för att jag var ett dugg intresserad av vad som faktiskt hände Mary, utan för att få reda på mer om zombiesarna. Vilket jag inte fick. Så möjligen att jag irriterar mig igenom nästa bok också. Har jag tur så har nervvraket Mary sansat sig lite.

 Betyget blir tyvärr bara 2 / 5

…och Kyria tystnade – Maskinblod 3

maskinblod-3

Maskinblod 3 innehåller nya noveller av några av Sveriges mest spännande science fiction- och fantastikförfattare. Dessutom ingår en kortroman av Caroline L Jensen samt en äldre svensk sf-historia.

Eftersom boken innehåller flera berättelser av olika författare, tänkte jag dela upp mina omdömen för några få i taget. Jag börjar med Caroline L. Jensens kortroman …och Kyria tystnade

Kyria och Teno bor i en skapad kupolvärld där de som inte följer reglerna blir utstötta och hamnar på utsidan av kupolen. Kyria är en upprorisk själ och har svårt att anpassa sig till kupolens regler och till ett helt liv på insidan. Hon vill veta vad som finns utanför. Hon vill ha sin fria vilja att skapa ett eget liv, inte behöva forma sig själv efter Alliansens regler. Teno är redan formad och arbetar som forskare åt Alliansen, ändå lyssnar han till Kyrias fantastiska upproriska visioner och berättelser, med ögon lysande av kärlek, beredd att göra allt för henne. Tills Teno tvingas göra ett val mellan sin kärlek till vetenskapen och kärleken till Kyria.

Språket är vackert och flytande, gestaltningen är fantastisk och jag förstår inte hur Caroline lyckas få allt så tydligt berättat med så lite text. Det etiska dilemmat de ställs inför är trovärdigt och inte helt olikt en del av vår tids etiska problematik. Hur mycket är man beredd att offra i kampen om överlevnad? Är den enskilda individen försumbar i en större teoretisk kamp för mänskligheten?

Jag älskar berättelsen om Kyria och Teno. Två vänner på var sida om etiken i ett framtida dystopiskt samhälle och jag blev så glad när jag insåg att det var en kortroman istället för en novell, men samtidigt så ledsen över att det var en kortroman och inte en hel bok.

Tack till Affront för recensionsex.

En skärva av själen

en-skarva-av-sjalen

En skärva av själen skriven av Henrika Andersson.

Muriels lillebror Ben är allvarligt sjuk. Familjen har flyttat till en by i Frankrike, där Ben behandlas på Kliniken. Mellan syskonen löper starka band, så starka att Muriel kan gå in i Bens medvetande och hjälpa honom när det är som värst. I byn träffar Muriel Luc, en övergiven trashank som blir hennes första kärlek. För Lucs skull blir Muriel en annan, Julia, som har röd spets-bh och alltid bär hans guldkedja kring handleden. Kärleken är kittlande och farlig. Men Luc bär på en hemlighet som håller på att knäcka honom.De behöver varandra, men på olika villkor. Demoner och ljus kämpar om utrymme, tills ingen återvändo finns. I hopp om att hjälpa sin lillebror, dras Muriel ner i det svarta.En andlöst spännande och otäck, men också öm och lustfylld roman om utsatta barn, gränslösa syskonrelationer och lojalitet. Kan man rädda en annan? Hur farliga är våra inre demoner? Hur djupt i en annans smärta kan du gå?

Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om den här boken. Det är så mycket jag inte förstår, information som utelämnas och händelser som antingen hände så som det beskrivs eller inte hände så, och Muriel mitt i allt som kanske har helande krafter och kanske inte. Jag vet inte om handlingen beskrivs symboliskt, eller om allt faktiskt hände och det är ju lite av ett problem. Dessutom har jag problem med Muriels attraktion till Luc. Den är för mig helt obegriplig. Det beskrivs inte ett enda lockande drag hos Luc som gör att man förstår varför hon vill ha honom. Han har trasiga och skitiga kläder, en puckel på ryggen, tjocka smutsränder vid hårfästet, tovigt och smutsigt hår och en rutten andedräkt. Ändå vill hon kyssa den här illaluktande skitgrisen? Dessutom börjar han prata om Mörkrets härskare redan vid andra träffen när de har känt varandra i typ 10 minuter eller så. Jag förstår att unga kan dras till det mörka och destruktiva, men något måste locka dem dit och Luc är bara frånstötande.

Jag tror boken hade tjänat på att vara längre. Att ge Muriel och Luc lite mer tid och göra attraktionen mer begriplig. Ge mig som läsare lite mer underlag till varför allt händer.  Om jag förstod slutet rätt blir det kanske en fortsättning och boken var ändå så pass lockande att jag möjligen läser den också i så fall. Om inte annat så för att kanske få svar på vissa av frågorna.

Betyg 3 / 5

Tack till Schildts & Söderströms för recensionsex.