Etikett: litteratur

De vassa tändernas skog

de-vassa-tandernas-skog

De vassa tändernas skog är första delen i en trilogi skriven av Carrie Ryan.

Marys värld är liten – en isolerad by mitt ute i skogen, omgärdad av stängsel. Stängslet är det enda som håller Mary och de andra byborna vid liv, för på andra sidan finns De vassa tändernas skog där de oheliga ständigt rör sig i jakt på mer människokött att infektera. Så har det varit i generationer och i byn har man satt upp enkla regler för att överleva: Man gör sin plikt och följer Systerskapets order. Allt annat är oviktigt. Mary kan ändå inte låta bli att drömma om världen utanför stängslet och det som kan finnas där, om havet som hon bara hört talas om och en gång sett på ett foto.

En dag bryter sig de oheliga igenom stängslet. På några
minuter utplånas stora delar av byn och Mary flyr ut i skogen. Kampen för att överleva har börjat och snart måste Mary göra viktiga val – mellan dröm och plikt, mellan mannen hon älskar och mannen som älskar henne. Vad finns egentligen på andra sidan av den fruktansvärda skogen?

När Mary får reda på att Systerskapet har hemligheter, att det kanske finns något mer bortom skogen, driver nyfikenheten och längtan efter mer att försöka ta reda på sanningen. Mary brottas med sin längtan bort och sin kärlek till Travis. Travis är dock tingad av hennes bästa vän, medan hon själv är bortlovad till Harry, Travis bror. När de oheliga tränger igenom flyr Mary och de andra ut i skogen i kampen att överleva.

Tyvärr låter det hela mer spännande än det faktiskt är. Jag gillar zombies och har suktat efter den här boken länge, men blev riktigt besviken. Själva storyn hade kunnat bli riktigt bra med en annan huvudkaraktär. Mary är helt hopplös.

Utdrag ur boken:

Det enda jag förmår tänka på är att jag kan känna Travis doft som dröjer kvar på hennes hand, och det blir nästan min undergång.

Sedan går han, och jag blir eskorterad tillbaka till mitt rum där jag faller ihop och gråter. Jag sliter mitt hår och hamrar på mina ben med knytnävarna och kastar mig på golvet framför den falnande brasan.

Inför de orden är jag förlorad. Jag springer, snubblar på min tunika, kryper och kravlar mig fram över marken tills jag är hos honom, flämtande, mina händer på hans bröst.

Jag ställer mig upp, glömmer lugnet och lyckan jag nyss känder och snubblar nerför kullen, snavar över rötter och stenar men bryr mig inte om det.

Ni ser ju, bara drama.  Varannan sida snubblar eller kryper hon fram. Jag ser henne framför mig som ett känslomässigt vrak som snubblar, krälar och kryper fram medan snoret rinner, tårarna sprutar och hon vrålar Traaaavis, Traaaaaaavis! För det är det enda hon bryr sig om. Alla dör runt henne och hon snubblar fram vrålande Travis namn. Zombies jagar henne och det enda hon kan tänka på är hur svimfärdig hon blir av åtrå till Travis. Jag har lust att skrika tillbaka till henne att, ”skärp dig för helvete!”. Men det gör hon inte och jag orkar bara inte. Att jag läste klart var inte för att jag var ett dugg intresserad av vad som faktiskt hände Mary, utan för att få reda på mer om zombiesarna. Vilket jag inte fick. Så möjligen att jag irriterar mig igenom nästa bok också. Har jag tur så har nervvraket Mary sansat sig lite.

 Betyget blir tyvärr bara 2 / 5

Nyårsfesten

nyarsfesten

Nyårsfesten är skriven av Ann-Charlotte Ekensten.

Den här boken handlar om tonårstjejen Elin som är bjuden på maskerad på nyårsafton. Hon vill så gärna gå, men har dåligt samvete för hennes mamma är döende i cancer. Kan Elin lämna sin mamma ensam på sjukhuset?

Boken tillhör en kategori jag faktiskt inte kände till, nämligen Lättläst. Det här är en liten bok på nitton sidor. När jag fick hem den tänkte jag att ok, hur intressant text kan man få in på så få sidor? En text som dessutom ska passa ungdomar och inte barn. Det visade sig gå alldeles utmärkt. Ann-Charlotte Ekensten debuterar med den här boken och den går rakt in i hjärtat. När Elin blir bjuden på en maskerad bestämmer hon sig för att gå, trots skuldkänslor över att inte stanna med sin sjuka mamma. Festen börjar hemma hos Markus och mötet mellan honom och Elin är så okonstlat och fint att det går rakt in. Ann-Charlottes språk är avskalat och utan omskrivningar, något som lätt kan ge oönskad distans, men det händer inte här. Känslorna för Markus och skuldkänslorna gentemot mamman är så direkta att det känns som jag läst en hel roman när jag är klar. En utmärkt debut.

För unga med lässvårigheter är det här en perfekt bok, så betyget blir 4 / 5.

Ur boken: Jag känner Markus armar runt mig. Att krama honom är som att krypa in i en mysig koja. En sådan koja som mamma byggde till brorsan och mig när vi var små.

Tack till Nypon förlag för recensionsex.

Dag 6 – Bok jag trodde jag skulle avsky men…

Fråga dag 6 – Bok jag trodde jag skulle hata, men älskade istället?

Hungerspelen. Jag skulle åka till Sverige med båten och glömde böckerna jag hade med som reseläsning i bilen. Och eftersom man låser bildäcket under resan så blev jag tvungen att köpa en i kafeterian. Begreppet dystopi var helt okänt för mig då, likaså att det fanns något som kallades YA eller crossover. Det enda jag visste om Hungerspelen var det jag hade läst i tidningen, att åldersgränsen för filmen var för låg eftersom det handlade  om ungdomar som dödar varandra. Men utbudet i kafeterian var uselt, så jag tänkte att en resa med dålig bok borde jag väl ändå klara. Sedan kan jag ju köpa nytt i sthlm. Så jag köpte den och började läsa…

När jag några timmar senare var framme i sthlm gick jag raka vägen till Pocketshop och köpte Fatta eld samt Revolt också. Och efter det blev jag stammis på ungdomsavdelningen på biblioteket. Tänk att en hel genre kan gömma sig så där bakom ens fördomar, och vilken skattkista jag hittade när jag väl upptäckte den.

hungerspelen-trilogin

Recensioner finns det gott om gällande den här trilogin, så jag tar ett kortare omdöme bara. Om jag ska nämna något så är det väl funderingen varför man gjorde en trilogi, för den sista boken är rätt tråkig tycker jag. Hungerspelen är jättebra, Fatta eld är ännu bättre, men Revolt förstår jag inte varför den finns. Den känns krystad, som att författaren fått order om att skriva en tredje bok i något som från början bara var tänkt som två. Möjligen är det för att jag tycker det är tråkigt och krångligt att läsa om krig. Collins har såklart haft en helt tydlig bild om vad hon menar när någon anfaller från öster, en kommer från andra porten till vänster, samtidigt som den tredje gruppen attackerar västra flanken. Jag ser det inte. Det blir bara rörigt och eftersom en stor del av sista boken består av sånt så gillade jag det inte. Däremot får hon ändå till ett bra slut på serien. Till skillnad mot de första böckerna så tror jag den här gör sig bättre som film än bok, så jag ser ändå fram emot filmen.

Trilogin som helhet får 4/5 i betyg.

…och Kyria tystnade – Maskinblod 3

maskinblod-3

Maskinblod 3 innehåller nya noveller av några av Sveriges mest spännande science fiction- och fantastikförfattare. Dessutom ingår en kortroman av Caroline L Jensen samt en äldre svensk sf-historia.

Eftersom boken innehåller flera berättelser av olika författare, tänkte jag dela upp mina omdömen för några få i taget. Jag börjar med Caroline L. Jensens kortroman …och Kyria tystnade

Kyria och Teno bor i en skapad kupolvärld där de som inte följer reglerna blir utstötta och hamnar på utsidan av kupolen. Kyria är en upprorisk själ och har svårt att anpassa sig till kupolens regler och till ett helt liv på insidan. Hon vill veta vad som finns utanför. Hon vill ha sin fria vilja att skapa ett eget liv, inte behöva forma sig själv efter Alliansens regler. Teno är redan formad och arbetar som forskare åt Alliansen, ändå lyssnar han till Kyrias fantastiska upproriska visioner och berättelser, med ögon lysande av kärlek, beredd att göra allt för henne. Tills Teno tvingas göra ett val mellan sin kärlek till vetenskapen och kärleken till Kyria.

Språket är vackert och flytande, gestaltningen är fantastisk och jag förstår inte hur Caroline lyckas få allt så tydligt berättat med så lite text. Det etiska dilemmat de ställs inför är trovärdigt och inte helt olikt en del av vår tids etiska problematik. Hur mycket är man beredd att offra i kampen om överlevnad? Är den enskilda individen försumbar i en större teoretisk kamp för mänskligheten?

Jag älskar berättelsen om Kyria och Teno. Två vänner på var sida om etiken i ett framtida dystopiskt samhälle och jag blev så glad när jag insåg att det var en kortroman istället för en novell, men samtidigt så ledsen över att det var en kortroman och inte en hel bok.

Tack till Affront för recensionsex.

Dag 5 – En bok jag blir glad av?

Den är i mina ögon verkligen inte hysteriskt rolig som vissa tycker. Tvärtom är den rätt sorglig och emellanåt tragisk. Och ändå så blir man så glad av att läsa den, en fin bok som ger värme åt själen kalla höstdagar. En man som heter Ove, av Fredrik Backman.

en-man-som-heter-ove

Ove är 59. Han kör Saab. Folk kallar honom ”bitter” och ”grannarnas skräck”. Men Ove är fan inte bitter, grymtar han. Han går väl bara inte runt och flinar jämt!

Varje morgon tar Ove sin inspektionsrunda i kvarteret. Flyttar cyklar och kontrollerar källsorteringstunnorna. Trots att det är flera år sedan han avsattes som ordförande på bostadsrättsföreningens årsstämma. Eller ”den där statskuppen”, som Ove själv bara minns den.

Men bortom den vresige ordningsmannen finns en historia och en sorg. Så när de nyinflyttade grannarna i radhuset mittemot en novemberdag råkar förstöra Oves brevlåda blir det upptakten på en komisk och hjärtevärmande berättelse om tilltufsade katter, oväntad vänskap och den uråldriga konsten att backa med släp. Som kommer förändra en man och en bostadsrättsförening i grunden.

 

Att läsa igen och igen, böckerna om Arn.

Jag är tydligen helt snurrig just nu. Jag har naturligtvis blandat ihop frågorna i 60-dagars utmaningen, så idag på dag 4 får jag svara på fråga 2. Sen är jag förhoppnigsvis i fas igen.

Fråga 2 ( dag 4 ) – En bok jag läst mer än tre gånger?

Det är faktiskt ganska många böcker jag läser igen och igen. Eftersom jag är snabbläsare missar jag ibland detaljer som blir tydligare under omläsning, och ibland vill jag bara läsa om en riktigt bra bok. Till den senare kategorin hör böckerna om Arn av Jan Guillou. Fantastiska äventyr och en riktig underdog som hjälte, ibland behöver man inte mer.

vagen-till-jerusalem

Nådens år 1150 föds Arn Magnusson på Arnäs gård, belägen vid Vänerns strand några mil nordost om Skara. Han är son till Sigrid och Magnus, båda av urgamla stormannaätter och befryndade med både norska och svenska kungaätter. Detta är berättelsen om hur Arn, sedan han blivit moderlös, tas om hand av cisterciensermunkarna vid Varnhems kloster och av dem får den yppersta av sin tids andliga och världsliga bildning. Av den väldige broder Guilbert de Beaune lär han sig också hantera båge och svärd som en riddare utan fruktan och tadel. Ty cisterciensermunkarna har förstått att Arn nog inte är ämnad att bli en klosterbroder utan skulle kunna göra mera nytta som en Kristi stridsman och trons försvarare i Det heliga landet.

Om dessa planer är emellertid Arn okunnig när han som 17-åring återvänder till fädernegården, där han ofrivilligt dras in i de pågående intrigerna mellan rivaliserande tronpretendenter i ett av maktstrider sönderslitet Sverige. Efter sin uppväxt i klostret möter han också för första gången kvinnan, lustan och kärleken; två flickor är föremål för hans låga € men de är systrar! Något som enligt Västgötalagen är ett brott som kräver strängaste straff. Så vid 19 års ålder döms Arn för sin kärleks skull av kyrkan till botgöring som tempelriddare i Det heliga landet. Vägen till Jerusalem är anträdd.