Etikett: Fantasy

Årets bästa fantasy

Den här är svår i år för jag har läst tre så fantastiska fantasyserier att det nästan är omöjligt att välja en favorit av dem.

Korpringarna av Siri Pettersen är underbar. Så egen och nyskapande och fina fina Hirka som jag älskar. Mistborn av Brandon Sanderson var även den makalöst bra. Krafter som man liksom förstår, som är logiska och trovärdiga. En postapokalyptisk framtid som ändå andas svunnen tid. Fantastiskt bra.

Men om jag känner efter lite lite extra så finns det en som jag älskar lite mer. Som jag liksom tänker på ibland, bara sådär.

Serien om Kungadråparen av Patrick Rothfuss. Vi kom inte alls överens i början men sedan, åh vad jag tokälskar den här serien. Jag gillar Kvothe som boken handlar om. Jag älskar upplägget med att vi får en historia berättad. En historia som innehåller historier. Jag älskar uppstudsigheten, sårbarheten, kreativiteten och berättelsen. Allt. Det enda jag inte älskar är att det verkar dröja tills vi får slutet av boken. Årets bästa. På en nästan delad förstaplats med de två andra.

Det som jag tyckte var distansierande först, att Kvothe berättar sin historia som i sin tur innehåller fler historier, stör mig inte alls längre. Tvärtom satt jag lika trollbunden som Kvothes åhörare, Krönikören. Jag följde med Kvothe till ungdomen och blev uppslukad.

en-vis-mans-fruktan-d-1

Miniatyrmakaren av Jessie Burton

miniatyrmakarenMiniatyrmakaren är skriven av Jessie Burton.

En höstdag 1686 knackar artonåriga Nella Oortman på dörren till ett stort hus i Amsterdams rikaste kvarter.
Nella har kommit från landet för att påbörja sitt nya liv som hustru till den framgångsrike köpmannen Johannes Brandt, men möts i stället av hans bitska syster Marin. Först senare dyker Johannes upp – och ger henne en bröllopspresent utöver det vanliga: en exakt kopia av deras hem i form av ett kabinettskåp. Skåpet ska inredas av en gåtfull miniatyrmakare, vars pyttesmå skapelser visar sig spegla sina verkliga motsvarigheter på överraskande sätt.
Nella blir till en början förbryllad av den slutna världen i hushållet Brandt, men i takt med att hon uppdagar dess hemligheter förstår hon vilka allvarliga faror som hotar dem alla. Håller miniatyrmakaren deras öde i sina händer? Och kommer hon i så fall att vara nyckeln till deras räddning eller orsaken till deras fall?

När det gäller böcker som är så där tokhyllade brukar jag ofta hamna på andra sidan. Men inte i det här fallet, jag sällar mig entusiastiskt till hyllningskören. Titeln, omslaget och innehållet. Allt är fantastiskt.

Vi kan ju börja med omslaget. Det är magiskt. Dels ytligt sett eftersom det är vackert, men även för att man lyckats innefatta hela läsupplevelsen i omslaget. Kärnan i berättelsen finns liksom där, på en enda sida. Och texturen är robust vilket känns extra lyxigt.

Petronella har blivit gift med en man hon inte känner och när hon anländer till sitt nya hem möts hon av sin svägerska och tjänstefolket. Maken håller sig på avstånd och Nella som kämpar för att hitta sin plats i sitt nya hushåll möts av hemligheter och fientlighet. När hon får ett dockskåp av maken börjar hon samtidigt få miniatyrer levererade. Miniatyrer som är skrämmande likt både människorna och hemligheterna i hushållet. Miniatyrmakaren verkar känna till händelser som ännu inte hänt, och frågan blir om katastroferna som inträffar är orsakade av miniatyrmakaren eller om hon försöker varna Nella? Är miniatyrmakaren vän eller fiende?

Det som slog mig först när jag började läsa var likheten med boken Rebecca av Daphne du Murier. Känslan när Nella anländer till Amsterdam är samma som när Rebeccas huvudperson anländer till Manderly. Båda kliver in i en fientlig miljö full av hemligheter. Känslan stannar kvar länge även om Miniatyrmakaren ganska snart breder ut sig och blir något helt eget. Storyn är alltså inte ny, vi har läst den förut men aldrig fått den berättad på det här sättet.

Det som gör att Miniatyrmakaren känns så unik och nyskapande är nämligen språket. Det tog ett tag innan jag kunde sätta fingret på vad som kändes så annorlunda med språket. Dels är den fullspäckad med meningar som är broderade och utsmyckade på det där sättet att man vill sitta med märkpenna och markera varenda klokhet som skrivs. Sida efter sida full av vackra citat som inte vill glömmas bort. Viktigast är dock tidskänslan i texten. Den är tidstypisk och dialogerna känns tidsenliga. Nästan. Författaren har på ett mästerligt sätt vävt in moderna uttryck och fraser på ett sätt som nästan är osynligt. Knappt synligt, men känslan finns där. Det här ger en aktualitet till det som berättas.

För Miniatyrmakaren är inte fantasy trots det övernaturliga inslaget med själva miniatyrmakaren. Mest ser jag miniatyrmakaren i boken som en metafor för religion. Vad påverkar de val vi gör? Händer saker och ting för att någon förutspått det, eller passar vi in händelserna så att förutsägelsen blir sann? Miniatyrmakaren själv är en bihandling. Berättelsen är framförallt ett tidsdokument över 1600-talets fördomar och värderingar. Ett manifest för alla kvinnor som levt i skymundan och varit utlämnade på nåd och onåd till dåtidens sedvänjor och förtryck. Språket gör det dock större än ett tidsdokument. Det blir idag.

Jag älskar berättelsen. Jag älskar känslan den gett mig och funderingarna den väckt. Den fullständiga upplevelsen var inte omedelbar, men nu i efterhand känner jag mig överrumplad. Miniatyrmakaren är en magisk läsupplevelse som stannar kvar och lever vidare. Läsning när den är som bäst.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Och dagarna går …, Carolina läser och Johannas deckarhörna.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

En smakbit av Endgame – Spelet

Dagens smakbit ( machobit) kommer från Endgame – Spelet som är andra delen efter Kallelsen, skriven av James Frey.

endgame-spelet

Jago hör hur mannen tar upp något ur fickan. Utan att vända sig för att se efter vad det är säger Jago: ”Du ska nog ta och stoppa undan den där kniven.”

Mannen tvärstannar. ”Hur vet du att jag har en kniv?”

”Jag hörde det. Kunde känna lukten.”

”Skitsnack”, viskar mannen och rusar fram.

Jago bryr sig fortfarande inte om att ta upp händerna ur fickorna. Metallen glänser som silver i gatlyktornas sken. Jago lyfter ena benet och sparkar rakt bakåt så att han träffar mannen i revbenen. Kniven missar Jago när han viker sig framåt, lyfter foten och ger mannen en spark på hakan. Sedan stampar Jago ner foten på mannens knivhand. Handleden slår i marken med Jagos skosula ovanpå. Mannen tappar kniven och Jago skickar iväg den med tån på sin sko. Den faller över trottoarkanten och rasslar ner i en avloppsbrunn. Mannen stönar. Den spinkige skiten spöade honom utan att ens ta upp händerna ur fickorna.

Jago ler, snurrar runt på klacken och går över gatan.

Burger King.

Si.

Jugadores juegan.

Men de måste äta också.

Fler smakbitar hittar du hos Flukten fra virkeligeheten.

 

Bästa och sämsta – November 2015

Jag har återigen bara läst sex böcker under en månad vilket verkligen är ett minimum av vad jag vanligen läser. Men nu är jag i ett läsflow igen så december kommer förhoppningsvis se väldigt annorlunda ut.

Stella betyder stjärna – Bobbi Sand

Aldrig ensamma – Anna Jakobsson Lund

Röta – Siri Pettersen

Biotika – KG Johansson

Dränkt – Frida Johansson

Rovdjurens tid – Alex Scarrow

Månadens bästa:

Röta av Siri Pettersen. Älskar älskar älskar!

9789132166198_200_rota

Månadens besvikelse:

Dränkt av Frida Johansson. Inte för att den är dålig, för den är faktiskt rätt ok. Jag hade däremot alldeles för höga förväntningar på den här och den levde helt enkelt inte upp till det.

drankt

Månadens överraskning:

Biotika av KG Johansson. Vilken galen roadtrip med extra allt. Fantastiskt bra.

biotika

Månadens mest efterlängtade:

Aldrig ensamma av Anna Jakobsson Lund. Inte bara månadens mest efterlängtade, utan sista halvårets. Som jag har väntat och inte blev jag ett dugg besviken heller. Ava, Leymah och Levi har mitt hjärta.

aldrig-ensamma

December blir en bra läsmånad och någon vecka innan årsskiftet drar jag igång med utnämningarna av årets bästa läsupplevelser. Det kommer alltså förhoppningsvis vara full rulle i bloggen den här månaden.

Dränkt

dranktDränkt är skriven av Frida Andersson Johansson.

Drunkningstillbud. Gamla benrester i Gömmarreservatet. En gåtfull granne. Länkar till det förflutna. Händelseförloppet blir alltmer oförklarligt och skrämmande. Unn blickar framåt. Hon lever singelliv med sina vänner, fokuserar på karriär och hälsa och har vittring på drömjobbet. Men under en joggingtur i Gömmarskogen drabbas hon av hallucinationer. Hennes mystiske granne hittar henne vid en tjärn, medvetslös. Mot sin vilja dras Unn in i en ström av märkliga och otäcka händelser som tycks ha samband med hennes förflutna. Vem är grannen och vad vill han? Vad är inbillning och vad är verklighet?

Runt om i Stockholm börjar samtidigt oförklarliga drunkningstillbud inträffa. På land.

Skräck möter folktro möter barndomsrealism och det är skickligt utfört. Unns barndom var fruktansvärd och vi får sakta pusselbit efter pusselbit till den kvinna Unn är idag. Hon är modern, stark och självständig. Hon lever också med en ständig fruktan att bli som sin mamma, att galenskapen går i arv. Något som verkar osannolikt tills den dag Unn möter sin granne och världen vänds upp och ned.

Det tog ett tag innan jag tog mig an den här, mest för att omslaget ger en slags deckarkänsla. Den marknadsförs dock som en skräckroman med övernaturliga inslag. Vilket jag inte heller tycker att det är, snarare spänningsroman möter fantasy.

Det är spännande och välskrivet, och jag sträckläste boken rätt fort. Ändå är jag inte helt övertygad. Jag har lite svårt för böcker som rör sig mellan genrer utan att egentligen tillhöra någon. Jag får lite här och lite där, men inte tillräckligt ur någon genre för att känna någon slags mättnad. Att som finish lackera boken med lite deckarkänsla är dock smart ur marknadsföringssynpunkt. Jag gissar att boken på det sättet fått en hel del läsare som vanligtvis väljer bort genren fantasy. På samma sätt har man fått mig som normalt ratar deckare att lockas av inslaget av övernaturligt. Skickligt gjort men jag är osäker på om det fungerar i längden.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Bokpar, Och dagarna går … och Hyllan.

Röta – Del två av Korpringarna

9789132166198_200_rotaRöta är andra delen i serien Korpringarna skriven av Siri Pettersen.

Hon hade lämnat Rime. Han hade kysst henne och hon hade hejdat honom. Utan anledning. Hon var inte rötan. Hade aldrig varit det. Och nu var det för sent.

Hirka den svanslösa är inte längre kvar i Ymslanden, istället är hon fast i en värld som är döende, som saknar Kraften och som ruttnar inifrån. I vår urbana tillvaro är Hirka papperslös och ett fritt villebråd. Hennes enda bundsförvanter är en fruktad människojägare och en likfödd och Hirka slits mellan dem. Samtidigt gnager saknaden i henne, saknaden efter Rime och den värld hon kallar hemma.

Men allt detta bleknar när hon sakta inser vem hon är och vad hon har för betydelse. Källan till rötan har törstat efter frihet i tusen år. En frihet bara Hirka kan ge honom.

 

I ett försök att dra ut på första boken, Odinsbarn, så gjorde jag ju lite annat i slutet. Typ allt annat än läsa. Jag googlade författaren och lyckades därmed spoila fortsättningen för mig själv vilket gav mig lite skrämselhicka. Nutid. Urban fantasy. En subgenre jag normalt inte kommer helt överens med. Men som alltid handlar det ju om ifall boken är bra eller inte och tydligen har jag helt enkelt inte läst rätt bok tidigare, för det här är underbart. Faktiskt ännu mer underbart än den första delen.

Hirka har lämnat Rime i Ymslanden och hamnat i vår nutid. Hon är papperslös i en värld där hon inte kan något av språken som talas och aktualiteten i det hela är naturligtvis slående. Samtidigt är det fortfarande Hirka från Ymslanden vi möter. Hon försvinner inte i realismen utan blir en naturlig observatör av en värld i kaos. Samtidigt är Rime kvar i Ymslanden, oförmögen att förlika sig med tanken på att Hirka är borta för alltid.

Jag var rätt orolig i första halvan av boken måste jag erkänna. Inte för Hirka för hon är lika stark och kapabel som i första boken, men för Rime. Hans besatthet av att hitta Hirka leder honom in på aviga vägar och jag undrade flera gånger om inte författaren gått ett steg för långt. Och just det här är vad jag älskar med Röta, att den är totalt oförutsägbar. Hur författaren har vävt in våra egna myter och legender i Hirkas och Rimes värld. Hur ingenting är självklart och att gråzonen mellan svart och vitt är enorm. Ondskan är inte självklar och vägarna de tvingas gå är ibland oförståeliga. Ändå går de och just därför älskar jag Hirka och Rime ännu mer. De gör det de måste.

Jag tycker också om att båda karaktärerna får vara rejält färgstarka. Att Rime får vara en riktig fantasykrigare/ninja/hjälte och Hirka en smart och orädd kick-ass hjältinna. Båda får lysa utan att stå i någons skugga. Cliffhangern i slutet gör att jag heller inte har en aning om vad som kommer möta Hirka och Rime.

Siri Pettersen levererar magi. Det är briljant och fortfarande bland det bästa jag läst i fantasy. Jag är störtförälskad.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Oarya, Fantastiska berättelser och Eli läser och skriver.

Tack till B. Wahlströms för recensionsexemplar.