Etikett: recension

Tjugan – lättläst

tjugan

Tjugan är skriven av Mårten Melin och tillhör kategorin Lättläst.

Tjugo kronor är inte mycket.
Men ibland är det precis allt.

Berättarjaget i Tjugan ger en tjuga till kvinnan som tigger på gatan. Men när resten av pengarna blir stulna av en ficktjuv står berättarjaget utan pengar till julklappar.

Nu blir det problematiskt. Ska hen kräva tillbaka tjugan av tiggerskan? Eller går saker och ting att lösa på annat sätt?

Mårten Melin får in en hel fin liten berättelse på dessa få sidor. En lättläst bok om att det kan löna sig att visa generositet. Kanske kan man kalla det som händer för karma. Boken är från tolv år, men jag tycker den passar bra även för de yngre både att läsa själva om de kan det, eller som högläsningsbok.

I slutet av boken finns en liten intervju med författaren där han berättar bakgrunden till berättelsen som blir en extra liten bonus.

Tack till Nypon förlag för recensionsex.

Livsregler för en medelstor get

livsregler-for-en-medelstor-get

Livsregler för en medelstor get är skriven av Ina Ekegård.

Sammanför ett psykfall med en dryg stekare, ett missbrukarbarn och ett CP. Placera dem i en ovanligt gammal bil och skicka iväg dem på en road trip genom landet. Lägg därtill en mörk hemlighet, en samling borttappade manuskript och en strävan att någon gång
innan sommaren är slut, nå grekisk mark. Resultatet blir Livsregler för en medelstor get, en varm berättelse om att köra vilse.

När den här boken hittade hem till mig, efter lite omvägar, blev jag ganska ställd. Baksidestexten i kombination med titel och omslag gjorde mig helt konfys. Å ena sidan ger baksidestexten lite information som pekar åt ett håll, medan både titel och omslag lovar något helt annat.

Boken återges ur två berättarperspektiv, Julias och Patriks. Julia är introvert med förmodade ätstörningar och hatar hela världen. Hon hatar så mycket att hon ibland till och med glömmer att det hon hatar mest av allt är sig själv. Julia sommarjobbar på ett äldreboende och håller sig på sin kant. Tills en av de boende, Bernt, en dag visar Julia fotografier på sitt barnbarn som han aldrig träffat. Han ber Julia om hjälp att kontakta sondottern Elvira. Av någon anledning Julia inte förstår själv gör hon det och ordnar en träff mellan Bernt och Elvira. Tyvärr dör Bernt dagen innan Elvira ska komma på besök. Elvira och Julia ses kort på Bernts begravning och känner därför igen varandra när de senare stöter på varandra på gatan.

Patrik är Elviras nästan brorsa. Vilket innebär att hon troligen aldrig kommer vilja ligga med honom, men Patrik är inte den som ger upp sina drömmar. Han ska till exempel till Grekland med sin bästa kompis. Ett inte helt enkelt företag när båda resenärerna är CP och sitter i rullar och dessutom vill bila till Grekland. Det krävs alltså lite planering för åkdon, medföljande assistenter och plats för rullarna. När de hittat den perfekta bussen att åka med, är det självklart att Elvira som fått ärva Bernts gamla bil kör Patrik till Karlskrona och den väntande bussen som ska föra honom vidare till Grekland. Dagen innan de ska åka stöter de på Julia och hennes kollega Adam som av olika anledningar bestämmer sig för att följa med till Karlskrona. Konstellationen för resan blir psykfallet Julia, missbrukarbarnet Elvira, stekarn Adam och CP-Patrik.

Redan efter bara någon sida inser jag att boken är bra. Den är riktigt jäkla bra! Språket är vackert och flytande och det är ett härligt driv rakt igenom hela boken. Det finns inte en enda onödig sida, inget som inte måste finnas med. Julia och Patrik har varsitt språk och det är hela tiden tydligt vems perspektiv som berättar. Från Julias arbete på äldreboendet, under roadtripen och längs alla hinder på vägen nystas karaktärerna upp. Deras förflutna är ett pussel där man får delarna bit för bit. Min irritation över den självömkande Julia övergår i djup empati när skärvorna samlas ihop och visar en skrämmande bakgrund. Och precis när man tror att man vet allt, dyker ännu en skärva upp, och det man trodde var självvalt visar sig vara en löst sammanfogad kopia av en människa. Någon som låtsas leva för att överleva. Det är trasigt, skitigt och förfärligt. Men i den här boken finns det där miraklet som jag ofta saknar i andra böcker. För här finns samtidigt varm humor, empati och hopp. Massor av hopp. För mig är det här en av årets bästa böcker. En klar fullträff rakt i hjärtat.

Tack till Idus förlag för recensionsexemplar.

De odödligas regler – vampyrer

de-ododligas-regler

De odödligas regler är första delen i en serie skriven av Julie Kagawa.
I en framtida värld styr vampyrerna.
Människorna är föda.
Och en person kommer att söka efter nyckeln till mänsklighetens räddning.

Min skapare sa mig detta:

En dag ska du,
Allison Sekemoto,
döda en människa.
Frågan är inte om
det kommer att hända, utan när.
Förstår du?

Jag gjorde inte det då, inte egentligen.

Men det gör jag nu.

Allison bor i en vampyrstad, där de regerande vampyrerna registrerar befolkningen som är skyldiga att ge blod till vampyrerna. Utanför städerna finns de smittade. De som blivit bitna av vampyrer men förvandlats till något annat som mer liknar zombiesar än vampyrer. Allison lever som oregistrerad då hon vägrar bli en slav till vampyrerna. Hon och hennes gäng bor på gatan och vid en nattlig stöldräd blir Allison attackerad och biten av de smittade. Efter attacken blir den döende Allison hittad av vampyren Kanin som ger henne erbjudandet att bli vampyr. Eftersom hon inte är redo att dö tackar Allison ja till erbjudandet. Kanin lär Allison hur man kan leva som vampyr och ändå inte förlora sin själ. Detta visar sig svårare än hon trott och Allison kämpar för att förbli mänsklig, medan Kanin har sina egna hemligheter och fasor att kämpa mot.

Jag gillar ju vampyrer så jag hade sett fram emot den här. Visserligen är det ok läsning men mellan varven är den väldigt långtråkig. Vilket egentligen borde vara konstigt för det händer saker hela tiden. Problemet är att den enda karaktären som egentligen berör är Allison, och även hon hade kunnat gestaltas bättre. Författaren har satsat mer på action och driv än persongestaltning, vilket gör att händelserna passerar rätt oberört förbi eftersom jag inte riktigt bryr mig om personerna som drabbas.

Möjligen kommer jag läsa fortsättningen, men jag kommer inte bita sönder naglarna i väntan på det.

Betyg 2/5

Kanske är det allt du behöver veta

kanske-ar-det-allt-du-behover-veta

Kanske är det allt du behöver veta är skriven av E. Lockhart. Engelsk titel We were liars.

Sjuttonåriga Cadence Sinclair Eastmans berättelse tar sin början före den femtonde sommaren. Somrarna tillbringar den förmögna familjen Sinclair på sin privatägda ö utanför kusten vid Massachusetts. Cadence älskar tillvaron på ön och framförallt älskar hon Lögnarna, som familjen kallar den sammansvetsade kvartetten bestående av Cadence, hennes kusiner Johnny och Mirren och Gat. Gat, Cadences stora kärlek.

Den femtonde sommaren händer något. Något som hon absolut inte kan minnas och som ingen vill berätta för henne. Händelsen gör sig dock ständigt påmind i form av en fruktansvärt smärtsam, kronisk huvudvärk som hon måste medicineras för. Men vad var det egentligen som hände?

Läs den. Och om någon frågar hur den slutar LJUG.

Det är svårt att skriva om boken utan att spoila något om slutet, men att jag tyckte den var bra kan jag ju säga. Berättelsen handlar om Cady som tillbringar sina somrar på familjens ö i sällskap med sina kusiner och vänner. Livet är enkelt och ungdomarna tillbringar somrarna med att skratta, sola, bada och för Cady och Gat börjar en spirande romans utvecklas. Tills något händer den femtonde sommaren. Vad som har hänt minns inte Cady och under två år hålls hon borta från ön av sin mamma. Cady är ledsen och arg eftersom hon skriver mail efter mail till alla utan att få svar. Och varför har Gat lämnat henne, vad har hon gjort som är så hemskt att han inte ens vill prata med henne? När Cady kommer tillbaka till ön och får träffa alla igen kommer minnet om den femtonde sommaren sakta tillbaka.

Jag tyckte väldigt mycket om den här. Det enda problemet med såna här böcker, där det finns en gåta, är att jag bara vill veta vad som har hänt. Själva handlingen liksom susar förbi i jakten på svaret, vad hände? Språket är vackert och sanningen kommer fram bit för bit. Även om det inte är helt oförutsägbart lyckas författaren hålla i spänningen ända fram till slutet.

Tack till Lavender Lit för recensionsexemplar.

Rosas buss – En viktig bok

rosas-buss

Rosas buss skriven av Fabrizio Silei.

Med sitt mod, sin beslutsamhet och sin vägran att acceptera orättvisor ändrade Rosa Parks historiens gång. En torsdagskväll i december 1955 i Alabama, USA vägrade hon lämna sin plats i bussen till en vit passagerare. Det blev startpunkten för en 381 dagar lång busstrejk, bildandet av den amerikanska medborgarrättsrörelsen och så småningom förändringar i den rådande diskrimineringslagstiftningen.

I den illustrerade barnboken ”Rosas buss” får vi följa med när Bens morfar vill ta med sitt barnbarn på en resa för att visa honom något mycket speciellt. Men när de kommer till ett museum och går fram till en buss, börjar Ben undra om morfar håller på att bli tokig. En gammal buss? Vad är det för speciellt med den? Men så börjar den gamle mannen berätta om en tid när rasism och diskriminering var en självklar del av vardagen, och om en kvinna som bestämde sig för att inte längre acceptera det. En kvinna som med tyst styrka stod emot trycket från sin omgivning. En kvinna som hade modet att säga ”NEJ!”.

Rosa Parks föddes den 4 februari 1913, och som en hyllning till henne på 100-årsdagen ger Alvina förlag nu ut ”Rosas buss”. En berättelse om rasism, rädsla och om hur civilkurage kan förändra världen.

Många vet vem Rosa Parks var, men alltför många kan inte sin historia tyvärr. Många tycker kanske inte ens att det är vår historia eftersom det utspelade sig på en annan kontinent. Men Rosa Parks historia är allas historia. Det finns många viktiga böcker och även om just den här kanske ändå känns lite distanserad, så är den en av de viktiga. Idag när diskussionerna går höga på facebook och man nästan maniskt slåss för sin rättighet att använda gamla nedsättande ord i diverse sammanhang, på bakverk och i Pippiböcker och annat. Ja, då är det viktigare än någonsin att påminna om att Rosa Parks fanns. Att hon tillhörde dem som inte hade någon rättighet alls, mer än den andra gav henne. Och det är viktigt och minnas att människor som Rosa Parks faktiskt förändrade världen. Genom en sådan till synes liten handling som att vägra resa sig på en buss.

Tack till Alvina förlag för recensionsexemplar.

En fantastisk vikingasaga

i-ogonblicken-norr-om-havet

I ögonblicken norr om havet, skriven av Morgan Gustafsson.

I den fattiga lilla vendiska byn hade barnen ofta fått höra skrämmande berättelser om nordmännen. Oftast togs orden emot som sagor.

Syskonen Björn och Ildurs morgon var lika fridfull som alltid när sagorna kom ifatt dem. I drabbningen som följde tog nordmännen Ildur som fånge medan Björn lyckades komma undan med två kamrater. Ildur förs norrut över havet där hon säljs på trälauktion. Med byn skövlad och familjerna sargade står pojkarnas enda hopp till en förrymd nordman som uppfostrar dem på det enda sätt han kan – nordmännens sätt. Pojkarna lever för hämnden och tankarna på att befria Ildur när de en dag beger sig norrut, norrut till ett öde som vare sig pojkarna eller Ildur var beredda på.

Jag får ibland mail från författarna själva som vill bli lästa och recenserade. Nu har jag varit lite överambitiös med recexen från förlagen, så jag har tackat nej till en del förfrågningar på grund av tidsbrist. Dessutom passar inte alltid boken in i min blogg. Även om bloggen inte är hårt nischad, så försöker jag ändå hålla en röd liten tråd någonstans. Så fick jag ett mail från Morgan Gustafsson som undrade om jag kunde tänka mig att läsa hans bok. Min spontana tanke var att tacka nej, jag har tyvärr inte tid. Men det är trots allt en ära att bli tillfrågad direkt av författaren och jag är nyfiken av mig. Så jag läste beskrivningen och kände direkt att den här bara måste jag ju läsa. Så jag tackade ja. Och den är så bra! Det här är boken som fick mig att missa taxfreen på färjan, för första gången någonsin. Hade de inte ropat ut att vi är framme hade jag säkert missat att köra av båten.

Björns och Ildurs öde fångar mig direkt. Man får följa båda deras uppväxt på varsitt håll. Då Ildur blir utsatt för våld och misär, får Björn istället lära sig att använda våld.  Av en viking, på vikingars vis.  Författaren väver ihop spänning med fakta på ett ypperligt sätt. Det känns inte på något sätt som att man blir påtvingad informationen, utan den blir naturligt en del av berättelsen. Det här påminner mig väldigt mycket om Jan Guillous böcker om Arn, fast om vikingar istället för tempelriddare. Berättelsen har ett driv som tvingar en att läsa vidare. Våldet och misären skildras på ett trovärdigt sätt, utan att det för den skull tar över. Språket i boken är drivande men ändå eftertänksamt, det handlar om överlevnad, inte om våldet i sig. Karaktärerna tog tag i mig så till den grad att jag hela tiden hade Ildur och Björn i huvudet, även under läspauserna ( som var väldigt få ).  Även när jag inte vet om de agerar rätt, när jag funderar på om de själva är på väg att bli det de hatar, så sympatiserar jag hela tiden med dem. Inte ens när jag hade läst färdigt boken kunde jag släppa den. Istället började jag googla fram vissa av namnen och platserna, precis som jag gjorde när jag hade läst om Arn. Jag var helt enkelt inte riktigt redo att släppa berättelsen.

Tyvärr bär berättelsen fel kostym. Manuset hade tjänat på en extra redigeringsrunda då några av avsnitten är lite för långa. Även om drivet är genomgående bra blir utsmyckningen lite lång ibland, så några stycken hade kunnat kortas ner lite. En rejäl korrekturläsning skulle behövas då det finns en del fel gällande grammatik, syftningsfel och annat. Det är alltså inte berättelsen i sig som innehåller fel, bara paketeringen. Just nu bär den en kostym från HM, när den egentligen förtjänar en kostym från Armani. För det här är en fantastisk vikingaroman som förtjänar en fantastisk kostym.