litteratur – Sida 3

En skärva av själen

En skärva av själen skriven av Henrika Andersson.

Muriels lillebror Ben är allvarligt sjuk. Familjen har flyttat till en by i Frankrike, där Ben behandlas på Kliniken. Mellan syskonen löper starka band, så starka att Muriel kan gå in i Bens medvetande och hjälpa honom när det är som värst. I byn träffar Muriel Luc, en övergiven trashank som blir hennes första kärlek. För Lucs skull blir Muriel en annan, Julia, som har röd spets-bh och alltid bär hans guldkedja kring handleden. Kärleken är kittlande och farlig. Men Luc bär på en hemlighet som håller på att knäcka honom.De behöver varandra, men på olika villkor. Demoner och ljus kämpar om utrymme, tills ingen återvändo finns. I hopp om att hjälpa sin lillebror, dras Muriel ner i det svarta.En andlöst spännande och otäck, men också öm och lustfylld roman om utsatta barn, gränslösa syskonrelationer och lojalitet. Kan man rädda en annan? Hur farliga är våra inre demoner? Hur djupt i en annans smärta kan du gå?

Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om den här boken. Det är så mycket jag inte förstår, information som utelämnas och händelser som antingen hände så som det beskrivs eller inte hände så, och Muriel mitt i allt som kanske har helande krafter och kanske inte. Jag vet inte om handlingen beskrivs symboliskt, eller om allt faktiskt hände och det är ju lite av ett problem. Dessutom har jag problem med Muriels attraktion till Luc. Den är för mig helt obegriplig. Det beskrivs inte ett enda lockande drag hos Luc som gör att man förstår varför hon vill ha honom. Han har trasiga och skitiga kläder, en puckel på ryggen, tjocka smutsränder vid hårfästet, tovigt och smutsigt hår och en rutten andedräkt. Ändå vill hon kyssa den här illaluktande skitgrisen? Dessutom börjar han prata om Mörkrets härskare redan vid andra träffen när de har känt varandra i typ 10 minuter eller så. Jag förstår att unga kan dras till det mörka och destruktiva, men något måste locka dem dit och Luc är bara frånstötande.

Jag tror boken hade tjänat på att vara längre. Att ge Muriel och Luc lite mer tid och göra attraktionen mer begriplig. Ge mig som läsare lite mer underlag till varför allt händer. Om jag förstod slutet rätt blir det kanske en fortsättning och boken var ändå så pass lockande att jag möjligen läser den också i så fall. Om inte annat så för att kanske få svar på vissa av frågorna.

Betyg 3 / 5

Tack till Schildts & Söderströms för recensionsex.

Maresi: Krönikor från röda klostret

Maresi: Krönikor från röda klostret, den tredje fristående delen i en serie av Maria Turtschaninoff.

På en liten ö ligger Röda klostret, en tillflyktsort för förföljda och utsatta flickor och kvinnor från alla de kända länderna. Där bevaras hemlig kunskap om Gudinnan med hennes tre ansikten: Jungfrun, Modern och Haggan.
Maresi är en trettonårig, evigt hungrig flicka som kommit till Klostret fyra år tidigare på flykt undan svälten. Här har hon funnit ett nytt hem, vänner och framför allt böcker i det stora biblioteket i Kunskapens hus. Maresi är eftertänksam och empatisk och tar hand om de yngsta noviserna.
Klostrets fridfulla liv skakas när Jai, en flicka med ett mörkt förflutet anländer till ön. Jai har sett sin far och farbror begrava hennes syster levande och nu är fadern ute efter henne. En dag dyker ett skepp upp vid horisonten. Våldet stiger i land. Maresi måste stiga ut ur böckernas trygga värld och göra det hon är mest rädd för: handla.

Att öppna ett bokpaket med den här boken i var som att öppna en liten skatt. Bara omslaget är helt underbart, jag älskar det. Är det möjligen årets vackraste bok?

Jag har aldrig läst något av författarinnan tidigare, så jag hade ingen aning om vad som väntade. Men jag tyckte väldigt mycket om den här. Det är fantasy eftersom platsen och världen detta utspelar sig i inte finns. Men världsbygget är så subtilt att det känns som om det är vår värld, lite vid sidan om bara, och i en annan tidsålder. Handlingen är Maresis nedtecknade berättelse om vad som hände och det känns som jag läser en krönika från en sagoålder. Berättelsen genomsyras av känslan som meningen ”Det var en gång …” kan ge, en trolsk känsla som om man tar del av en hemlighet som egentligen inte bör berättas. Maria Turtschaninoff ger oss en saga och jag är trollbunden.

Tack till Schildts & Söderströms för recensionsex.

John Ajvide Lindqvist – Sveriges egen Stephen King

Himmelstrand skriven av John Ajvide Lindqvist.

Beskrivning från Adlibris:

Det ser ut att bli en fin dag på Saluddens camping. Himlen är djupblå och gräset underbart grönt. Ändå är någonting helt fel. Igår var allt som vanligt; glada röster, osande grillar, mygg och vin i plastglas. Men nu är allt försvunnet. Campingen, sjön, till och med solen är borta. Det enda som finns är det oändliga gräsfältet, fyra bilar med husvagnar, åtta vuxna, två barn, en hund och en katt. Alla inser de att något ofattbart hänt under natten. Hur ska de kunna ta sig bort från denna orimliga plats? För den gamla världen finns någonstans, ett mobilsamtal går plötsligt fram och radion spelar gamla schlagrar. Snart börjar också märkliga, skrämmande figurer dyka upp. Monstruösa varelser som fötts ur de åtta vuxnas mest traumatiska upplevelser. Och så mörknar himlen. Regnet är på väg, som en befrielse. Men det är ett regn som ingen ens i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig. Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.

Jag tar det självklara först. Himmelstrand är väldigt lik Stephen Kings novell Langoljärerna från boken Mardrömmar som kom ut i början av 90-talet tror jag. Langoljärerna handlar om en grupp flygresenärer som somnar under en flygresa. När de vaknar är de runt 10 personer kvar på planet, resten är borta, försvunna trots att de befunnit sig på 10 000 meters höjd hela tiden. Det enda som finns kvar av medpassagerarna är smycken och tandplomber i de tomma sätena. När de sedan lyckas landa planet visar det sig att det inte finns några andra människor kvar, de är ensamma.

Himmelstrand utspelar sig på en camping, men även här vaknar några människor i sina husvagnar och upptäcker att allt annat är borta. Inga fler människor, inga andra husvagnar, inga blommor eller träd, bara en finklippt grön gräsmatta så långt ögat når. Sammansättningen av karaktärer känns också väldigt typiskt King. Hans karaktärer är ofta en blandning av goda, onda, självgoda, pompösa och galna människor. Samt ofta något udda barn. Där har vi på ett ungefär även Lindqvists sammansättning. Det är alltså en hel del King över boken, både vad gäller handling och karaktärer. Med det sagt, så tar John Ajvide Lindqvist så småningom över boken och den blir helt och hållet hans egen. Och det är där den blir fantastisk.

Den första boken jag läste av Lindqvist var Låt den rätte komma in. Den var bra och gripande men satte inga djupare spår. Jag förstod inte riktigt hypen kring boken. Samma sak med Hanteringen av odöda. Sedan läste jag Människohamn. Jag har läst den igen och igen genom åren och den är så otroligt fantastisk. Kärleken som genomsyrar boken, även när man släpper illusionerna, är så stark och karaktärerna så mänskliga. En av de starkaste och vackraste böcker jag någonsin läst. Efter det läste jag med stor förhoppning Lilla stjärna, men den kändes något platt jämfört med Människohamn. Så det var med viss skepticism jag tog mig an den här. Jag tänkte att en bok som Människohamn skriver man kanske bara en gång i sitt liv. Som tur var hade jag fel.

Det här är den mest obehagliga bok jag någonsin läst. Mörkret de här människorna har inom sig är ofattbart. Så mycket trauma, så många hemligheter och så mycket ondska som sakta pyser ut allteftersom handlingen drivs framåt, gjorde att jag var tvungen att ta läspauser. Det har nog aldrig hänt tidigare. När det mörka släpps ut förändras karaktärerna sakta och ingen kan göra det här som Lindqvist. De griper tag i mig och jag vill gråta för någon, slå till en annan rakt i ansiktet och i slutet kan jag inte göra annat än hoppas. Hoppas att det på något sätt ska gå att laga allt som är trasigt. För trasigare än så här blir det inte.

En fantastisk läsupplevelse som får fem stjärnor av fem.

Någon som tappat en quiz? Fem frågor om böcker.

Jag tycker det är så roligt att hitta gamla qiuz och enkäter som bokbloggarna haft, både att läsa och fundera till lite på min egen läsning. Jag hittade en gammal som kommer här,

1. En bok jag ännu inte läst men ser fram emot?

Av någon anledning har jag faktiskt aldrig läst Stolthet och fördom. Jag vet inte varför för jag gillar sådant här. Men nu ska det äntligen bli dags, tack Modernista för recensionsexemplar. Det ska bli ett nöje. Det nya omslaget är dessutom otroligt vackert.

2. Den bästa boken jag har hemma?

Oj det är svårt att lista bara en. Böckerna jag har hemma är ju sådana jag sparat just för att de är extra bra eller extra vackra. Men Liftarens guide till Galaxen kommer väl rätt nära. Marvin, universums mest deprimerade robot, är liksom oslagbar.

3. En bok jag önskar varit bättre och som kanske var lite onödig att köpa?

Hade det här varit en svensk författare skulle jag inte skriva det här, men ”Femtio nyanser av honom” eftersom boken är så usel att den är oläsbar. Jag var förbannad i veckor över att jag slösat pengar på den.

4. Någon bok som jag var jättepepp på när jag köpte den men som bara blivit stående?

Det tror jag faktiskt inte. Jag är stammis på biblioteket så köper jag en bok är det ( oftast ) väl genomtänkt eller efterlängtat, så jag slukar dem direkt. Undantaget boken i frågan före då. Däremot har jag inte läst Kampen om Järntronen än som jag köpte för någon vecka sen, vilket är lång tid för mig att lämna en bok oläst.

5. En bok jag köpt mest för att den hade vackert omslag?

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Väldigt vacker bok, både utanpå och inuti. Recension kommer snart.

Kaostrilogin – Patrick Ness

Kaostrilogin – skriven av Patrick Ness

Tänk dig att du är den enda pojken i en stad med enbart män och att du kan höra allt de tänker. Och tänk dig att de kan höra allting du tänker. Föreställ dig att du inte passar in i deras planer …

Todd är den enda pojken i en stad med enbart män. Sedan nybyggarna drabbades av ett virus kan Todd höra alla de andra männens tankar och de kan höra hans. Bruset från deras tankar och känslor finns där hela tiden.
Om en månad ska Todd fira sin trettonde födelsedag och ta steget in i vuxenvärlden.
Men i männens tankar kan Todd ana att de försöker dölja något för honom. Något som är så fruktansvärt att Todd tvingas fly med endast sin hund som sällskap.
Förföljd av stadens borgmästare och hans armé springer Todd och hans hund ut i skogen. Och plötsligt stöter de på en helt tyst och annorlunda varelse – en flicka.
Vem är hon och varför dog inte hon av det virus som tog livet av alla de andra kvinnorna i den Nya världen?

När Todd en dag märker ett hål i bruset, något som är utan brus, går det inte att hålla hemligt för resten av byn. Informationen om frånvaron av brus sipprar igenom hans eget brus och Todds liv är plötsligt i fara. Han skickas iväg av sin fosterfar Ben, som ger Todd hans mammas dagbok. Todd får även veta att frånvaron av kvinnor i byn beror på att männen mördade dem eftersom de var utan brus, precis som männen utplånade ursprungsbefolkningen Utangerna i Det stora kriget. Jagad flyr Todd ut i skogen där han möter Viola. Hon är den första flicka Todd någonsin sett och den första utan brus han mött. Tillsammans flyr de för att försöka undkomma männen från Prentisstown som jagar dem.

Så lyder beskrivningen av första boken Tystnaden i Bruset. Boken anges som lättläst från 14 år och det kan nog stämma. Visserligen är den så pass lättläst att en yngre kan läsa, men då böckerna blir väldigt råa efterhand är nog 14 år en bättre utgångsålder. Ness har använt ett för mig unikt grepp när han skrivit boken. Dels hörs bruset igenom berättelsen på vissa sidor. Vissa sidor är fullklottrade med ord, tankar och meningar som läcker ur huvudet på männen och samlas till ett brus. Ibland blir bruset så överväldigande att det tar över hela sidan i boken. Det är inte störande som man kan tro, utan ger en för mig väldigt tydlig bild av hur bruset kan kännas. Ungefär som när Stephanie Meyer i serien Twilight lät Bella sörja sig igenom tre månader som visades med tre helt tomma sidor. Dels skriver Ness Todds dialoger så som Todd pratar, ”jag vill inte följa mä” till exempel. Det kändes ganska barnsligt i början, men man vänjer sig fort och den unika dialogen samt bruset känns nödvändigt. De som kommer från gamla Jorden pratar normalt, medan Todd som är född i Prentisstown pratar som han gör, som en konsekvens av hur livet blivit där för nybyggarna.

Jag kommer fortsätta prata om trilogin som helhet så vill du inte läsa eventuella spoilers från Cirkeln och Pilen samt De brinnande knivarna , sluta läs här.

Todd och Viola upptäcker så småningom att det finns både andra byar och städer på planeten och de försöker ta sig till den största av dem. Det visar sig också att inte alla kvinnor blivit mördade utan att många flytt och bor i någorlunda fred tillsammans med männen. När de slutligen kommer till den största byn Haven bryter krig ut mellan kvinnorna och männen, ett krig uppmuntrat av borgmästare Prentiss. Viola blir tvungen att välja och ställer sig på kvinnornas sida. Todd som inte litar på borgmästaren blir tvungen att ändå välja hans sida, när det visar sig att Utangerna inte är så utrotade som man trodde. De är fler än någonsin och de är ute efter hämnd. Från varsitt håll kämpar Todd och Viola mot samma mål. Att skapa fred mellan kvinnor, män och ursprungsbefolkningen Utangerna. Det blir svårare än de trott när Todd blir mer och mer påverkad av borgmästare Prentiss och till slut inte vet vem som talar sanning och vem som ljuger.

Den stora frågan i boken är vem som är ond, vem har fel och vem ljuger? Hur vet man vem som ljuger och vem som tror att den talar sanning. Det blir så många turer i frågan till slut att man tröttnar. Det blir tjatigt och sista boken skummade jag faktiskt bara igenom. Ändå tycker jag serien som helhet är bra och läsvärd, framförallt för ungdomar.

Betyg blir 3/5

Vid fyrtio börjar livet

vid-fyrtio-borjar-livet Vid fyrtio börjar livet är Stefan Åbergs debutroman.

Beskrivning av Adlibris:

Livet rusar fram och för Pontus vars äktenskap sedan många år går på tomgång väntar fyrtioårsdagen om hörnet när familjen glider isär. Han hamnar i en djup depression och frågan är om något som först upplevs som oerhört traumatiskt och fruktansvärt kan leda till att livet tar en ny vändning till det bättre? Gäller devisen ”Det som inte knäcker dig stärker dig?”. Berättelsen utspelar sig i Malmö med omnejd i slutet av 1990-talet och kretsar kring några människor vid livets mitt. I centrum står trebarnspappan Pontus och sjuksköterskan Erika som bor i samma hus. Erika lever ett bra liv med många vänner men någonstans i hennes medvetande gnager hela tiden känslan av otillfredsställelse och i takt med den biologiska klockans tickande ökar trycket på henne att förändra sitt liv. Pontus inser efter ett tag att livet som singel även har sina fördelar. Han upptäcker möjligheten att träffa kvinnor via kontaktannonser och dras på detta sätt in i en karusell av brev och möten med olika kvinnor där han visserligen hoppas på att kunna möta en ny partner men samtidigt ser det hela som ett spännande experiment.

Berättelsen handlar om Pontus som efter många års äktenskap oväntat blir singel. Något som först är kaos och brutenhet, men som så småningom får honom att våga prova nya vägar i livet. Hur gör man när de gemensamma vännerna visar sig vara partnerns vänner? När alla har någon medan du sitter kvar ensam? Pontus trevande försök med kontaktannonser är rörande i sin tveksamhet. Hans letande efter kärlek och gemenskap skulle nästan kunna fungera som en manual för de som vill ta sig ur ensamhet. Att det är ok att våga och ibland misslyckas. Att man kan hitta vänner där man inte trodde de fanns. Och att det faktiskt är ok att vara ensam också.

Den handlar även om grannen Erika. Hon framstår inte helt tydligt utan känns lite som en suddig parallellhistoria medan Pontus är den givna huvudpersonen. En bra berättad relationsroman om tvåsamhet och ensamhet och det som finns däremellan.

Brister finns, troligen på grund av att boken är egenutgiven och ivern varit för stor. Kommateringar saknas och berättarperspektivet känns lite oklart ibland och förvirrar mig. Framförallt är den för lång. Boken hade mått bra av att skalas av mer i en redigeringsrunda. Inte för att vissa delar är sämre än andra, utan helt enkelt för att allt inte behövs. Berättelsen hade nått fram ändå.

Tack till Stefan Åberg och Andra rum förlag för recex.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: