Fantasy – Sida 10

Vindens namn och En vis mans fruktan av Patrick Rothfuss.

Vindens namn del 2 samt En vis mans fruktan del 1 och 2 är skrivna av Patrick Rothfuss

”Jag heter Kvothe. Jag har rövat tillbaka prinsessor från kungar som sover i ättehögar. Jag brände ned staden Trebon. Jag har tillbringat natten med Felurian och kommit därifrån med förståndet och livet i behåll. Jag blev relegerad från universitetet när jag var yngre än de flesta är när de blir insläppta. Vägar som andra fruktar att tala om på dagarna går jag på i månsken. Jag har talat med gudar, älskat kvinnor och skrivit sånger som får trubadurerna att gråta. Ni har kanske hört talas om mig.”

Här fortsätter Kvothe den fascinerande berättelsen om hur han blev en legend. Vi får följa honom när han tvingas lämna universitetet och söka lyckan utomlands. Han möter adelsmän och rövare, lär sig hemliga stridskonster och följer den mystiska Felurian till Älvalandet.

För första gången gör jag en total pudel. Jag som irriterade mig så enormt på första delen av Vindens namn älskar det här. ÄLSKAR DET. Att vara så irriterad på en bok som jag var med första delen av Vindens namn, och sedan ändra sig så totalt är en ovanlig upplevelse. En härlig upplevelse och berättelsen om Kvothe slukade mig fullständigt från del två.

Någon beskrev det som en Harry Potter för vuxna och jag som visserligen aldrig läst Harry Potter kan nog förstå jämförelsen. Det är svindlande fantasy, fast på ett någorlunda normalt sätt. Eller hur man nu ska beskriva det. Magin är ibland så vetenskaplig att jag inte fattar någonting alls. Något som väl egentligen borde vara mindre bra, men blir tvärtom. Jag känner mig så bortkollrad att det känns äkta. För fysik och kemi har den effekten på mig annars också, jag blir bortkollrad. Jag har således heller ingen aning om hur vetenskapligt allt det här vetenskapliga faktiskt är. Det kan lika gärna vara rent dravel som författaren har hittat på, jag har ingen aning. Men det känns äkta och magin känns trovärdig. Det som jag tyckte var distansierande först, att Kvothe berättar sin historia som i sin tur innehåller fler historier, stör mig inte alls längre. Tvärtom satt jag lika trollbunden som Kvothes åhörare, Krönikören. Jag följde med Kvothe till ungdomen och blev uppslukad. När Kvothe sedan gjorde avbrott i berättelsen och jag hamnade i Kvothes nutid var jag stundtals helt förvirrad, trollbunden av sagan som jag varit.

Styrkan i boken är naturligtvis Kvothe själv och framförallt då den yngre Kvothe som är den vi känner bäst hittills. Tillräckligt uppblåst för att hamna i knipa jämnt och ständigt men smart nog att klara sig ur dem på det mest finurliga sätt, och självironi nog för att kunna bjuda på sina fadäser. En karaktär jag verkligen tycker om, förutom när han höjer Denna till löjliga skyar och sätter henne på en himmelshög piedestal. Det blir liksom bara larvigt och jag hade uppskattat en mer realistisk relation dem emellan. Romantiska drömmar i all ära men det här är liksom inte romantisk, snarare religiöst dyrkande. Bortsett från det störande lilla elementet är det här fantastiskt.

Vindens namn och En vis mans fruktan är helt klart bland det bästa jag läst inom fantasy. Jag älskar det. Alltihop.

Böckerna finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

En smakbit av Ett folk utan land.

Jag är mitt inne i boken Ett folk utan land av Melina Marchetta. Mycket infodumpning i början så jag hade svårt att komma in i den, men nu har den tagit sig. En ovanligt mörk fantasy. Smakbiten är från sidan 77.

Han kände Evanjalins blick på sig medan solen gick ned med en otrolig fart. ”Då bestämmer jag att du ska prata lumateriska när vi är för oss själva”, sa Evanjalin och avbröt hans tankar.

”Jaså, det gör du?” retades han. ”Och varför då?”

”För utan vårt språk förlorar vi oss själva. Vilka är vi utan våra ord?”

”Jordens avskum”, sa han bittert. ”I vissa kungadömen har de tagit bort allt som påminner om Lumatere från flyktingarna. Vi är i deras land nu och ska prata deras språk eller inget alls. Straffet för den sorgliga riktning våra liv har tagit.”

”Så människor slutar att prata”, sa hon stilla.

Män som hade starka och passionerade röster i Lumatere, som försörjde sina familjer och var respekterade i sina byar. Nu sitter de tysta och är beroende av barnen som måste översätta allt för dem som om de var hjälplösa spädbarn. Finnikin undrade hur det påverkade en man som en gång varit rakryggad och stolt. Hur kunde han berätta sin historia utan sitt språk?

Fler smakbitar hittar du hos Flukten fra virkeligheten.

Percy Jackson och Titanens förbannelse – Rick Riordan

Titanens förbannelse är tredje delen i serien om Percy Jackson skriven av Rick Riordan.

Halvguden Percy Jackson får ett nödanrop från sin gode vän Grover, satyren som alltid verkar hamna i trubbel. Den här gången har Grover hittat två nya halvgudar, de föräldralösa syskonen Bianca och Nico. De måste föras i säkerhet, undan monstren som är dem på spåren. Percy och hans vänner måste rädda dem. Men det är inte riktigt så enkelt …

Äntligen har jag kommit förbi filmatiseringarna och in på okänd mark. Det här är verkligen böcker att sluka. De är så intensiva, roliga och fartfyllda att sidorna bara svischar förbi i rasande fart.

Jag tycker om hur Riordan tar oss direkt in i äventyret redan från första sidan, men samtidigt lyckas informera oss om bakgrunden utan att det blir för berättande. På ett sätt som känns helt naturligt utan att bli upprepande får vi hela den tidigare bilden samtidigt som det nya äventyret presenteras. Språket är lättsamt och lättläst utan att för den skull kännas varken tråkigt eller simpelt. Jag kan bara föreställa mig hur Riordan är som lärare och känna mig smått avundsjuk på de som fått ta del av hans fantasi och kreativitet i utbildningssyfte. Böckerna utbildar dock bra de också. Det blir kanske lite mycket ibland och många gudar att hålla ordning på, men Riordan sköter det snyggt. Genom att överdriva samtliga gudars personlighet och ge dem specifika egenheter framstår de ändå tydligt.

Percy blir i varje bok ett år äldre och i takt med det förändras även hans relation till Annabeth. Visserligen hade det varit uppfriskande om hjältarna för en gångs skull kunde ha fått vara bara vänner, men jag tycker ändå att det där fumliga och generade tonårssvärmeriet blir rätt charmigt här.

Jag har ju redan läst alla böcker och tycker Titanens förbannelse är den bästa i serien. Framförallt för att den presenterar en del i den grekiska mytologin som jag nog hade föreställt mig närmast omöjlig att integrera till nutid. En härlig bok med en berättarglädje som smittar av sig. Jag blir glad av det här.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Erotisk fantasy – Alvhilda. Uppvaknandet

Alvhilda. Uppvaknandet är första delen i en trilogi skriven av Pernilla Lindgren.

Allie är en rak och känslohämmad tjugofemårig amerikanska. Hon har alltid sett sitt intellekt som oklanderligt. För henne är det enbart korkat att tro på något som saknar vetenskapliga belägg, vilket hon inte är sen att förklara för sin omgivning. Men när hon reser till Sverige möter hon ett förflutet som ställer hennes världsbild på ända. Den ende som sitter på svaren är en mystisk man som hemsöker hennes drömmar. Eller håller hon på att tappa förståndet? Vad ska hon tro på – och vem är Alvhilda?

Det här är en udda bok som absolut inte borde tilltala mig. Den känslobefriade Allie som helt plötsligt på flyget till Sverige övermannas av åtrå och lust till karln i sätet bredvid, som nästan exploderar av sexuella lustar till bartendern på hotellet och som springer i panik från ett café när en förbipasserande kille utanför fönstret plötsligt är allt hennes kropp vill ha. Allie som aldrig har känt en enda emotionell känsla i hela sitt liv blir som förbytt när hon och hennes vänner kommer till Sverige. Hon drabbas av åtrå till varenda man hon ser i ögonen ( ibland även till kvinnorna ) och de reagerar i sin tur likadant på henne. Det visar sig så småningom att det inte är sina egna känslor hon känner. Männens sexuella lustar speglas i Allie och genom dem känner hon sig för första gången levande på riktigt. Samtidigt kämpar hennes vänner med den här nya Allie och känslorna de själva har för henne. Särskilt Stephen som för första gången får gensvar på sina känslor, tvingas se hur Allie mer och mer dras till mannen som kallar på henne i drömmarna.

Orden jag precis skrivit skulle normalt ha skrämt bort mig från den här boken, för den låter som något jag verkligen inte skulle gilla. Känslor känslor känslor. Lust, åtrå och erotik i mängder, mixat med gammal folktro och sagoväsen. Inte för att jag har något emot känslor och åtrå, men så här stora mängder av erotik fungerar inte alltid så bra i böcker. I den här fungerar det.

Hade Allie varit bara en liten aning mjukare så hade det troligen blivit platt fall, men författarens förmåga att ge henne nästan psykopatiska drag gör kombinationen oemotståndlig. Jag ser att andra läsare tycker känslobortfallet ger en viss distans och jag kan förvisso hålla med men tycker inte att det gör något. Just den totala likgiltigheten, eller snarare oförmågan att förstå känslor, gör Allies reaktion på sina första möten med känslor så otroligt intressant. Det blir som en studie i en psykopats psyke och vad som händer om allt det ställs på ända. Språket känns också genomtänkt och insiktsfullt med nyanser som ger ett bra driv i läsningen.

Sedan har vi naturligtvis fantasydelen i boken, och även om jag tyckte det var rätt förutsägbart fungerar även det. Sättet som Lindgren har vävt ihop nordisk folktro och erotik med den här djupdykningen i det mänskliga psyket känns spännande och unikt.

Jag gillade alltså den här. Och trots att jag själv är förvånad är jag samtidigt glad eftersom det finns en fortsättning att dyka ner i.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Andra världar förlag för recensionsexemplar.

Andra som bloggat om boken är: I heart fantasy, Och hon gav sig inte samt Vargnatts bokhylla.

Det blev komplicerat med Vindens namn av Patrick Rothfuss

Vindens namn är första delen i en serie skriven av Patrick Rothfuss.

Jag heter Kvothe. Jag har rövat tillbaka prinsessor från kungar som sover i ättehögar. Jag brände ned staden Trebon. Jag har tillbringat natten med Felurian och kommit därifrån med förståndet och livet i behåll. Jag blev relegerad från universitetet när jag var yngre än de flesta är när de blir insläppta. Vägar som andra fruktar att tala om på dagarna går jag på i månsken. Jag har talat med gudar, älskat kvinnor och skrivit sånger som får trubadurerna att gråta. Ni har kanske hört talas om mig.

Ja, jag har hört talas om dig och jag hade så höga förhoppningar. Vad som hände vet jag inte riktigt men det blev komplicerat.

Vilket huvudbry jag hade under läsningen. Gillar jag, ogillar jag, hatar jag eller älskar jag? Det blev något slags blandning av alltihop. Själva handlingen har jag inga större problem med, den är oerhört spännande och intressant. Kvothe som numera kallas Kote och är värdshusvärd möter Krönikören. En man som jagar legenden Kvothe för att få hans livshistoria nedskriven vilket Kvothe går med på och därmed börjar hans historia med orden ovan. Och det är väl just berättarperspektivet jag har störst problem med.

Kvothe berättar sin historia för Krönikören. En historia som ofta innehåller andra historier som Kvothe i sin tur fått berättade för sig. Det blir någon slags metaberättelse med historier i historien. Och det gör ju att man på något sätt kommer så långt bort det bara går från huvudkaraktären Kvothe. Jag fastnade alltså inte utan läste lite då och då, någon sida här och där och så fortsatte det till sidan 250 ungefär. Där fastnade jag, men det var för att Kvothe kom till Universitetet och det är ju spännande. Magiskola, intagningsprov och elaka magistrar, sånt fängslar ju oavsett.

Mitt andra problem är författarens syn på kvinnor. Ja, jag lägger det på författaren för det är han som har skrivit boken. Den heliga Madonnan i den här boken är naturligtvis Kvothes mamma. Hon är intelligent, kärleksfull och en riktig dam. Övriga kvinnor som nämns ( de är inte många ) beskrivs efter utseende och inte så mycket mer. När Kvothe ska gå på sin första lektion på Universitetet ( där 1 av 10 är kvinnor ) kommer några av studenterna försent. Först två pojkar som på grund av sin försenade ankomst blir hånade av magistern och därefter får extra svåra läxor som bestraffning. När en flicka direkt efter kommer försent låtsas magistern vara hövlig och hjälper henne till sin plats. När alla pustar ut och tror att hon klarar sig ( för att hon är flicka ) så säger magistern till henne att korsa benen. Hon gör detta varpå magistern replikerar ”Jaha, nu när Helvetets portar är stängda kanske vi kan fortsätta lektionen”.

Alltså, vad i hela helv…??? Och jaa, jag fattar att vitsen är att visa vilken skitstövel magistern är, men sättet allt detta är skrivet på känns som att författaren faktiskt inte förstår vilken skillnad han just gjort gällande män och kvinnor. Hade de försenade pojkarna också fått ett slag mellan benen av magistern så hade skämtet till och med kunnat vara roligt. Men så är det ju inte. Mannen är sitt intellekt och kvinnan är sitt kön. Hade resten av boken visat på något annorlunda tankesätt så hade poängen att magistern är en drummel varit tydlig. Nu blev poängen för mig bara att magistern är en drummel och författaren likaså.

Och trots att jag inte fastnar i läsupplevelsen och trots att jag stör mig så in i helv… på vissa saker, så har jag naturligtvis reserverat övriga böcker i serien redan. Kanske det är det som stör mig mest av allt, jag kan inte låta bli att sukta efter nästa, trots att jag varken vill eller egentligen känner för det. Ni hör ju, hatkärlek av allra värsta sorten.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Män som läser, Jag och mina böcker samt MsHisingen.

Tårpilens år av Lupina Ojala

Tårpilens år är skriven av Lupina Ojala.

Som barn separeras Disa från sin mor och växer upp hos fosterföräldrar i en enslig bergsby. En dag blir hon anklagad för att bruka den förbjudna kraft den gamla tidens tempelväkterskor behärskade. Hon tvingas ge sig av därifrån och flyr söderut. På vägen träffar hon Lue, en ung weloi, som hon slår följe med. På grund av sitt ursprung är även han utstött från de jordfasta människornas värld och lever precis som alla av sitt folk som vägfarare.

När Disa sedan släpper lös krafter hon inte förstår är det inte bara hon själv som blir skrämd. Rikets Härskare förnimmer hennes gåva och sänder ut sin närmaste man för att söka efter henne. I Härskarens rike är det enbart han själv och hans underlydande besvärjare som tillåts bruka magi.

Underbar bok! Tårpilens år må se ganska oansenlig ut, men oj vad bra den är.

Karaktärerna skildras med en mjukhet som känns ganska ovanlig. Deras personligheter liksom smyger sig fram i boken och utan att jag vet vad som händer sitter jag ibland och fäller en tår för dem eller ler för mig själv när det blir sådär extra fint och varmt. Jag tycker om hur Disa i sin okunskap om världen ändå tar sig an det okända. Tveksamt ibland men alltid med stort mod och en vilja att göra rätt. Hon och Lue tar sig sakta framåt i den här fantastiska världen, nystar upp hemligheter och påbörjar långsamt det farliga och mödosamma arbetet med att uppfylla profetian.

Världsbygget är intrikat. Landet Aurinma och Kejsardömet Tebidiar som verkar vara olika kontinenter med olika folkslag, magier och religioner, är fascinerande i sin detaljrikedom. Ojala börjar berättelsen enkelt och med några få pusselbitar. För varje ord och varje sida bygger hon sedan på detta, som en liten vattenpöl som blir en älv som blir en flod som blir ett böljande hav av delar som sammanfogats till en helhet.

Från den enkla början med bara Disa, till det komplexa världsbygge som växer fram behåller författaren genomgående ett enkelt men färgsprakande språk. Boken är oerhört välskriven och välredigerad. En bloggkollega tyckte att berättelsen är lite väl långsam men jag håller inte med. Även om berättelsen vandrar fram i ganska sakta mak utan några dramatiska stormar så händer det saker hela tiden. För varje sida får vi någonting som bygger på karaktärerna och världsbygget och som driver mig framåt i läsningen.

Berättelsen ger mig en lite sagoaktig känsla på samma sätt som boken Avalons dimmor en gång i tiden gav. Fast bättre.

Tyvärr tror jag många kan missa den här på grund av omslaget som inte på något sätt visar att det är fantasy ( dikter hade jag nog gissat om jag såg denna i bokhandeln ), vilket är synd eftersom Tårpilens år är en riktig pärla.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Bokskorpionen, Oarya och Carola Strömstedt.

Tack till Catoblepas för recensionsexemplar.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: