Här är de senaste böckerna jag fått hem i brevlådan och läslistan bara växer.
Biotika av KG Johansson och En droppe i rymden av Lisa Rodebrand är båda recensionsexemplar, tusen tack för det. Outtalat av Sarah Rees Brennan fick jag som pocket och blev lite förvånad eftersom jag redan recenserat den som inbunden. Men det visade sig vara ett läsex eftersom jag är blurbad inne i boken. Himla kul så, tusen tack för det också.
Röd drottning är första delen i en serie skriven av Victoria Aveyard.
I sjuttonåriga Mare Barrows värld är samhället inte uppdelat efter klass, religion, ras eller kön – utan efter blod. De silverblodiga – de silvriga – är supermänniskor med häpnadsväckande förmågor, regerar över de vanliga röda och använder dem som soldater, arbetare och tjänare.
Mare hör till den röda delen av befolkningen och ser inga tecken på att den världsordning hon växt upp med någonsin kommer att rubbas. Men när hon genom en ödets nyck börjar arbeta som tjänare vid det kungliga Solpalatset förändrats allt. Till sin egen och hovfolkets stora förvåning upptäcker Mare att hon själv besitter en unik och dödlig förmåga, trots sitt röda blod.
Kung Tiberias inser snart att Mare utgör ett hot mot den maktbalans hans rike vilar på. Men medan han smider en plan för att oskadliggöra Mare ser hon en möjlighet att krossa silverregimen inifrån och öppna dörren till en ny värld. Samtidigt har hennes hjärta börjat dra henne åt helt fel håll.
Jag har sett blandade omdömen om den här, där den jämförts med i stort sett alla böcker inom liknande genrer. Och ja, vissa likheter finns ju med vissa böcker. Den har jämförts med Pierce Browns bok Rött uppror, med Hungerspelen och med Divergent och ja, listan kan göras lång. Den enda likheten med Pierce Browns bok är väl färgerna. I Rött uppror tillhör makten De Gyllene och de röda är slavar. Här tillhör makten Silvrarna och de röda är slavar, men likheterna slutar där. Och trots andras ganska ljumma betyg så måste jag erkänna att jag faktiskt gillar den här.
Mare Barrow som visar sig vara en röd med en silvers krafter blir snabbt trolovad med prins Maven och utges för att vara en silver uppfostrad av de röda. Allt för att dölja sanningen för folket, att det finns slavar med krafter större än silvrarnas egna. I hovet upptäcker Mare att silvrarnas tillvaro består av en sak, kampen om makten. Och att vem som helst kan förråda dig.
Jag tycker Aveyard har skrivit något nytt. Visst är det ett hopkok av delar från andra böcker, men ändå känns det eget. Språket påminner lite väl mycket om Tahereh Mafis för att jag ska gilla det fullt ut. Berättarjaget är lite för känslosamt och dramatiskt, men handlingen har jag inga bekymmer med. Den gillar jag.
Världsbygget är gediget och ger en blandning av medeltidskänsla och science fiction, där silvrarna har tillgång till avancerad teknologi medan de röda lever i föråldrade bysamhällen. Vi får smuts och fattigdom blandat med hovintriger och sidenklänningar. Krafter som visas upp i storslagna arenakamper och hemliga sällskap som möts i mörka korridorer. Röd drottning är det jag hade önskat mig av Marie Lus Den unga eliten. Det är en härlig blandning av dystopi och fantasy. Lite som Hungerspelen goes X-men, och jag gillar det. Mare är ingen Katniss men inte så illa ändå. Hon är rätt stark och självgående och när hon utan förvarning kastas in i silvrarnas tillvaro håller hon huvudet någorlunda kallt. Visst är det lite känslomässigt vacklande när hon inser att alla silvrar inte är onda, men det håller sig på en ok nivå. Vi får dock den klassiska kärlekstriangeln, men i en dos jag kan acceptera.
Röd drottning är dystopi, fantasy och science fiction i en härlig blandning och vi får en värld där vem som helst kan förråda dig. Jag vill ha mer!
Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.
Andra som bloggat om boken är: Bokentusiasten, Fantastiska berättelser och Carolina läser.
Tack till Modernista för recensionsexemplar.
Half bad – Ondskans son är skriven Sally Green och första delen i en trilogi.
Jagad av alla. Önskad av ingen. Sextonårige Nathan är son till en vit häxa och hans far är den mäktigaste och mest ondskefulle svarte magikern någonsin. Nathan är till hälften vit, till hälften svart. Ond, god – eller både och.
Omgivningen fruktar den kraft han bär på. Myndigheterna bevakar honom. Han får inte röra sig fritt. De enda ljuspunkterna i Nathans liv är storebror Arran och förbjudna kärleken Annalise.
Nathan förs bort och hålls inspärrad. Man bävar för hans sjuttonde födelsedag, det livsagörande ögonblick då en häxa får tre gåvor, sina magiska krafter. Men vem ska ge Nathan dessa gåvor? Hans mor är död och hans onde far har varit försvunnen och jagad under hela Nathans liv. Utan krafterna kommer Nathan själv att dö. Men det finns en sista möjlig utväg.
Nathan satsar allt på att fly. Ensam, utstött och jagad på liv och död tar han sin sista chans för att överleva.
Jag läste den här i somras och mitt intryck direkt efter läsningen var superpositiv. Jag tyckte väldigt mycket om den, jag sympatiserade starkt med Nathan och boken manade till sträckläsning. Hade jag skrivit recension direkt hade den troligen blivit odelat positiv. Men det kom lite böcker emellan och faktum är att jag så här en månad senare inte kommer ihåg mycket alls. Handlingen minns jag ju i stora drag, men jag har inte längre någon direkt känsla för boken. Jag funderade till och med på att inte skriva något alls om den, för jag känner liksom bara ett stort jaha nu i efterhand. Men jag kommer ju ändå ihåg vilken känsla jag hade just då och jag har tvåan liggande hemma, så några rader får den och förhoppningsvis får tvåan ett större utrymme i både minne och blogg.
För Nathan är ju sympatisk. Historien är tragisk och budskapet är tydligt. Nathan är dömd redan när han föds enbart på grund av vad han är, inte hur han är. Grunden påminner om Ransom Riggs böcker om de besynnerliga barnen som även de blir jagade enbart på grund av vad de är, inte på grund av något de gjort. Och även om budskapet är tydligt så kände jag aldrig att jag fick det nerkört i halsen, utan det var liksom bara så grunden till handlingen råkade vara. Jag gillade också att boken kändes annorlunda, den följer inte den vanliga mallen för hur fantasy ska vara. Half bad är lågmäld och fylld av svärta. Spänningen finns där hela tiden och vi har en ( än så länge ) relativt god huvudperson som är dömd av omgivningen och som lider. Faktiskt lider något fruktansvärt, för den här berättelsen är mörk, våldsam och tragisk. Samtidigt finns där hela tiden den där lilla gnuttan av hopp som driver Nathan framåt, som gör att våldet han får utstå blir uthärdligt och får mening för mig som läsare.
Jag har sett att några klagat på språket i den och då framförallt att berättarperspektivet skiftar. Det här är inget jag överhuvudtaget minns. Vilket innebär att jag antingen var så inne i boken att jag inte ens lade märke till det, eller att det var så illa att jag förträngt det. Jag lär väl märka hur det ligger till i nästa bok Det mörka ödet.
Jag hoppas att den får fart på mig lite mer, för jag vill gilla det här. Och jag tror faktiskt att fortsättningen blir något extra. Känslan jag har nu är att berättelsen i stort sett kan ta vilken väg som helst, både gällande karaktärsutvecklingar och normer. Vilket innebär att den antingen är rätt förutsägbar eller helt oförutsägbar. Oavsett så gillar jag att författaren ändå sår dessa frön till en eventuell normbrytande fortsättning. I fantasy. Bara det är väl värt fortsätta med nästa bok.
Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.
Andra som bloggat om boken är: Alex Bokhylla, Oarya och Bokfrossa.
Här kommer dagens smakbit som är från Neil Gaimans Kyrkogårdsboken. Jag snubblade över den i bokaffären och Neil Gaiman känns fortfarande mystisk för mig, så jag var tvungen att köpa den. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Gaiman än, främst eftersom jag inte helt förstår vad han vill säga med sina böcker. Jag har inte lärt honom tillräckligt bra än, så jag tar alla tillfällen i akt att bekanta mig med honom. Vet att jag köpte Goda Omen ( Terry Pratchett, Neil Gaiman) på Archipelacon, men sedan är den puts väck. Jag har ingen aning om var den bokkassen hamnade. Men jag hittar den kanske så småningom.
Ingen var ett stillsamt barn med allvarsamma grå ögon och en rufsig råttfärgad kalufs. För det mesta var han rätt lydig. Han lärde sig prata, och så fort han lärt sig det började han ansätta kyrkogårdsfolket med frågor. ”Varför får inte jag lämna körgårn?” kunde han fråga, eller: ”Hur bär jag mig åt för att göra samma sak som han?” eller: ”Vem bor härinne?” De vuxna gjorde sitt bästa för att besvara hans frågor, men ofta var deras svar otydliga, förvirrande eller motsägelsefulla, och då gick Ingen ner till det gamla kapellet för att prata med Silas.
Han brukade vänta där vid solnedgången, precis innan Silas vaknade.
Man kunde alltid räkna med att hans förmyndares förklaringar var tillräckligt tydliga och lättbegripliga för att Ingen skulle förstå dem.
”Du får inte lämna kyrkogården – det är så det heter, förresten, inte körgårn, så säger man inte längre – för att det är ju bara härinne som vi kan skydda dig. Härinne bor du och härinne kan du hitta dem som älskar dig. Utanför är du inte säker. Inte än.”
Fler smakbitar hittar du hos Flukten fra virkeligheten.
Nattens jägare är skriven av Mattias Lönnebo.
– Jag heter Adam Johnsson. Han ler, tänderna är vita och jämna. Hans blick glider upp och ned längs min kropp. Det känns obehagligt och fräckt, som om han är där med sina händer och tafsar. För Tomas skull trycker jag tillbaka ilskan och spelar artig.– Jag heter Emma. Jag är Tomas kompis.– Du är välkommen. Jag ser att du också är arier.Nazisterna värvar nya unga medlemmar. De tar sig an Tomas och bjuder honom på fester och en gemenskap fylld av rasistisk musik, våld och främlingshat. Men de begår ett allvarligt misstag: De räknar inte med Emma. Och de har verkligen inte räknat med Nattens jägare.
Tomas och Emma blir kära i varandra och hon blir orolig när hon inser att Tomas är med i en nynazistisk organisation. Emma är beredd att kämpa för att få bort Tomas från nazisterna och samtidigt händer konstiga saker med henne själv. Hon hittar en amulett och börjar drömma om Gahiji, Nattens jägare. Men är det bara drömmar?
Boken växlar mellan berättelsen om Emma och Gahiji. Vi får följa Emmas och Tomas förälskelse, hennes egna vardagsproblem och hotet från organisationen som Tomas är med i. Samtidigt får vi möta Gahiji, en legend från vad som känns som historisk tid i Afrikas djungler. Gahiji är Nattens jägare, en man med mytomspunna krafter som har förmågan att förvandla sig till en panter. Gahiji som slåss för det som är rätt och riktigt, för livet och ljuset.
Jag tycker om hur dessa två berättelser vävs ihop från då till nu. Den krassa och ibland hårda verkligheten med hat, alkoholism och mobbing tillsammans med den mystiska och sagoaktiga berättelsen om Gahiji. Språket är vackert men ändå avskalat, utan onödiga broderier och ändå så fullt av känslor. Det enda som egentligen stör mig lite är att nutiden för Emma och Tomas utspelar sig på sjuttiotalet. Jag tror att boken hade tjänat på att utspela sig i modern nutid, så att ungdomar får ett sammanhang de bättre kan relatera till. Den magiska sagoberättelsen tillsammans med en 40 år gammal verklighet skapar en distans som känns onödig.
I övrigt tyckte jag väldigt mycket om den här. Nattens jägare är lika vacker som den är viktig. Sagan och verkligheten i kombination är oemotståndlig och jag ser fram emot att läsa mer av Mattias Lönnebo.
Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.
Tack till Pythia förlag för recensionsexemplar.
Äntligen har jag fått fortsättningen på Rött uppror. Redan från första sidan kan jag känna Darrows raseri ånga ut och jag är fast. Här kommer dagens smakbit från Gyllene sonen som är andra delen i en serie skriven av Pierce Brown.
Mitt folk har varit förslavat i sjuhundra år utan att kunna göra sin röst hörd, utan att ha något hopp. Nu är jag deras svärd. Och jag förlåter inte. Jag glömmer inte. Så jag låter honom leda mig ombord på skytteln. Låter honom tro att han äger mig. Låter honom bjuda in mig i sitt hus så att jag kan bränna ned det.
Men då tar hans dotter min hand, och då känner jag tyngden av alla lögner på mina axlar. Det sägs att ett splittrat kungarike inte kan bestå. De sa aldrig något om hjärtat.
Fler smakbitar hittar du hos Flukten fra virkeligheten.
http://gronneskoger.blogspot.com/2015/08/en-helt-spesiell-dag-en-smakebit-pa.html?m=1
bokhusets.com 