En smakbit – Sida 3

En smakbit av Cress – Marissa Meyer

Dagens smakbit kommer från boken Cress av Marissa Meyer. Det är tredje delen i serien The Lunar Chronicles. En härlig serie där författaren skapat nya berättelser av gamla sagor där Cinder är en variant av Askungen, Scarlet är Rödluvan och Cress baseras på Rapunzel. Cress sitter dock inte fast i ett torn, utan i en satellit.

Hennes satellit färdades ett helt varv runt Jorden på sexton timmar. Det var ett fängelse med en hisnande vacker utsikt – vidsträckta blå hav, virvlande moln och soluppgångar som satte halva världen i brand.

Under den första tiden som fånge hade hon staplat kuddar ovanpå det inbyggda skrivbordet, hängt sängkläderna över skärmarna och skapat en liten alkov åt sig. Hon brukade låtsas att hon inte alls befann sig på en satellit, utan i ett litet kapselskepp på väg till den blå planeten. Snart skulle hon landa och kliva ut på riktig jord, värmas av riktigt solsken och känna doften av riktigt syre.

Hon kunde stirra på kontinenterna i timme efter timme och föreställa sig hur det kunde kännas.

Däremot gjorde hon sitt bästa för att undvika att se Luna. Somliga dagar passerade satelliten så nära att månen upptog hela synfältet och hon kunde urskilja de jättelika, glimmande kupolerna på dess yta och de glittrande städerna där lunarerna bodde. Där hon också hade bott. För många år sedan. Innan hon blivit förvisad.

Fler smakbitar hittar du hos Flukten fra virkeligheten.

En smakbit ur Pensionatet vid världens ände.

Snart är det dags att recensera Pensionatet vid världens ände, uppföljaren till Camilla Davidssons debutroman Under vintergatans alla stjärnor. Men först en liten smakbit.

Då mindes hon förra gången hon hört låten. Det hade varit en varm och kvalmig kväll hemma hos Eric i London sommaren innan. Med van hand förde han henne runt i sitt stökiga vardagsrumsgolv. Titt som tätt fick han parera staplar med böcker, dokument och teknikprylar. Han lyckades inte helt. De råkade riva boktraven vid soffbordet innan de landade i soffan. När skivans sista toner ebbade ut låg de där, nakna och andfådda. Hon mindes hur kvällssolens strålar träffat hans ansikte, lyst upp de spända käkarna, svettpärlorna i pannan och en blodåder som pulserat i tinningen av anspänningen från deras kärleksstund. Det hade varit den andra gången hon hälsat på hos honom. Då när allt fortfarande varit magiskt och oförstört, förhoppningar och känslor ljusa som sommarnatten.

En smakbit av Leonora och Glasplaneten.

Dagens smakbit blir från en barnbok. Leonora och glasplaneten skriven av Helen Johansson.

Nu gick det inte att stoppa tårarna länge, de rann nerför kinderna.

”Leonora”, sa Bobo, ”du minns väl att du är född under ett stjärnfall? Då är man född med turen på sin sida, det brukar Manni alltid säga.”

Inte så mycket tur att krascha på en död planet, tänkte Leonora. Men så klart att det var tur att hon levde.

Bobo strök Leonora på armen med sin känslotass. Den var varm och mjuk.

”Jag tror Manni har rätt”, sa han. ”Stäng av mig nu och utforska Glasplaneten.”

”Men jag vill inte utforska! Jag vill hem!”

”Lyssna på mig nu, Leonora. Vem vet vad som finns på andra sidan bergeb? Jag skulle gå norrut om jag var du, mot solen. ”

Leonora såg mot de höga glasbergen som höjde sig långt där borta. De blänkte i ljuset, solen fick dem att glittra som diamanter. Det var vackert.

Ja, vad fanns det för något på andra sidan bergen? Vad som helst kunde finnas där. Kanske fick hon se saker som ingen där hemma hade sett förut. Innan rymdräddningen kom för att hämta dem så borde hon passa på att se sig omkring. Ingenting kunde ju bli värre av det. När hon tänkte närmare på saken så hade juniter faktiskt klarat sig ur nödlägen massor av gånger förut. Kusin Sunni som bara var ett år äldre hade överlevt både en solstorm och ett meteoritregn, så varför skulle inte Leonora klara en gammal glasplanet? Och det var sant som Bobo sa, hon var faktiskt född under ett stjärnfall.

En smakbit av Nattens jägare

Dagens smakbit kommer från Nattens jägare av Mattias Lönnebo. En bok för unga som jag har förstått ska innehålla en salig blandning av unga nazister och magi. Det låter svårt men spännande och smakbiten kommer från sidan 3.

Jag lyfter handen och vinkar varnande, men han böjer ned huvudet och stirrar på rälsen.

– Du kan inte stå där! ropar jag. Och i samma stund som jag gör det hör jag hur signalen börjar klinga. Varningslampan blinkar.

Han ser på mig och jag blir alldeles kall. Det kryper längs ryggen. Min hand stannar upp mitt i en rörelse.

– Tåget kommer!

Dimman försvinner från hans ögon. De är klara, lysande gröna och vackra – och de ser rakt in i mina.

– Jag vet, säger han.

– Snälla! Gå bort från spåret!

Han stoppar in handen under jackan och drar fram något, en halskedja eller ett smycke som han håller upp framför sig. Det glittrar och svänger fram och tillbaka.

– Jag har levt för länge. Alla jag bryr mig om är borta.

– Nej! Du har hela livet framför dig!

Han skakar på huvudet och ropar:

– Förbannelsen måste få ett slut! Gå härifrån! Jag orkar inte mer!

– Gör det inte! Snälla!

Tårar rinner nedför hans kinder. Han blir helt stilla, tar ett djupt andetag och säger hest:

– Var rädd om dig. Lev och älska!

Fler smakbitar hittar du hos Flukten fra virkeligheten.

En smakbit av Vindens namn – Patrick Rothfuss

Det verkar inte bli någon dagens smakbit hos Flukten fra virkeligheten ( eller bara sovmorgon ) men jag ser att andra kör ändå, så jag gör det också.

Är snart färdig med boken Vindens namn del 1 av Patrick Rothfuss, en hyllad fantasybok som jag längtat efter att läsa. Smakbiten är från sidan 114.

Kvothe stirrade på Krönikören och Bast i tur och ordning; ingen av dem kunde möta hans blick någon längre stund. Efter en förlägen paus sträckte Bast fram handen. Krönikören tvekade bara en bråkdels sekund innan han gjorde likadant, som om han stack in handen i eld.

Ingenting hände, och båda verkade tämligen förvånade.

”Visst är det häpnadsväckande?” sade Kvothe dräpande. ”Fem fingrar och kött med blod under. Man skulle nästan kunna tro att det i andra änden av handen finns något slags person.”

De båda männen såg skuldmedvetna ut. De släppte varandras händer.

En smakbit av Stormvinge!

Hoppas ni alla har haft en fantastisk midsommar? För mig blev det lugnt med god mat och mycket läsning. En av böckerna jag hann med var Stormvinge av Oskar Källner och kände att ni bara måste få en smakbit av den här härliga boken. Smakbiten är från sidan 16 och Minna har precis räddat livet på hingsten.

Minna klättrade försiktigt ner mot den svarta hingsten. Klippan var brantare på den här sidan och det var svårt att få ett bra grepp med fingrarna. Bit för bit lyckades hon hasa sig nerför bergväggen. Hingsten hade backat undan några meter och stod blickstilla. Ögonen lyste röda av otyglat hat. Så satte han höger hov i marken och skrapade samtidigt som han gnäggade lågt och mullrande. Det var inte en hälsning, utan en varning.

Fler smakbitar hittar du hos Flukten fra virkeligheten.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: