Modernista – Sida 2

Höstens första paket.

Idag tog sommaren slut på riktigt då vi hade skolstart för barnen. En som börjar trean och en ettan, så det är spännande tider åtminstone för dem. Själv vaknade jag med öroninflammation. Minns inte om jag skrev det men jag har haft det i höger öra tre veckor nu och idag landade det även i vänster.

Det här rör till mina rutiner och därför blir bloggen lite ostadig så här i början efter sommarlovet. Läsningen går det dock bra med. Två kommande recensioner är på gång. En fantasy och en apokalyps, båda med extra allt på.

Och igår hämtade jag ett jättestort paket på posten som innehöll de här två godbitarna.

Glassvärdet av Victoria Aveyard och Världen efter av Susan Ee. Så pepp. Men ändå kunde jag inte låta bli att dyka förbi bokaffären på vägen hem. Kan jag gå in i en bokaffär utan att handla? Tveksamt, och det lyckades inte igår heller.

Lite mer om Penryn och World after.

Det här blir inte en recension, utan mer ett kortare utlåtande i förbifarten. Mest för att jag läste den på engelska, men även för att jag läste den under en väldigt dålig tidpunkt. Jag väntar alltså tills den svenska versionen har kommit ut innan jag ger er hela känsloregistret. Omdömet från Änglafall gäller dock fortfarande. Jag är fortfarande golvad och tokförälskad.

Vi får någorlunda bra svar på den korta tidsperioden gällande apokalypsen. Hur hela världen kunde gå åt helskotta på bara sex veckor. Däremot fortsätter allt gå väldigt fort. När jag efter halva boken känner att det borde ha gått åtminstone en månad, har det bara gått några dagar och det känns inte helt rimligt. Men det är väl det enda negativa jag har att säga.

Penryn och Raffe är fortfarande ett fantastiskt par, men jag gillar att kärlekshistorien inte är det primära för någon av dem. De har liksom viktigare saker att tänka på, varför änglarna skapar monster och mördarbarn till exempel. Vi hamnar också på en känd plats som filmatiserats ett antal gånger. Dock aldrig i samband med änglar och apokalypser. Och svärden! Hela grejen med svärden får mig att rysa av lycka. Jag gillar!

Rosensällskapet av Marie Lu

Rosensällskapet är andra delen i trilogin Den unga eliten skriven av Marie Lu.

Det var en gång en flicka som hade en far, en prins och en grupp vänner.

Sedan förrådde de henne, och hon krossade dem alla …

Adelina Amouteru har fått sitt hjärta djupt sargat av såväl familj som vänner. Något som fått henne att ge sig in på hämndens bittra väg.
Hon är nu känd som Vita Vargen, och hon och hennes syster flyr från Kenettra för att leta upp andra ur Den unga eliten, med förhoppningen att kunna bygga upp en egen armé av allierade. Hennes mål: att slå ner Inkvisationsmakterna, de soldater i vita uniformer som försökte döda henne och nästan lyckades.

Det här är en knepig bok att skriva om. Den unga eliten imponerade inte direkt på mig, förutom slutet som lovade guld och gröna skogar i nästa bok. Blev det så? Nja, nej, kanske? Jag vet inte.

När jag läste Den unga eliten förväntade jag mig att möta nya fantastiska karaktärer i stil med Day och June från Legendserien och det hände ju inte direkt. Inte ens i närheten. Så jag närmade mig del två med lite mer realistiska förväntningar. Påminde mig själv innan läsningen att Adelina har ett mörker inom sig, att hon kämpar för att vara god och att allt är en grådaskig sörja utan enkla lösningar. Det fungerade sådär, och problemet är naturligtvis fortfarande Adelina.

Adelina som anser sig ha blivit sviken och förråd ska nu hämnas, så hon letar upp andra elitärer och lyckas vinna över dem på sin sida. Tillsammans skapar de Rosensällskapet som ska slå ner inkvisitatorerna och ta makten över Kenettra. Adelina nöjer sig dock inte med att bara hämnas lite, hon vill ha allt. Kraften, makten, tronen och hela jäkla världen! Allt ska hon ha, och yttrar någon minsta lilla motstånd mot det anser hon sig förrådd. Hon slutar liksom aldrig att gnälla. Allt som händer är någon annans fel. Någon annans svek, någon annans förräderi och någon annans skuld. Och det blir förbannat tröttsamt.

Jag hade läst klart hela boken innan jag insåg vad jag gjorde för fel. Problemet är att jag fortsatte försöka sympatisera med Adelina. Egentligen borde jag ha insett läget redan från början, men det är någonting i språket som lurar mig. Texten andas så mycket Marie Lu att jag vaggas in i någon slags illusion av att det borde finnas värme och godhet där. Ett språk jag känner igen. Därför tog det tyvärr två böcker innan jag insåg vad det egentligen är jag har läst.

Efter läsningen kunde jag nämligen inte sluta fundera på Adelina och hennes retorik. Allt alla andra gör, gör de mot henne. Mot Adelina. Det finns inget större sammanhang att ta hänsyn till, bara Adelina. En gnällretorik ( ofta med ”livets hårda skola” som referens ) där mittpunkten alltid är en själv. Jag påmindes om Jokern i Batman. Och insåg att Adelina inte bara påminner om Jokern, hon är Jokern. Än tydligare blev det när jag läste en intervju med Marie Lu där hon berättar att huvudpersonen från början var Raffaele. En protagonist med någorlunda goda intentioner och en karaktär att sympatisera med. Redaktören fastnade istället för en bikaraktär och påpekade att det kanske skulle vara mer intressant med bikaraktären, superskurken, som huvudkaraktär? Bikaraktären var naturligtvis Adelina och så blev det.

Adelina är alltså superskurken. Det kan jag hantera. Kedjan av alla dåliga beslut i kombination med offermentalitet ( och ett visst mått av galenskap ) blir plötsligt begripliga. Och jag inser att jag inte behöver sympatisera med Adelina.

Så kanske jag ska läsa om böckerna med nya ögon? För jag gillar nämligen allt annat. Världsbygget är sagolikt ( även om Lu kunde ha fläskat på lite mer med fantasyinslaget ), persongalleriet är fängslande och själva storyn känns just nu väldigt oförutsägbar. Jag känner någon slags hatkärlek till serien. Jag ogillar Adelina så starkt, men jag längtar ändå redan efter fortsättningen.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är I heart fantasy, Sagan om sagorna och Boktycke.

Marie Lu och Poznanski – Efterlängtade fortsättningar.

Jag har hållit utkik på bibliotekets sida dagligen i jakt på en specifik bok. Och i måndags fanns den äntligen inne, så jag rusade dit innan någon annan hann låna den. Jag pratar om Rosensällskapet av Marie Lu, fortsättningen på Den unga eliten. Jag var ju inte helt förtjust i första delen men har ändå väntat orimligt otåligt på Rosensällskapet. Det betyder nog att jag ännu inte gett upp hoppet att Marie Lu ska leverera.

En serie jag däremot gillat hela vägen är Ursula Poznanskis dystopiska trilogi som nu får sitt avslut. Äntligen är sista delen, passande nog med titeln Slutet, här. Som jag har längtat.

Änglafall

Änglafall är första delen i en trilogi skriven av Susan Ee.

Sex veckor har gått sedan undergångens änglar nedsteg för att utplåna den moderna världen som vi känner den. Brutala gatugäng regerar på dagarna, rädsla och vidskepelse styr på nätterna. När krigaränglar för bort en hjälplös liten flicka tänker Penryn, hennes sjuttonåriga syster, göra allt för att få henne tillbaka. Allt, inklusive att slå sig ihop med Raffe, en skadad fiendeängel.
Penryn och Raffe reser genom ett mörkt och förvridet Norra Kalifornien mot änglarnas högborg i San Francisco, där Penryn kommer att riskera allt för att rädda sin syster, och där Raffe måste förlita sig på sina största fienders nåd för att ha en chans att bli hel igen.

Vet ni vad jag gjorde när jag hade läst den här? Jag läste den igen. Och sedan läste jag den en gång till.

För första gången tvivlade jag på mig själv och mitt eget tyckande. Jag var av någon anledning inte så pepp på den här boken och var tvungen att läsa boken igen och igen, för att se om jag verkligen tyckte som jag tyckte. Och det gjorde jag. Det blev kärlek vid första läsningen mellan mig och Änglafall. Och vid andra och tredje läsningen också.

Någon skrev att Änglafall innehåller inget nytt, inget vi inte redan läst flera gånger tidigare. Jag håller inte alls med. För fans av tv-serien Supernatural är det kanske inget nytt under solen. Tvärtom känns det som författaren faktiskt hittat en hel del av inspirationen just därifrån, med krigiska och egocentriska änglar. Men Susan Ee har tagit ett existerande koncept och gjort det till något helt nytt. Det är detaljerna som gör skillnaden.

Penryn som är riktigt jävla kickass. Hennes rullstolsbundne lillasyster som blir tillfångatagen av änglarna. Penryns mamma som lider av paranoid schizofreni och kryddar jakten med bisarra påhitt. Och grymheterna. Det låter kanske absurt att grymheter kan göra en bok bättre, men den besynnerliga ondskan som strösslas ut i berättelsen känns ny och ogjord.

Det som framförallt gör den här boken till något utöver det vanliga är inte att Penryn är kickass, utan varför hon är det. Till skillnad mot andra böcker i liknande genre utspelas den här i nutid. Det är inte något framtida samhälle vi får, utan en värld som alldeles nyss och utan förvarning virvlat in i kaos. Penryn är alltså granntjejen som på grund av sin bisarra och tragiska uppväxt har extraordinära kunskaper och därmed är mer kapabel än de flesta. Den detaljen förändrar allt för mig.

Det är svårt att skriva en bok om änglar och apokalyps utan att falla ned i klichéer, så det finns även här. Susan Ee verkar dock helt medveten om detta och flätar istället in klichéerna i sarkasm och ironi. Ett drag som fungerar alldeles utmärkt. Överhuvudtaget har Penryn ett sätt att se på saker och ting som känns tilltalande. Trots mörker och grymhet finns ett lager av torr humor över det hela, som hindrar allvaret från att någonsin bli löjeväckande.

Jag gillar också kemin mellan Penryn och Raffe. Den uppenbara attraktionen lättas upp av vacklande tillit och sarkastiska inslag. Jag förlåter Susan Ee för några banala Raffemoments, eftersom hon själv inte alls ber om ursäkt för dem. Ee själv förklarar Raffe så här:

He’s just pure yummy fantasy.

Och visst, låt läsaren få en yummy fantasy. Vi slipper kärlekstriangeln och det är värt mycket.

Änglafall är alltså hela jäkla enchiladan och lite till. Jag är golvad och tokförälskad.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Fiktiviteter, Fantastiska berättelser och Bokentusiasten.

Lola och pojken i huset bredvid

Lola och pojken i huset bredvid är skriven av Stephanie Perkins.

Lola Nolan älskar att klä sig i roliga, glittriga outfits och peruker i alla möjliga färger och hon drömmer om att en dag jobba som kostymtecknare i Hollywood. Det passar henne perfekt att bo i San Francisco, där ingen höjer på ögonbrynen åt hennes klädstil eller åt att hon har två pappor men ingen mamma. Allt känns faktiskt helt okej, särskilt nu när hon har träffat sin drömkille sexige rockmusikern Max.
Men just när allt är så bra händer det som inte får hända: Lola ser en flyttbil stå parkerad utanför grannhuset. Till sin fasa inser hon att Cricket Bell är tillbaka. Lola har gjort allt för att förtränga sina känslor för honom under tiden han och hans familj bott på annat håll. Och för att glömma hans hemska tvillingsyster Calliope.
Nu verkar det inte bättre än att Lola, en gång för alla, måste göra upp med sina känslor för pojken i huset bredvid.

Förr oss som läst Stephanie Perkins debutroman Anna och den franska kyssen är igenkänningsfaktorn hög. Vi möter nämligen både Anna och St Clair här i form av vänner till Lola. Något som nästan kändes löjligt bra. Det är lite myspysigt på något sätt att oväntat återse gamla bekanta på det här sättet. Lola är också som roman ganska lik Anna och den franska kyssen på många sätt. Även här förstår vi ju bara av titeln hur det kommer att gå. Det är inte slutet som är målet i Perkins böcker, utan vägen dit. En väg som visserligen är förutsägbar men ändå rätt trevlig.

Och det är just det, boken är trevlig. Det är lite krångel och velande hit och dit men på ett småputtrigt sätt som liksom aldrig brakar samman ordentligt. Lola har varit kär i Cricket men är nu ihop med Max. Cricket är den snälla grannpojken som en gång i tiden krossade Lolas hjärta, och Max är någon slags badboyvariant som Lola kanske eller kanske inte är superkär i. Kryddat med en lite lagom nedgången mamma och två stränga pappor blir det visserligen lite mer substans till den här gulliga historien, men den lämnar liksom aldrig barnbassängen. Jag hade velat ha ett rejält magplask ner i det djupaste åtminstone någon gång i historien.

Å andra sidan är det ibland skönt att veta vad man får, och det löftet håller Perkins. Hon ger oss än en gång en söt kärlekshistoria som ändå känns ganska realistisk. Känslorna är inte alltid självklara och det här med familjer är inte helt lätt. Så hur frustrerad jag än blir av att vi mest får lite skrap på ytan, så är det kanske just det som är Perkins styrka ( boken har trots allt vunnit flera priser ). Hon levererar igenkänning för unga på ett sätt som inte blir för jobbigt eller för känslosamt.

Lola och pojken i huset bredvid var alltså en rätt trevlig lässtund, men inget som lämnar något avtryck i minnet.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Carolina läser, Läsfåtöljen och Zellys bokhylla.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: