Nu är jag äntligen klar med Maskinblod 3. Och nu menar jag inte äntligen, som äntligen slipper jag den, utan för att jag äntligen kan recensera klart den. Det har varit en helt enastående läsning, som befriat mig från alla fördomar jag kunde tänkas haft om noveller och antologier.
Minns mina tankar skriven av Lupina Ojala.
Bland människorna har det utvecklats telepater, tankeläsare. Myndigheterna anser att telepater är för farliga och har därför dessa under kontroll från födseln på ett forskningsinstitut där telepaterna växer upp åtskilda från alla andra än sina skötare och läkare. Huvudpersonen får en dag kontakt med en annan telepat, David, och tillsammans flyr de från institutet. Är livet utanför väggarna verkligen bättre och kan hon lita på David? Jag tyckte verkligen om den här. Den är väldigt vemodig men samtidigt spännande. Huvudpersonen känns verklig och levande och påminner på vissa sätt om Juliette i boken Rör mig inte! av Tahereh Mafi. Redan på första sidan får vi veta att något traumatiskt hänt och bara det triggar upp drivet direkt. Enda anledningen till att jag inte hellre hade läst denna som en bok, är för att novellen är hela berättelsen. Jag får veta allt jag behöver och jag är helt nöjd.
I obeliskernas skugga skriven av Hans Olsson.
Det här är ännu en novell som för mig gränsar till skräck. Det är något ytterst obehagligt med dessa mörka, ståtliga obelisker som förföljare. Att gå och lägga sig på kvällen och inte veta vad som finns utanför dörren morgonen efter. Författaren bygger upp spänningen i precis lagom tempo. Från en ganska behaglig och avmätt början, till nagelbitare efter bara några sidor.
Stålfjäder skriven av Anna Gable.
En rymdresa tar sin början och både passagerarna och lasten är något utöver det vanliga. En sångdiva finns på plats för att underhålla, en tillfångatagen ängel är inspärrad i lastrummet och en intelligent men hemlighetsfull maskinist går på sitt arbetspass. En passagerare blir mördad och den utpekade blir ängeln. Maskinisten Vogel är dock övertygad om att någon annan är skyldig och jakten på en mördare tar sin början.
Jag läste en annan recension som jämförde den här novellen med bland annat Agatha Christie, och hur mycket det än tar emot att använda samma formulering så måste jag. Mordgåtan är så mycket Christie att det liksom inte går att beskriva på något annat sätt. När pusselbitar leder Vogel på rätt spår och han har sin konfrontation med de misstänkta, ja då känner jag mig som om jag vore på en tidsresa som besöker det förflutna såväl som framtiden. Som om jag emellanåt sitter på Orientexpressen istället för i ett rymdskepp. Novellen är naturligtvis bra, blir man jämförd med Agatha Christie finns inget annat. Det bästa med novellen är dock inte mördarjakten utan tanken på en tillfångatagen ängel. En stympad sådan dessutom. Och hur bra novellen än är, så kan jag inte låta bli att föreställa mig alla andra vägar novellen hade kunnat ta med en sådan unik idé.
Vellians armé vinner alltid skriven av Eva Holmquist.
Vellians armé är obesegrad men står inför en motståndare som visar sig vara starkare än de föregående. Armén är en familj där man tar hand om och uppfostrar varandra. Vad händer när det man trodde på visar sig vara en lögn? En spännande krigsnovell om lojalitet och tillit.
Bortom inomhus skriven av Sofie Berthet.
Jordens luft är förorenad och det går inte längre att vistas utomhus. Människorna lever sina liv inomhus och får endast besöka utsidan genom noggrant planerade resor. Om att längta efter mer. Att få mer än andra men ändå inte få tillräckligt och att inte kunna påverka det man drömmer om. En väldigt fin och behaglig novell om allt det vackra som ändå finns när allt verkar svart. Den påminner mig om en gammal film som heter Änglarnas stad. Huvudpersonen är en ängel och kan inte känna dofter, smaker eller beröring. Så han ber om att få ett päron beskrivet för sig med bara ord. Ord som berättar hur päronet uppfattas med sinnena, inte hur det är eller ser ut. En scen som, liksom novellen, ger en färgstark beskrivning av våra sinnens uppfattning.
Arca Ferrum skriven av Markus Sköld.
Zombiesarna har tagit över marken och människan har flyttat uppåt i skyskraporna. När det blir klart att jorden blivit för otryggt bygger man en ark, ett rymdskepp som ska ta de utvalda till en säkrare planet. Tyvärr är det bara de förmögna och inflytelserika som har möjlighet att köpa sig en plats på arken. En liknande komplott som den i filmen 2012 alltså, fast med zombiesar istället för jordbävningar och tsunamis. Riktigt bra. Nu gillar ju jag zombiesar så jag är säkert lite partisk i mitt tyckande, men ändå. Huvudpersonen Rubek har inte lyckats få plats på arken men har en plan för att få komma på. Tyvärr innebär planen att släppa in zombiesarna in i skyskrapan arken ska landa på. En sträckläsare jag gärna hade sett som en hel bok.
Sammanfattningsvis så är Maskinblod 3 en lysande bok, full av fantastiska noveller. Vissa stod ut mer än andra men generellt är kvalitéen superb. Det är en rejäl mix av skräck, sci/fi, dystopi, planeter, änglar, zombiesar, vemod, sorg och mord. Makabert och sagolikt. Skimrande och svart. De som skimrade mest för egen del var Doften av mango, Och Kyria tystnade…, Arca ferrum och Pancasila. Jag hade utan tvekan läst dessa berättelser i bokform och njutit av några hundra sidor extra läsning.
Tusen tack återigen till Affront som tagit mitt läsande till ytterligare en dimension.
Mina övriga recensioner av Maskinblod 3 hittar du här, här och här.
bokhusets.com 