Barnböcker – Sida 3

Kungen i djungeln – Per Herrey

Kungen i djungeln är skriven av Per Herrey.

Älgen Sven tycker att livet som skogens konung börjar bli lite enformigt och tråkigt. Hans stora dröm är att få komma till Afrika och bli den förste älgen någonsin som blir kung i djungeln.
Sven har några välmenande vänner som säger åt honom att Afrika är inte en plats för älgar och att han riskerar att bli uppäten av lejonen om han sticker dit. Vännernas budskap verkar dock inte ha någon avskräckande effekt på Sven, tvärtom.
Hur Sven faktiskt lyckas med sin bedrift är en fartfylld, rolig och spännande historia med ett gott budskap om lojalitet, vänskap och laganda.

Vi möter älgkalven Sven som ganska tidigt i boken blir ensam när hans mamma dör. Det här är ju oerhört sorgligt men Sven har som tur är sina kompisar. Sven inser tyvärr inte alltid hur bra kompisar kan vara och att man ibland kan behöva hjälp. Så när han blir kung i skogen bestämmer han sig för att tänka ännu större – han ska bli kung i djungeln! Så bär det av till Afrika och Sven får sakta men säkert lära sig att man kanske inte alltid klarar allt på egen hand. Ibland blir det bäst om man samarbetar. Speciellt när man har två jägare som kommit till Afrika för att jaga en.

Det var rätt länge sedan jag fick den här och jag har försökt läsa den med barnen. Tyvärr var de inte jätteförtjusta så jag fortsatte själv. Vilket visade sig vara synd för den tar sig. Med lite tålamod kommer berättelsen igång, så ge inte upp högläsningen lika fort som jag gjorde. Jag kommer absolut ta fram den här med barnen igen. Fantasin och kreativiteten är det inget fel på, den flödar och jag är säker på att barnen kommer älska alla färgstarka djurpersonligheter i boken. Texten är som sagt lite väl lång så korta små avsnitt rekommenderas. En fin barnbok med härliga illustrationer, som trots den sorgliga början faktiskt är en glad och uppfriskande upplevelse.

Boken hittar du på Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Idus förlag för recensionsexemplar.

Gästbloggare recenserar – Koden är knäckt

Koden är knäckt är skriven av Per Lange och Johan Bergström. Illustration/fotografi av Yosh.

Att tjatmetoden är trist för alla inblandade är ingen nyhet. Men hur ska man göra istället? Här delar elvaårige Benny med sig av sina hemliga tips som han kommit fram till efter en lång tids forskning i det egna hemmet. Hur ska man övertala föräldrarna att få ha fest hemma? Eller att få sova över hos kompisar, eller få höjd veckopeng? Svaret är att man måste prata med sina föräldrar på ett sätt som de förstår och kan relatera till.
En rolig bok om retorik och kommunikation som vill stärka barns självförtroende och uppmanar till att våga utmana sig själv. I fem rikt illustrerade kapitel guidar Benny läsaren till resultat. En rolig bok om retorik och kommunikation för unga.

Eftersom mina egna barn är för små för att ha nytta/nöje av den här boken efterlyste jag hjälp i en fbgrupp ( hej kära geekettes ). Många var villiga att hjälpa till och jag valde Anne som hade barn i passande ålder, som jag skickade recensionsexemplaret till.

Här kommer recension från gästbloggaren Anne Grotmaak och hennes två provläsare Sindre 12 år och Ulv 10 år.

Boken är utläst sedan länge. Den var mycket lättläst. Båda gossarna hade liknande åsikter om boken. De tyckte den var tilltalande, rolig och intressant. Yngste sonen, med specialintresse åt japan-hållet, uppskattade manga-stuket på illustrationerna. De var dock lite tveksamma till om alla tipsen skulle funka i verkligheten, t.ex. hur man övertalar föräldrarna att ge en höjd veckopeng.

Jag som vuxen upplevde också boken som trevlig, fräsch och välkomnande. Layouten var luftig och lättläst, med många avbrott i brödtexten för tecknade bilder och kommentarsrutor. Det enda som irriterade lite var att illustrationerna skulle föreställa instamatic-foton och inga barn i 10-12-årsåldern var ens födda då dessa kameror var populära. Detta stör dock inte läsningen för barnen, som är målgruppen, eftersom de inte greppar referensen och det är inte heller viktigt. Språket i boken var modernt och lättläst, men befriande nog utan slangord och direkta ungdomsreferenser, som tenderar att bli omoderna snabbt. Kanske lite påträngande med det direkta tilltalet till läsaren, från bokens huvudkaraktär, men det var inget som mina gossar uppmärksammade. Innehållet var tydligt och bra, med många konkreta exempel på situationer och beskrivningar av exakt hur läsaren bör agera i givna situationer. Humorn visar sig ofta i bildmaterialet, som då visar hur det kan gå om man inte följer bokens rekommendationer. Det sista stycket i boken kändes lite påklistrat och passade inte riktigt ihop med resten av boken.

Sammantaget kan sägas att boken är en enkel och rolig introduktion till retorikens ädla konst, men den bör absolut inte högläsas, som jag gjorde, eftersom föräldern då lätt kan genomskåda barnens retorikknep. Detta upprörde gossarna rejält, när det började gå upp för dem att de skulle läst boken enskilt istället… Kanske boken skulle funka för lite yngre barn också? Tack så mycket för att vi fick chansen att läsa den här roliga boken. Jag ska verkligen rekommendera den till mina vänner med barn i passande åldrar.

Stort tack till Anne och hennes två duktiga pojkar för hjälpen med detta!

Tack till Opal för recensionsexemplar.

Boken finns på Adlibris, Bokus och CDON.

Vacker normbrytande sagobok – Vem kan älska Ella?

Vem kan älska Ella? är skriven av Anette Skåhlberg och illustrerad av Katarina Dahlquist.

Elvira är gammal och bor på gatorna. När hon hittar babyn Ella i en korg med skylten ”Vem kan älska Ella?” bestämmer hon sig för att ta hand om henne. Men när Ella är sex år gammal orkar inte längre Elviras kropp att leva. Ella måste hitta en ny familj, någon ny som kan älska henne. Så en dag hittar hon Anton och Adam. De verkar så lyckliga. Ella flyttar i hemlighet in i deras stora klädkammare, tills en dag…

Ella lever med Elvira på gatan där de tigger ihop pengar. När Elvira dör ger sig Ella ut på gatorna igen i ett försök att hitta någon som kan älska henne. Hon hittar Adam och Anton som helt tydligt älskar varandra väldigt mycket, och därför kanske har plats att älska även Ella.

Jag älskar den här boken. Fullkomligt älskar den. Illustrationerna är otroligt vackra och berättelsen om lilla Ella är så hjärtskärande men samtidigt så vacker. Den är normbrytande och bryter väl egentligen mot de flesta regler gällande vad barnböcker bör innehålla. Boken tar upp ensamhet, åldrande, tiggeri, fattigdom, döden, sorg och kärlek mellan samkönade. Ändå är berättelsen så fin och enkel, samtidigt som den berör enormt. Den är bara så himla fin och bra. Och en av de vackraste barnböcker jag sett. Känslan när jag satt med boken i knät, var troligen som det var för syskonen Pevensie att stå i garderoben och veta att nästa steg leder ut till sagolandet Narnia. Bilderna är så vackra så ni anar inte och utformningen är så smart uttänkt att den åldersmässigt passar både stora och små barn. Texten är skriven både som en rejäl saga för större barn, och längst ner på varje sida finns en ruta med mindre mängd text så även små barn orkar lyssna och kan förstå. Det är helt enkelt en underbar bok, både för det den förmedlar och för känslan den ger.

Helst hade jag velat filma boken sida för sida men det kanske hade varit att ta i lite. Så ni får de här bilderna istället som kanske ger en liten aning om varför jag älskar den här boken så mycket.

Jag har ju egentligen slutat med att sätta betyg på böcker eftersom det är för svårt. Ibland tycker jag att en bok är bra, men kanske mest för att den passar mig just då och inte just för att den faktiskt är bra. Ibland är vissa delar av en bok bra och andra sämre och då blir det svårt att ge ett rättvist betyg. Här finns inget tvivel. Vem kan älska Ella är värd tusen stjärnor av tusen.

Tack till Sagolikt bokförlag för recensionsexemplar.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

En fjäril på min kofta

En fjäril på min kofta är skriven av Ann-Katrine Engström.

Ibland händer det som inte får hända. Ibland dör ett efterlängtat barn och syskon i mammans mage eller senare. I dessa familjer finns det döda barnet närvarande alla dagar. Vissa dagar mer påtagligt än andra, men alltid närvarande. Ibland föds det småsyskon i familjen. Småsyskon som inte var med när syskonet dog. Småsyskon som ska förhålla sig till storasyskon som funnits och försvunnit innan de själva kom till världen. Ibland kan man också vara för liten för att minnas när en bror eller syster försvann. Boken en fjäril på min kofta beskriver hur det kan vara att ha ett syskon långt bortom här, ett syskon som finns men inte syns.

Ni som läst mina tidigare recensioner av barnböcker anar kanske ett mönster. Jag gillar barnböcker som tar upp viktiga ämnen, svåra ämnen. För hur bra man än är som förälder finns det tillfällen när orden tar slut, när man inte vet hur man ska trösta eller hur man förklarar sådant man knappt förstår själv. Då är sådana här böcker fantastiska.

Jag läste den för mina barn som är 5 och 7 år och boken var helt rätt för dem båda. Texten är sorglig och vacker men samtidigt så enkel. Den krånglar inte till något, utan förklarar på ett fint sätt en väldigt sorglig händelse och hur det kan kännas att förlora någon. Den varken förminskar eller förstorar. Jag älskar dessutom att den är skriven på vers. Det hjälpte mig framåt i högläsningen även när rösten stockade sig av sinnesrörelse. Det här är en underbart fin liten bok, som tar upp både sorgen och döden på ett sätt som passar både stora och små.

Tack till författaren för recensionsexemplar.

Boken finns på Konst och krumelurer eller på Bokus.

Embla mitt i kosmos

Embla mitt i kosmos är skriven av Majken Pollack.

Mamman läser ännu en bok, men Embla kan ändå inte somna. Kroppen bara vägrar, totalt. Embla försöker berätta hur det kändes på bussen, när det var som om ingen märkte henne. Och i lekparken när ingen såg henne. Som om Embla bara var en liten prick i kosmos. Som om hon var alldeles ensam.

Men Mamman vill att Embla ska sova. ”Du lyssnar inte!” skriker Embla till slut. ”Jag vill inte vara ensam!” Och då lyssnar Mamman äntligen. ”Vet du”, säger hon. ”När du föddes blev vi båda ensamma kan man säga. Men inte bara, vi hör ihop också.”

I sin text om Embla som inte kan somna skapar Majken Pollack en berättelse där vardagen lever sida vid sida med de stora frågorna i livet – att vi alla på ett sätt är ensamma, och att vi samtidigt hör ihop. Att vi kan välja själva. Och att det går att finna tröst när vi ser varandra på riktigt.

Beskrivningen är nästan hela sagan. Embla kan inte sova utan funderar över existensiella frågor. Mamma svarar men hör egentligen inte vad Embla frågar. Boken kan visserligen sägas handla om ensamhet och trygghet, att känna sig som en del i något mer. Men framförallt tycker jag den handlar om att lyssna. Hör du inte den rätta frågan kan du heller inte ge de rätta svaren. Boken var lite för kort och lite för abstrakt för mina barn som är 5 och 7 år. Den passar säkert lite bättre till något yngre barn, där bilderna är lika viktiga som texten och tillsammans bildar berättelsen.

Tack till Alvina förlag för recensionsexemplar.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: