Etikett: De vassa tändernas skog

Zombieavslut – Den mörka staden av Carrie Ryan

den-morka-staden

Den mörka staden är sista delen i en trilogi skriven av Carrie Ryan.

En gång i tiden var den Mörka staden fylld med fantastiskt ljus, mäktiga byggnader och vackert klädda människor i kostymer och skyhöga klackar. Nu är staden en ruin, dess stålbalkar pekar nakna mot himlen och på de ogrästäckta gatorna driver de oheliga omkring, ständigt hungriga.
I staden bor Annah, som skulle göra vad som helst för att slippa ifrån sin verklighet och vara tillbaka i byn där hon växte upp, i De vassa tändernas skog. Annah kan inte glömma sin tvillingsyster Abigail som hon lämnade gråtandes på en stig i skogen och aldrig mer återfann.

Jag hade ju stora problem med första boken i serien, De vassa tändernas skog. Andra boken, De dödas strand var bättre, och med den här avslutande boken har jag faktiskt bestämt mig för att jag gillar serien som helhet. Här möter jag också den karaktär som tilltalar mig mest.

Serien som helhet är ganska mörk och här blir det ännu mörkare. Miljön har jag aldrig haft problem med. Jag gillar hur de oheliga skildras, hur världen efter apokalysen ser ut och det mörka råa i kombination med romantiken fungerar bra. Det är huvudkaraktärerna jag har haft vissa problem med, även om jag gillat själva konceptet att ha olika huvudkaraktärer för varje bok. Annah däremot är fantasisk. Så ensam och skadad men ändå så stark. Annah är inte lättköpt. När Elias och Gabry väl hittar Annah skulle allt kunna bli rosenskimrande och vackert. Glömt och förlåtet. Men här glöms ingenting och förlåtelsen är inte självklar. Relationerna är komplicerade och trots att det blir en del turer kring det här med skuldkänslor och anklagelser lyckas Ryan hålla det på en bra nivå. Det känns inte ältande. Jag tycker också om hur Catcher utvecklas i den här boken och kemin mellan honom och Annah känns äkta. Den känns precis så komplicerad som den är, utan att det blir rundgång.

Däremot har jag problem med Gabry och Elias. Författaren känns inte helt konsekvent i sina karaktärsskildringar i den här boken. Jag fattar ju att karaktärerna ska utvecklas och allt det där, att de förändras. Men förändringen känns inte trovärdig. Att Gabry som var så feg och försiktig och Elias som bara kunde tänka på att hitta Annah, helt plötsligt beter sig som flamsande tonåringar känns bara märkligt. I en scen när Annah precis fått veta att hennes tvillingsyster finns i samma byggnad, när de liksom äntligen hittat varandra men innan de faktiskt träffats, då väljer Gabry att hångla runt, fnittra och ha snöbollskrig med Elias … Istället för att besöka sin tvillingsyster som väntar i ett rum längre ner i korridoren liksom.

Slutet känns tyvärr alltför osannolikt ( till och med i en genre där en zombieinvasion känns möjlig ) och förtar lite av känslan för boken som helhet. Trots det är den här den bästa i serien och jag känner mig ändå rätt nöjd när jag läst klart. Sättet författaren binder ihop hela berättelsen genom böckerna, gör att en serie jag faktiskt började med att avsky nu i efterhand känns väldigt bra.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är:

Fridas bokhylla

Sagan om sagorna

Glasögonorm

Fiktiviteter

De dödas strand – zombieapokalyps

de-dodas-strand

De dödas strand är andra delen i en trilogi om De vassa tändernas skog skriven av Carrie Ryan.

Gabry har haft en trygg uppväxt med sin mor Mary. Men en ödesdiger natt förändras allt, då Gabry och några av hennes jämnåriga tar sig över stadsmuren och in i det förbjudna området utanför. För i mörkret i den övergivna nöjes­parken lurar mardrömmen och på bara några minuter är flera av dem döda och resten blir snart tillfångatagna av stadens milis. Bara två av ungdomarna kommer undan: Catcher, som bär på den fruktansvärda smittan, och Gabry, som måste hitta en styrka inom sig som hon inte trodde att hon hade, lämna allt det trygga bakom sig och ge sig ut i det okända.

Man kan väl inte ens med bästa vilja säga att jag tyckte om första boken, De vassa tändernas skog. För mycket drama och för mycket våp i den stackars Mary för min smak. Många tyckte ändå jag skulle fortsätta läsa eftersom böckerna blir bättre, så jag tog dem på orden. Och det blir faktiskt bättre.

Gabry är inget våp. Hon är däremot rädd för nästan allting och vill därför helst stanna kvar i sin lilla by för alltid, i sin lilla kokong av falsk trygghet. Hon gör fel efter fel. Ibland bara för att hon tänker fel, men oftast för att hennes feghet får henne att stå tillbaka. Gabry är nästan en antihjältinna i sin feghet. Ändå är den här boken bättre. Gabry kravlar inte snörvlande och snorande efter pojkar. Hon smälter inte och går sönder så fort någon tittar på henne. Det är alltså en stor skillnad. Även om jag har lust att skrika åt henne också ibland kan jag förstå rädslan. Den är mänsklig. Författaren använder fortfarande ett ganska mustigt språk. Det är fortfarande dramatiskt och känslosamt men på en acceptabel nivå.

Dessutom blir jag ordentligt överraskad när jag förstår vem Gabry är, något som ökar upp mitt intresse för den tredje och sista delen enormt. Syftet med dessa antihjältinnor blir dessutom mer tydligt, och att det är ett medvetet grepp får mig även att omvärdera den första boken. Jag tycker fortfarande inte om den, men som helhet verkar trilogin väl värd sin andra chans.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.