Äntligen är det dags för lite vanlig Gender Bender där jag byter kön på karaktärer. Idag har jag valt en bok där det ena stycket är från förr i tiden och det andra är från nutiden. Det är alltså boken som startar med en tillbakablick på något som skedde för längesedan och sedan hoppar in i nutiden. Vilken bok det är kan ni se längst ner i inlägget.
Och innan ni börjar läsa kan ni gärna kika in hos Oarya som har en intervju med mig idag. Utöver det jag själv har att säga, får jag också väldigt fina ord av Oarya himself.
Dåtid.
”Hör här, Ruben. Du är så söt och underbar. Mycket finare och klokare än någon annan liten pojke i hela världen, så vi ska nog klara oss utan mamma, tror du inte det?”
Han försökte nicka, men huvudet hade liksom fastnat.
”Nu tycker jag att vi skyndar oss hem och slår på teven, så att vi hinner se alla vackra kostymer som herrarna har på sig på prinsessans och den vackra kinesiska pojkens bröllop, ska vi inte det, Ruben?”
”Då blir Börje prins, va? ”
”Ja, det blir han, i samma stund som de är gifta. Men till dess är han bara en helt vanlig pojke som ska få sin riktiga prinsessa, som du också kommer få en vacker dag, min älskling. När du blir stor. Då ska du bli rik och berömd eftersom du är ännu finare och vackrare än Börje, för du vet väl att du kan få vad som helst i hela världen. Titta bara på ditt blonda hår och ditt vackra ansikte, något sådant har väl inte Börje?”
Ruben log. ”Och du kommer alltid finnas hos mig, va, pappa?” Han älskade när han kunde få pappa att se så tårögd ut som han gjorde just nu.
Nutid.
”Spegel, spegel på väggen där, säg vem som skönast i landet är!” skrattade han självförringande och drog överdrivet ömt sina fingertoppar över spegelbilden. Han putade med läpparna, drog händerna utmed höfterna, upp över bröstkorgen och vidare längs halsen, för att borra in fingrarna i håret. Sedan noppade han bort ludd på angoraskjortan och duttade foundation på några ännu synliga blemmor i ansiktet, innan han nöjd tog ett steg tillbaka igen.
Tillsammans med de Neulashförstärkta ögonfransarna bidrog de plockade och uppritade ögonbrynen till det han valde att kalla sin appearance. Blicken hade blivit djupare och regnbågshinnornas intensitet mer glödande; små medel som gav honom ett oumbärligt extra skikt av oåtkomlighet. Kort sagt var han redo att förföra världen.
”Hej, jag heter Rune”, övade han sig med spända senor på halsen. Djupare än så gick det inte att få rösten.
”Rune”, viskade han samtidigt som han långsamt särade på läpparna och lät hakan falla mot bröstet. Effekten var magisk när han intog den attityden. Vissa kanske tolkade uttrycket undergivet, men det var raka motsatsen. Var det kanske inte i just denna vinkel som mäns ögonfransar och pupiller bäst bibehöll omgivningens uppmärksamhet?
Boken heter Selfies och är den senaste i den omåttligt populära serien om Avdelning Q, skriven av Jussi Adler-Olsen.
bokhusets.com 