The fault in our stars skriven av John Green. Svensk titel är Förr eller senare exploderar jag.
Hazel är 17 år och kommer aldrig att bli frisk igen. Det har hon vetat sedan dagen då hon fick sin cancerdiagnos för tre år sedan.
Hazels mamma är orolig för att Hazel ska missbruka Americas Next Top Model och bli allt mer isolerad hemma vid teven. Depression är ju en vanlig bieffekt till cancer har hon läst (Hazel menar att det inte är cancern som gör henne deppig – det är vetskapen om att hon ska dö).
Lösningen blir att anmäla Hazel till kyrkans stödgrupp för unga med cancer. Men mötena visar sig vara allt annat än uppiggande och följer ungefär samma mönster som ett AA-möte.
Men en eftermiddag i den där stödgruppen förändras livet. Augustus Waters, friskförklarad från sin cancer, dyker upp.
Hazel möter Augustus Waters blick och deras kärlekshistoria ska komma att bli en sådan som poeterna diktar om. E p i s k.
Det här är en berättelse om cancer, visst, men det är framförallt en förkrossande vacker och gripande historia om livet, Hazel Grace och Gus. Om att vara ung och ändå stå med ena foten i graven. Om att tro att man aldrig mer kommer att bli glatt överraskade. Om att få sin sista önskan uppfylld.
Att få beröras på så många sätt, skratta, komma till insikter och gråta, är litteratur när den är som allra bäst.
Jag var lite orolig för vad ska jag skulle tycka om boken, eftersom jag ofta har problem med hypade böcker. Av någon anledning. Jag ville så gärna älska den här boken lika mycket som alla andra gör. Och det gjorde jag. Nästan.
Hazel är fantastisk. Hon har levt med sin cancer i flera år, släpandes på en syrgastub som är ett nödvändigt ont eftersom hennes svekfulla lungor inte längre klarar att göra sitt jobb. När hon träffar fina fina Augustus blir det både sprakande gnistor och jobbiga funderingar som dyker upp. Funderingar kring vad en tonårskille egentligen tycker om en tjej som släpar på en syrgastub hela tiden, som kommer att dö snart, som har överbeskyddande föräldrar. Såna saker. Det visar sig att Augustus inte bryr sig om sånt, bara om henne, Hazel Grace, eftersom han redan från början använder hela hennes namn. Som om hon är värd bättre än att förkortas.
Parallellt med kärlekshistorien löper även jakten på en försvunnen författare, Peter Van Houten. Han har nämligen skrivit en bok som först är Hazels favoritbok och därmed även blir Augustus favoritbok. Att hitta författaren blir viktigt för dem båda och förenar dem i något normalt, utanför cancervärlden. Något som inte är en biverkning av döendet.
Boken är fantastisk. Språket är fantastiskt och karaktärerna är fantastiska. Allt är så jäkla bra, så fint och så fruktansvärt sorgligt. Jag säger det igen, boken är fantastisk! Men naturligtvis finns det ett men. Jag är hela tiden medveten om att jag läser en fantastisk bok. Och det är tyvärr ett litet minus. Jag blir inte uppslukad så jag glömmer var jag befinner mig. Jag blir inte döv för omgivningen. Vilket innebär att det är en fantastisk bok, men inte en fantastisk upplevelse. Möjligen beror det på att jag inte köper dialogerna mellan Hazel och Gus. I min värld pratar inte tonåringar så med varann så det blir inte helt trovärdigt. Vilket förmodligen är anledningen till att jag är medveten om att jag läser och inte lever i boken med karaktärerna. Men det här är troligen bara mitt problem. Jag förstår helt och fullt att det här kan vara en oförglömlig upplevelse för någon annan. Jag älskar den också. Nästan.
”Vet du hur vi blandar whisky och vatten i det här huset?”
”Nej”, sa Gus.
”Vi häller whisky i ett glas och sedan frammanar vi tankar på vatten i våra sinnen och sedan blandar vi den verkliga whiskyn med den abstrakta idén om vatten.”
bokhusets.com 