dystopi – Sida 8

Postapokalyptiskt Sverige – Enklaven

Enklaven är skriven av Mattias Engström.

Året är 2196. Miljöförstöring och ekonomisk kollaps har förändrat världen. Sverige är endast beboeligt i de södra delarna, dit inlandsisen ännu inte nått. De som inte tillhör den styrande eliten tvingas kämpa för sina liv i flyktingläger, där människovärde är ett relativt begrepp och rättsstaten sedan länge förlorat all kontroll.

Enklaven är den enda utomstående betraktaren till samhällets förfall. En organisation som verkar i avskildhet – utanför statens gränser och bortom dess inflytande. I en bräcklig symbios med inrikesförsvaret banar Enklaven sin väg framåt i ett försök att erbjuda mänskligheten en sista chans till räddning.
Plötsligt växer ett oväntat hot fram, något som för alltid kan förändra balansen i världen.

Fyra vänner väljs ut för ett uppdrag som kastar dem ut i den hotfulla omvärlden, på en resa över havet, mot ett osäkert öde. Av de fyra är det bara en som känner till det sanna målet – och den fruktansvärda konsekvensen av ett misslyckande.

Enklaven hittar en signal som verkar komma från en del av organisationen som alla trodde var borta sedan länge. De fyra huvudkaraktärerna är Tinna, Amanda, Jacob och David som blir utvalda att ta sig från Sverige till Kanada, för att ta reda på om denna förhatliga och fruktade del av organisationen trots allt fortfarande lever.

Jag hade aldrig kunnat gissa att det här är en debutroman. Den är en av de nominerade till Selmapriset och jag förstår varför. Enklaven är en otroligt välskriven postapokalyptisk berättelse som utspelar sig i en värld som drabbats både av en miljökatastrof och ekonomisk kollaps. Språket flyter väldigt fint och jag tvivlar inte på den framtida värld som presenteras. Författaren har fått fram ett varierat persongalleri med karaktärer där några har en historia som bokstavligt talat fick mig att gråta som ett barn när de berättades. Ändå är karaktärerna ganska hårda. De har av naturliga skäl blivit hårdhudade för att överleva i en kall och krympande värld. Ändå hade jag önskat lite mer värme, en öppning för lite mer känslor hos några av dem.

Det här är ingen lätt bok. Kunskapen hos författaren verkar helt genuin och troligen är det därför terminologin ibland blir lite väl invecklad för oss okunniga. Jag har även svårt för tidshoppen som är i början av boken. Tiden växlar från sida till sida och vi kastas mellan dagar, veckor och år. Författaren gör visserligen tidshoppen skickligt, men jag måste hela tiden stanna till i läsandet och kontrollera vilken dag som berättas vilket stör läsupplevelsen. Det här tar slut efter cirka 80 sidor och det är där min läsupplevelse börjar.

Jag tyckte mycket om den här boken även om det som sagt inte är en lätt bok. Den kräver koncentration och uppmärksamhet, men drivet är så bra att jag ändå sträckläste sista halvan av boken. Det här är första delen i en serie och jag kommer hänga på låset när nästa bok kommer till bokhandeln.

Boken finns på Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till författaren för recensionsexemplar.

Bokbloggsjerka – Heta tips, dystopi och skräck!

Äntligen bokbloggsjerka igen men tyvärr har jag faktiskt inget att komma med riktigt i veckans fråga som är,

Finns det någon tv-serie (eller hur många som helst) som du såg 2014 (eller åtminstone påbörjade förra året) som du skulle kunna tipsa om?

Vi har påbörjat några serier men inte fortsatt titta av olika anledningar. En var Under the dome. Det är så många onda människor att man blir alldeles matt. Och inte onda på det djävulska sättet, utan bara hemska människor som är korkade, maktgalna och fruktansvärda. Jag orkar inte med så mycket dumhet tyvärr. Så jag tipsar om två kommande böcker istället om det är ok.

Jag fick nämligen förmånen att under hösten läsa ett manus av Anna Jakobsson Lund. Ett manus som nu är en färdig bok och ges ut den 6e mars. Jag hade innan läst en novell av författaren, en novell som jag älskade och skrev så här om,

Att läsa den här var som att hitta en skattgömma. Ni vet när man öppnar en bok och de första raderna avslöjar att här, just här, börjar en fantastisk historia

Därför var det inte svårt att tacka ja till förhandsläsningen av manuset till Tredje Principen. Full recension kommer naturligtvis i samband med utgivning men det är en härlig dystopi, en smart dystopi där jag faktiskt tror på världen som skapats. Hett hett tips med andra ord.

Det andra tipset är en chansning och baseras enbart på en opublicerad novell jag råkade snubbla över före jul. Författaren heter Johan Ring och han skriver skräck. Novellen jag läste heter Rent-a-claus. En riktigt bra novell med levande karaktärer och fantastisk gestaltning. Den handlar om en man som hittar ett erbjudande om att hyra en tomte till julafton så han själv slipper låtsas gå ut och köpa en tidning. Man får veta att han som barn hade närmast en fobi för tomtar. En fobi som späddes på av storebror som berättade en ruskig spökhistoria om Skumtomten. Inte en sådan godistomte, utan en skum tomte. Som vuxen har han övervunnit sin fobi men när den inhyrda tomten väl dyker upp blir skräcken sann. Varför novellen är opublicerad vet jag inte för den förtjänar att ges ut. Novellen var dock så otroligt bra att jag vågar mig på att tipsa om Johan Rings kommande debutroman Fyra minuter som ges ut i april. Jag vet inte exakt datum men lär återkomma.

OBS! Är du känslig så titta inte nu, men precis så här föreställde jag mig Johans Rings Skumtomte,

Årets bästa: Dystopi

Det finns inget som jag inte gillar i den här trilogin. Det betyder inte att varje rad var perfekt men som läsupplevelse var den det.

När jag trodde att det inte kunde bli mer spännande skruvar Marie Lu åt det ännu ett varv, och när det inte var så många sidor kvar hade jag ingen aning om hur det här faktiskt kommer sluta. Och slutet som väl blir hade jag aldrig kunnat föreställa mig.

Jag tokälskar Champion. Det är helt enkelt den bästa dystopitrilogin av dem alla.

Endgame – Kallelsen

Endgame är första delen i en serie skriven av James Frey.

Tolv ungdomar från tolv uråldriga släkten är kallade till slutstriden. Den släkt som vinner blir ensam kvar på jorden. Alla andra människor dör.

Under tusentals år har familjer övat varje generation i hur de ska överleva och döda om de blir kallade som spelare i slutstriden. De som är mellan 13 år och 19 år och 364 dagar är ständigt beredda. Men ingen har blivit kallad. Förrän nu. Tolv meteoriter slår ner på jorden och tolv familjer skickar iväg ett barn till Xi’an i Kina där spelet börjar.

Tolv ungdomar som tränat hela sina liv för att bli mördarmaskiner samtidigt som de gått i skolan som vilka ungdomar som helst och helt plötsligt blir kallade att äntligen spela Spelet. Varje ätt har i generation efter generation haft en utvald Spelare. Spelaren byts ut vid nitton års ålder eller vid eventuell handikapp och skador och så har det hållit på i tusentals och tusentals år. Tills nu. Mitt i skolavslutningar och pågående fotbollsmatcher kommer så Kallelsen. Ungdomarna överger hastigt sina vanliga liv och ger sig av för att spela Spelet. Vissa kan knappt vänta på att ta kål på motståndarna medan andra nöjer sig med att avvakta i skuggorna under spelets gång. Trots instruktionerna att vinnaren måste stå ensam bildas det allianser och bräckliga pakter där tillit är en bristvara.

Det här är ju hur spännande som helst. Jag har läst en del halvbra omdömen om boken och därför inte haft så bråttom att läsa den, men när jag nu hittade den på biblioteket så passade jag på. Jag gillar verkligen det här. Endgame är som en ihopmixad version av Hungerspelen och Da Vinci-koden. Tolv ungdomar från olika delar av världen som skickas ut för att döda varandra. Alla spelare har olika förutsättningar och kunskaper. Någon är mer som en ninja, en annan är hacker och en tredje en kallblodig mördare rakt igenom. Spelet tar dem över hela världen till historiska platser som ofta kopplas ihop med mystik, som Stonehenge i England och Terrakottaarmén i Kina. Ungdomarna jagar varandra över hela världen, samtidigt som de löser gåtor med hjälp av knepiga och gåtfulla ledtrådar.

Berättarperspektivet är det allvetande. Vi får alltså följa alla ungdomar och ibland vet vi mer än dem, vad som lurar bakom hörnet eller att något hemskt ska hända snart. Detta tillsammans med den torra och ofta faktamässiga informationen ( att något tar 300,525 sekunder eller att de gått 25+25+25 trappsteg ) förstärker spelkänslan, på ett bra sätt tycker jag. Som en sportkommentator som informerar tittarna om det pågående spelet. Jag tycker även om att det här pågår i nutid. Tanken att det pågår ett spel styrt av ickemänskliga varelser och att resultatet kan leda till undergång medan vi diskuterar statusar på facebook kittlar fantasin. Varning för sträckläsning alltså.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Allegiant

Allegiant är den avslutande delen i en trilogi skriven av Veronica Roth.

Tänk om hela din värld var en lögn. Tänk om ett enda avslöjande eller ett enda val förändrade allt. Tänk om kärlek och lojalitet fick dig att göra saker som du inte trodde var möjliga
Det falangbaserade samhälle som Tris Prior en gång trodde på är splittrat av våld och maktkamper, ärrat av svek och förluster. Så när hon får chansen att utforska en värld bortom den hon hittills känt, är Tris redo. Kanske kan hon och Tobias bygga ett nytt och enklare liv tillsammans bortom stängslet, ett liv fritt från komplicerade lögner, hoptrasslade lojaliteter och plågsamma minnen.
Men Tris nya verklighet är ännu mer skrämmande än den hon lämnat bakom sig. Gamla sanningar förlorar snart sin mening, och nya omskakande insikter förändrar människorna hon älskar.
Och än en gång måste Tris kämpa med att försöka förstå den mänskliga naturens komplexitet och sin egen samtidigt som hon ställs inför svåra val i fråga om mod, lojalitet, uppoffring och kärlek.

Jag köpte boken i lokala bokhandeln samma dag den svenska översättningen släpptes. Jag laddade upp med ett glas vin, satte mig tillrätta i solstolen på altanen och förberedde mig på både njutning och besvikelse. Jag hade nämligen av misstag råkat spoila boken för mig själv, så man kan säga att jag hade skottsäker väst på mig när jag läste. Men jag hade ändå stora förhoppningar eftersom jag älskade Divergent och tyckte mycket om Insurgent. Så läser jag och inser efter ungefär halva boken att magin är borta. Den finns inte. Allt som jag kände för Tris och Four är puts väck. Karaktärerna som finns där är inte samma karaktärer jag träffade i Divergent. Tris i Allegiant är kall och väldigt distanserad. Distanseringen som började redan i Insurgent men vägdes upp av Fours värme, är total. Four däremot blir väldigt känslosam men åt det gnälliga hållet. Självömkande, gnällig och envis som ett litet barn, vilket i kombination med den kallhamrade Tris ger mig två karaktärer jag till slut är så trött på att jag faktiskt inte bryr mig om vad som händer. Handlingen är i och för sig ganska spännande men till slut blir det för rörigt, för många vändor gällande de olika serumen och folks genetiska tillhörighet att jag känner mig rätt oberörd till slut. Så när det oväntade väl händer och det dessutom händer av helt fel skäl ( enligt mig ) är jag så less på både karaktärer, serum och märkliga val att jag knappt reagerar. Jaha liksom.

Jag lägger in en pytteliten reservation för att min ( brist på ) känsla för boken möjligen, kanske beror på den skottsäkra västen. Men jag tror inte det.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Uppstigandet – dystopi

Uppstigandet är första delen i en trilogi skriven av Karen Bao.

Femtonåriga Phaet har levt hela sitt liv i en koloni på månen. Hon har knappt sagt ett ord sedan hennes pappa dog i en olycka för nio år sedan. Hon tar hand om plantorna i Växthus 22, låter sin bästa vän föra hennes talan, och håller sig borta från regeringens radar.
Så arresteras en dag hennes mamma. Enda sättet för Phaet att rädda sina yngre syskon från det förnedrande Skyddsboendet är att ta värvning i milisen, den ansiktslösa armé som övervakar månbaserna och skyddar dem mot attacker från desperata jordbor.
Utbildningen är brutal, men det är också här Phaet ingår i en komplicerad men meningsfull allians med den övernaturligt begåvade Wes, en outsider liksom hon själv.
Uppnå hög rang, rädda sina syskon, befria sin mamma: det är så planen ser ut. Tills Phaets logiskt ordnade värld börjar spricka i fogarna.

Alltså, jag ville verkligen tycka om den här boken. Omslaget är fantastiskt fint, handlingen har så mycket potential och idén är så smart och annorlunda att boken borde ha golvat mig. Men det gör den inte. Alls. Jag blir mest bara irriterad på Phaet som ska föreställa så traumatiserad att hon slutat prata. Men istället för att prata använder hon gester, kroppsspråk och teckenspråk och det sker så utstuderat att den selektiva stumheten förlorar all poäng. Istället framstår hon som ett tjurigt barn som av ren lathet och respektlöshet mot sina nära och kära inte ens orkar öppna munnen för att svara hövligt. Möjligen får de på sin höjd ett vinklat ögonbryn som ska betyda någonting, beroende på vinkeln.

Handlingen hade kunnat vara så otroligt bra men av någon anledning väljer författaren enklast möjliga utväg. Phaet bor på månen och allt är jättebra. Tills henne mamma blir arresterad. Tills Phaet måste gå med i milisen. Men det är inte så himla dumt det heller egentligen och Phaet förstår ju att hennes mamma måste vara oskyldig, för vad finns det att klaga på? Tills Phaet en dag får höra en saga hennes mamma skrivit och helt plötsligt förstår vilken hemsk diktatur de lever under. Svältande barn, fattiga tiggande gamlingar och undanstuvade gömda sjuka öppnar inte Phaets ögon alls, men en kort liten saga gör det? Och även om man köper det så händer det liksom inget. Phaet är på väg någonstans när någon hotar en familjemedlem och då rusar hon tillbaka. Sedan är hon på väg igen och någon annan blir hotad och då rusar hon tillbaka. Mest består boken av en himla massa springande hit och dit utan att någon egentligen kommer någonstans. Och det är så synd för allt runtomkring är faktiskt intelligent och annorlunda uppbyggt. Världsbygget är fenomenalt i sin detaljrikedom och kunskapen författaren besitter är otrolig. Så det som kunde ha varit årets smartaste dystopi, blev för mig bara en rätt tråkig bok inlindad i intellektuellt lull-lull.

Men, med allt detta sagt så kommer jag naturligtvis ändå läsa fortsättningen. Man vet ju aldrig, det händer ju faktiskt att tvåan visar sig vara bättre.

Boken hittar du på Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: