Fantasy – Sida 12

Lilla veckotipset – Eragon

Lilla tipset blir ju egentligen helt fel, för jag älskar Eragon. Jag fick hela serien i julklapp för två år sedan av maken och det är kanske bästa klappen ever. Resten av julen satt jag i mitt hörn och tokläste.

Jag läste en recension på Goodreads som totalsågade boken helt och avslutade det hela med ”De enda som kan gilla det här, är sådana som aldrig läst en fantasy i hela sitt liv så de inser inte hur uselt det är”, typ. Anledningen till sågningen var att Eragon följer hela fantasykonceptet från början till slut. Det finns en utvald, dvärgar, alver, magiska svärd, onda kungar, mörkervarelser och naturligtvis drakar. Och ja, allt det där finns med, men det är ju liksom hela grejen tycker jag. Ibland vill man ha gammal hederlig fantasy och vältra sig i det som en sönderkramad snuttefilt. Även om delarna är använda förut blir ju ändå sammansättningen ny. Man vet vad man får, men ändå inte helt.

Och lycka när jag såg att Christopher Paolini meddelade att han i detta nu håller på med en fortsättning. Yeey!

Den fattige bondpojken Eragon hittar en vacker blå sten i skogen. Om han säljer den kan kanske hans familj slippa svälta under vintern. Men det blir inte som han hoppas. Stenen, som visar sig vara ett ägg (!), kläcks och en drake föds. Drakungen får namnet Saphira och hålls hemlig. Pojken och draken talar med varandra genom tankarna och blir de bästa vänner. Och deras öden knyts för alltid till varandra. Över en natt förändras hela Eragons liv. Han kastas in i en värld av magi, faror och maktkamp. Med bara ett svärd som hjälp och en gammal sagoberättare som vägledare måste Eragon och Saphira färdas genom platser där mörka krafter härskar, i ett imperium som styrs av en kung vars ondska inte har några gränser…

Dömd – Första delen i Amargitrilogin

Dömd är första delen i Amargitrilogin skriven av Pascale Vallin Johansson.

Det finns ingen rättvisa, det inser Amir, Lo och Vidar så snart de kommit som fosterbarn till gården Himmelsfrid. Gården är allt annat än himmelslik; barnen bevakas hela tiden och straffas så fort de gör minsta lilla fel. Där härskar Gunvor, eller fostermor, som hon vill kallas. Hennes uppgift är att göra folk av barn till dömda mördare.

Amir, Lo och Vidar tror alla tre att deras mammor är oskyldigt dömda, och tillsammans tänker de ta reda på sanningen. Frågan är bara hur de ska ta sig över muren med elstängsel som omringar Himmelsfrid. Kan de få hjälp av dolda krafter? Och vågar de verkligen lita på varandra?

Den här läste jag för några veckor sedan och det har varit svårt att skriva om den, för den lämnade många frågetecken efter sig och ganska mycket av ett jaha? Vilket tyvärr gör det här omdömet väldigt kort.

Baksidestexten lockar och lovar, men boken själv hade tjänat på att vara bra mycket längre tycker jag. Nu är det visserligen första delen av tre så svar kommer vi säkert att få, men jag hade önskat att författaren gått lite mer på djupet redan i den här boken. Lite mer karaktärsutveckling, bakgrundsinformation och åtminstone några svar. Istället blir det mest ett skrapande på ytan som inte ger så mycket. Hur har mammorna lyckats bli dömda för mord? Vilka är skyddsdjuren och varför ser just dessa tre barn dem ( en får visserligen några hintar så det går att gissa, men ändå ) och vem är egentligen Gunvor?

Jag hade framförallt velat ha mer djupgående karaktärsbeskrivning så jag verkligen kunde känna med barnen. Empatin och nyfikenheten väcks visserligen och jag kommer absolut läsa nästa bok också. Men nyfikenheten är inte tillräcklig för att jag ska kasta mig över den.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Den unga eliten – Marie Lu

Den unga eliten är första delen i en serie skriven av Marie Lu.

Adelina Amouteru överlevde blodfebern. För ett årtionde sedan svepte denna dödliga sjukdom över hennes land. De flesta som smittades dog, och de barn som överlevde blev märkta av sjukdomen på egendomliga sätt. Adelinas svarta hår blev silverfärgat, hennes ögonbryn blonda, och hon har bara ett ärr där hennes vänstra öga en gång satt.
Adelinas pappa tror att hon är en malfetto, en avvikande styggelse som förstör familjens goda namn och står i vägen för deras framgång. Men några av de som överlevt febern sägs ha mystiska och kraftfulla gåvor, och även om deras identiteter förblir hemliga har de kommit att kallas Den unga Eliten.
Teren Santoro är ledare för en organisation vars uppgift det är att leta upp dessa personer och förgöra dem innan de kan förgöra nationen. Enzo Valenziano är medlem i The Dagger Society, en hemlig sekt inom Den unga Eliten som letar upp andra av sin egen sort innan Santoro hittar dem. Men när dessa två konfronteras med Adelina möter de en person med krafter som de aldrig tidigare skådat.

Vilka problem jag hade med den här boken. Jag hade så stora förhoppningar eftersom det är Marie Lu som skrivit den. Det är naturligtvis en orättvis grund att stå på. Det här är ingen ny Legendserie och det bör ju inte heller vara det, och ändå var det väl på något sätt det jag trodde att jag skulle få och det jag ville ha. Det är orättvist, jag fattar det. Så förutsättningarna var inte de bästa eftersom det här inte är en ny Legend, faktiskt är det något helt annat.

Miljön är fantasylight. Världen har förvisso tre månar och flygande bestar men det känns ändå som vår värld. En slags venetiansk renässans. Det är vackert och stämningsfullt hela vägen med karnevaler, glittrande band i håret och guldiga masker för ansiktet. Ändå känns det lite tråkigt. Ska man nu bygga en fantasyvärld kan man ta i lite mer, höja fantastiken ett snäpp.

Adelina som visar sig vara en Malfetto ( jag avskyr ordet ) flyr från sin sadistiske far och hamnar i klorna på inkvisitionen vars uppgift är att förgöra alla malfettos. När Adelina hamnar hos Den unga eliten måste hon inte bara kämpa för att lära sig sina krafter, hon måste också kämpa mot mörkret inom sig som kan förgöra allt. När det visar sig att inkvisitionen har Adelinas syster måste hon göra ett val, förråda den unga eliten eller välja att lita på dem. För Adelina som blivit sviken i hela sitt liv är det inte ett självklart val.

Det låter så himla bra och spännande och miljön är trovärdig, så det borde vara bra. Problemet är att jag inte gillar karaktärerna. Överhuvudtaget. Jag gissar visserligen att man inte riktigt ska det, men en liten gnutta empati hade ju varit trevligt. Adelina som slåss mot mörkret inom sig, framstår för mig mest som ganska självömkande och ältande. Jag har väldigt svårt med ältande. Dessutom blir det en hel del snubblande och svamlande, något jag inte heller gillar. Ibland glimtar det till och jag kan skymta June någonstans där inne. Ni vet hon som också är svag och sårbar emellanåt, men ändå går rakryggad och helt enkelt bestämmer sig. Men så försvinner glimten av styrka och ersätts av ältandet om Adelinas hemska barndom. Igen och igen och igen.

Jag tycker inte heller om Enzo. Han glider undan och förblir en suddig figur som framstår som ganska arrogant, trots att jag verkligen försöker se vad Adelina fallit för. De karaktärer som faktiskt är intressanta är bifigurer. Raffaele som känner av Malfettos energier och även kan påverka deras känslostämning samt Adelinas syster Violetta. Båda har en yta som verkar dölja vilka de egentligen är.

Eftersom jag ogillar karaktärerna bryr jag mig inte riktigt om vad som händer. Visst, det är klart jag håller på Den unga eliten, men huvudkaraktärerna spelar mindre roll. Jag pendlar mellan att gilla och bli irriterad. Jag vill så gärna tycka om den, men jag gör det inte. Men sedan på de absolut sista sidorna händer någonting. Karaktärerna lyfter och helt plötligt känns boken magisk. Bara så där. Adelina träder fram och jag ser henne. Dessutom skiftar fokus till andra karaktärer, intrigen tätnar och allt tar en vändning som lyfter hela berättelsen. När epilogen sedan kommer är jag fast. Jag läser med andan i halsan, fängslad av hur Marie Lu på bara några sidor gör en medelbok till något alldeles speciellt. Klarar Marie Lu att hålla nästa bok på samma nivå som slutet utlovar, så har vi helt fantastisk läsning att se fram emot.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

Järnprovet – Cassandra Clare och Holly Black

Järnprovet är första delen av fem i serien Magisterium, skriven av Cassandra Clare och Holly Black.

Callum Hunts pappa har alltid varnat honom för magi. Han har satt upp tre enkla regler: 1. Lita aldrig på en trollkarl 2. Lyckas aldrig med en uppgift som en trollkarl ger dig 3. Låt aldrig en trollkarl ta dig med till Magisteriet. Och nu är Call på väg att bryta alla tre.

När Call blir kallad till inträdesprovet till Magisteriet, skolan för magiker, gör han sitt yttersta för att misslyckas. Han bränner upp papper, gör sönder utrustning och är otrevlig – allt för att bli utkastad så fort som möjligt. Men vad gör det när han blir utvald ändå? Och är verkligen Magisteriet så illa som hans pappa alltid har fått honom att tro? Call kommer snart att upptäcka att allt inte är vad det ser ut att vara och att den största prövningen ännu ligger framför honom …

Jag hade ju en stor fördel när jag läste den här, nämligen den att jag inte läst Harry Potter innan. Jag har heller inte sett alla filmer ( jag vet, jag ska ) så jag hade liksom inget att jämföra med. För jämförda kommer de ju onekligen att bli. Ungdomsböcker som handlar om unga trollkarlar på en trollkarlsskola.

Jag vet inte om jag hade tyckt annorlunda om jag haft Harry Potter i bagaget, men jag älskar det här. Callum Hunt är en ganska osannolik hjälte till att börja med. Indoktrinerad av sin far till att avsky allt som har med magi att göra, delvis handikappad och med en ganska taggig personlighet. Innerst inne tycker han också det är lite spännande med trollkarlsskolan och hela den här magigrejen, samtidigt som de känslorna går emot allt han fått lära sig. Man förstår dock tidigt i boken att det är något speciellt med Call, att han inte är så misslyckad och medelmåttig som han själv tror.

Medan Call får lära sig magin och upptäcka nya sanningar om sig själv, sveps man samtidigt in i den magiska världen. Den är fantasifull och känns kanske lite mer mogen är det jag känner till om början av Harry Potter. Det är mer hemligheter och fara redan från början och lektionerna är inte uppenbara vad gäller användningen av magi. Det är komplext och genomtänkt på ett sätt som ändå känns nytt. Karaktärerna är ganska typiska för den här typen av fantasy. Tycker man i början, men det visar sig vara ett väldigt felaktigt antagande. För ingenting är som man tror och författarna har lyckats få till en twist som faktiskt överraskar. Den gör också att jag inte alls kan gissa vart det här kommer att leda, eller hur det kommer att gå.

Jag gillar verkligen den här och läsupplevelsen sitter precis där den ska. En extra bonus i slutet av boken är intervjuer med författarna. Jag tycker alltid det är intressant att få veta lite om hur boken kom till eller hur de tänkt och här tar man det aningen längre, vilket känns omtänksamt mot läsaren på något sätt.

Järnprovet är alltså en bok jag verkligen kan rekommendera. En trollkarlsskola, magi och en intrig som överraskar. Jag har faktiskt inget att klaga på.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Bonnier Carlsen för recensionsexemplar.

Arra: Legender från Lavora

Arra: Legender från Lavora är skriven av Maria Turtschaninoff.

”Hittills hade Arra levt ett lyckligt, omedvetet liv med sin skog och sin bäck och sina sånger. Ändå hade inom henne funnits en längtan efter att någon skulle se på henne. Men nu då blickarna kom gjorde de ont. Hon vred huvudet åt sidan och försökte gömma sig bakom manen av svart hår. Denna lilla rörelse var för de andra beviset på att hon var ofärdig, konstig.”

En flytande, andlöst spännande historia om den stumma flickan Arra som växer upp föraktad och bespottad i sin faders hus. Det är en klassisk fantasyberättelse om en outsider som gör både en inre och yttre resa; flytten bort från hemtrakterna och ut i världen, samt utvecklingen från flicka till kvinna, upptäckten av de inre magiska gåvorna samt bemästrandet av dem. Och mötet med kärleken.

Maria Turtschaninoff kommer ju hit om två veckor för Litteraturdagarna tillsammans med en hel hög andra författare. Därför tog jag mig äntligen i kragen och lånade hem Arra och Anaché. Jag har ju tidigare läst Maresi: Krönikor från Röda klostret, som jag tyckte om väldigt mycket. Det är synd att omslagen till dessa två böcker inte på något sätt matchar Maresi som har ett av de finaste bokomslagen jag sett.

Arra verkar utspela sig i samma odefinierbara fantasyvärld som Maresi. En obestämbar medeltida bakgrund som inte sticker ut, utan mer ligger vid sidan om den vanliga världen. Där växer flickan Arra upp som det åttonde barnet i en fattig familj. En familj där ett åttonde barn endast är en börda och således aldrig borde ha blivit fött. Ingen bryr sig om Arra, ingen rör vid henne och ingen talar med henne. Arra som aldrig blivit talad till, vet inte hur man gör när man pratar och växer upp till Arra den stumma. Endast i skogen känner hon sig hemma, bland trädens, vattnets och gräsets sång. En sång som växer inom henne och blir till ett språk som endast hon förstår.

Författaren går djupt in i barnets och sedan den unga flickans misär och det är så oerhört sorgligt allting. Arra som efter en katastrof kommer till staden där hon så småningom blir en makalös bildväverska, förblir inbunden då utstöttheten och fångenskapen aldrig verkar ta slut. Det finns tydliga influenser från sagor som Askungen och Rapunzel vilket ger berättelsen en extra dimension av legend och saga. För det är vad vi får berättat. Legenden om Arra den stumma, Arra den ofärdiga och det som sker när hon träffar prinsen och så småningom upptäcker krafterna inom sig.

En vacker saga som utmanar alla kvinnor att våga vara starka och därför passar extra bra att rekommendera just den här veckan.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Det blev YA rakt igenom.

Veckan har susat iväg och äntligen är det snart helg. Jag är ju inte bara boknörd utan även mellonörd, så jag sitter just nu som klistrad framför teven med mobil i handen på lördagskvällarna. Teven av uppenbara skäl och mobilen så jag kan chatta om mellon på diverse forum. Jag brukar inte tjuvlyssna på bidragen men jag kunde inte låta bli att kika lite på Mums-mums Zelmerlöv och den verkar hejdundrande bra. En vinnare?

Men nu skippar vi mellon och ägnar oss åt viktigare saker, nämligen frågan i veckans jerka som lyder så här,

Den mest uppenbara frågan borde väl egentligen handla om bokrean, men i stället väljer jag att fråga dig om du har läst en bokserie som du slutade tycka om under resans gång och varför? Om du inte läser serier kan du väl i stället berätta om vilken bok som har haft det perfekta slutet (utan att lämna ut för många detaljer förstås). Naturligtvis finns det ingenting som stoppar dig från att besvara båda frågorna om du vill.

Det mest självklara svaret är Tahereh Mafis serie Juliette. Första boken tyckte jag väldigt mycket om och sedan rasade det totalt. Även Allegiant av Veronica Roth hade jag stora problem med. Inte bara för det oförutsedda som sker i sista boken, utan även på grund av karaktärernas utveckling som jag inte alls tyckte om.

En serie som jag tyckte höll måttet hela vägen var faktiskt Kristin Cashores trilogi De utvalda. Visserligen har böckerna olika huvudpersoner, men slutet är riktigt snyggt där karaktärerna binds ihop på ett sätt som känns helt rätt. Även Cirkeln är en stor favorit som jag tycker höll hela vägen fram. Och nu när jag nämner de här trilogierna inser jag att jag faktiskt inte skrivit om dem här i bloggen. Märkligt med tanke på att de är stora favoriter hos mig. Jag får nog ta en omläsning så jag kan sätta igång och rekommendera de här fantastiska böckerna till er som inte läst dem.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: