Etikett: dystopi

Rädda mig inte!

rädda mig inte

Andra boken i serien av Tahereh Mafi.

Beskrivning från Adlibris:

Juliettes beröring är dödlig. Hon satt inlåst på grund av sin förbannelse i åratal. Men så träffade hon Warner, den vackre unge mannen utan hjärta. Han gav henne frihet, men bara i hans fångenskap, och om hon använde sin kraft i tyranniets tjänst. Juliette vägrade och flydde tillsammans med Adam, rebellen som bad henne att slåss för friheten och för deras framtid som älskande. Men lika brinnande och okuvlig som Adams och Juliettes kärlek vuxit sig – lika förbjuden kommer den att bli.

Det står även så här:

I andra delen av sin trilogi fortsätter hyllade Tahereh Mafi att berätta om en existens som brutit samman. Luften är förgiftad och människor arbetar likt fångar under ständig övervakning av Återetablissemanget, som styr det som återstår av världen i ett skräckvälde. Ändå är boken en av de mest romantiska och sensuella som någonsin har skrivits. Kontrasterna, stämningen, språket och tilltalet är helt unikt. Den handlar om elektrisk kärlek, berusande ondska och omöjliga val. Men också om en desperat längtan efter tillhörighet och att finna hopp, förtroende och självrespekt.

Den andra delen kan jag inte riktigt hålla med om längre. I första boken ja, i den här boken nej. Visst är det fortfarande heta känslor mellan Juliette och Adam med heta läppar mot brinnande hud, men samtidigt är det så gnälligt. Herregud vad hon gnäller.

Att Juliette har taskigt självförtroende kan man ju förstå, inlåst som hon varit och utan beröring och kärlek men ändå. Nån måtta får det vara på självömkandet.

En stor del av boken ägnar Juliette nu åt att sitta och gräma sig över hur värdelös hon är, att hon inte är till någon nytta och yada yada. Tills andra börjar påpeka just det, att det är dags för Juliette att bestämma sig. Antingen gör hon nytta eller så försvinner hon. Väl ställd inför ultimatum tar hon sig i kragen, till viss del, och går med på att förhöra Warner som motståndsrörelsen lyckats ta tillfånga. Juliette har fortfarande inte berättat att Warner också kan röra henne och det ställer naturligtvis till problem. Men även Adam har hemligheter.

Som ni säkert hör är jag inte lika förtjust i den här som i ettan. Det är tyvärr bok nr tre som färgar av sig i mitt tyckande men jag kan inte berätta så mycket mer utan att spoila hela storyn, så det kommer mer i nästa recension.

Den får ändå 3/5 stjärnor.

Divergent

divergent
Första boken i serien av Veronica Roth.

Beskrivning från Adlibris:

I Beatrice Pryors dystopiska hemstad Chicago är samhället uppdelat i fem falanger: De ärliga, De osjälviska, De tappra, De fridfulla och De lärda. En särskild dag varje år måste alla sextonåringar välja vilken falang de vill tillhöra för resten av livet. För Beatrice står valet mellan att stanna kvar med sin familj hos De osjälviska eller att vara den hon innerst inne är.

Hon gör ett val som överraskar alla, inklusive henne själv. Under den hårda initieringsfas som följer, döper Beatrice om sig till Tris och tvingas utkämpa strider mot sina medkandidater för att upptas av De tappra. Bara de tio bästa släpps in, de övriga tvingas leva utanför samhället som falanglösa. Under extrema fysiska och psykiska prövningar måste Tris avgöra vilka som är hennes verkliga vänner och vad hon egentligen känner för sin mystiske instruktör, Four.

Tris bär också på en farlig hemlighet. När samhället hotas av våldsamma konflikter inser hon att den skulle kunna rädda de människor hon älskar. Om den inte förgör henne först.

Egentligen är det kanske inte så stor mening att recensera den här boken eftersom alla redan verkar ha läst den. Men eftersom jag har läst alla tre och precis avslutat Allegiant så får jag väl börja från början och arbeta mig framåt.
Jag älskade Divergent. Fullkomligt, totalt och hejdlöst. En sträckläsarbok utan tvekan.
Språket i boken fångar mig omedelbart på samma sätt som Hungerspelen gjorde. Jag var helt fast efter bara någon sida och stod direkt på Tris sida. Hon har i hela sitt liv försökt passa in, anpassat sig och vikt sig. Men ändå inte riktigt lyckats, något skaver i hennes tillvaro. När hon slutligen gör sitt val att byta falang börjar livet på riktigt för Tris. Både de hårda fysiska utmaningarna hon möter men även i känslorna för Four.
Karaktärerna framstår ganska tydligt, åtminstone huvudkaraktärerna. De övriga blir kanske lite suddiga i kanterna men det är förståeligt eftersom det blir ganska många att hålla reda på. Det är helt ok, de intressanta är ju ändå Tris och Four.
Egentligen finns det inte så mycket att säga om jag inte ska spoila hela boken, förutom att den är underbar. Läs den!

Betyg blir 4,5 / 5

Filmen då?
Den är också väldigt bra om än inte helt i klass med boken. Tycker dock att de castat filmen perfekt. Även om jag själv föreställt mig Four helt annorlunda passar han efter en stund bra in rollen och ”blir” Four. Älskar Shailene Woodley som Tris. Hon är en perfekt blandning av skör och stark.
Något som jag också verkligen gillade var musiken som spelades varje gång de tappra visades. Jag satt nästan och hoppade i biostolen av förväntan. Det enda vi egentligen hade att klaga på var att spänningen mellan Tris och Four inte framgick lika tydligt i filmen som i boken. Det kändes lite som att först var båda iskalla och sedan helt plötsligt från ingenstans var de game on. De manliga bihangen som släpades med till bion tyckte dock att det var tydligt redan från början vad som skulle komma. Jag håller inte med. En stor del av det jag gillade med deras relation var just gnistorna och spänningen. Insikten att han kanske höll handen där lite för länge? Var inte blicken lite för intensiv?
Ni vet, det där vi alla gått igenom någon gång..

Men en väldigt bra film efter en väldigt bra bok. Se den!