Barnböcker – Sida 2

Morfars tofflor – En härlig barnbok

Morfars tofflor är skriven av Vanja Persson och illustrerad av Christoffer Hansen.

Vem har tagit morfars tofflor? Vilken tur att Liam har följt med morfar till jobbet och är redo att leta rätt på toffeltjuven. Det finns många misstänkta toffeltjuvar, men inget spår efter tofflorna…

Jag gillar ju barnböcker som sticker ut på något sätt. Som behandlar svåra ämnen som till exempel döden eller utanförskap. Den här boken är egentligen inte annorlunda på något sätt och den borde inte sticka ut. Att den gör det är beklämmande men samtidigt blir jag glad.

Liam sitter i rullstol och det nämns inte med ett ord i texten. Det är liksom inget som spelar någon roll för berättelsen och just det älskar jag. Att man inte alltid måste problematisera saker utan låta det vara med naturligt. För det är ju egentligen ingenting konstigt med ett barn som är funktionshindrat, och ändå blir det konstigt i vardagen eftersom samhället fortfarande utesluter funktionshindrade i mångt och mycket. Med en handikappad mamma vet jag alltför väl vilka hinder det finns och vilket utanförskap det kan ge. Liam däremot har inga problem med det här. Glatt och full av energi sätter han igång att lösa mysteriet med morfars försvunna tofflor. Vackert illustrerat som förstärker den glada känslan boken ger.

Mina barn gillade båda den här trots att den egentligen är mer för de yngsta. Och ingen av dem reagerade ens på att Liam sitter i rullstol. Tänk om det kunde vara så enkelt alltid.

En fin och vacker barnbok som jag varmt rekommenderar. Ett extra plus är att en del av vinsten går till Stockholms handikappförbunds barn- och ungdomsverksamhet.

Boken finns hos Adlibris och Bokus. Däremot finns det ingen beskrivning hos Adlibris och det känns lite slarvigt.

Tack till Magic Wonders förlag för recensionsexemplar.

Sveriges svar på Stephen King och science fiction för barn?

Jag beställde för någon vecka sedan barnboken Leonora och glasplaneten av Helen Johansson efter att ha läst den här recensionen. Ser verkligen fram emot att läsa den och hoppas att barnen uppskattar den så mycket som jag tror de kommer göra. Science fiction för barn, det låter som något både jag och barnen kan komma att älska.

När jag hämtar boken idag kommer jag samtidigt beställa Johan Rings debutroman Fyra minuter som släpps idag. Av någon anledning känner jag att jag måste äga den här boken och jag har stora förhoppningar på den. Sveriges svar på Stephen King, det är ganska stora ord att leva upp till.

Den lille prinsen

Den lille prinsen är skriven av Antoine de Saint-Exupéry.

Mitt ute i Saharaöknen, där en pilot tvingats nödlanda sitt flygplan, dyker en liten prins upp från ingenstans. Det tar lite tid för dem att förstå varandra. Men så kommer också den lille prinsen från en annan planet, där hans ros väntar på honom. En dag reste han hemifrån, efter smärre osämja med rosen, för att hitta nya vänner och lära sig saker. Det var så han mötte människan, som förbryllar honom. Varför värderar hon så gärna sin tillvaro med hjälp av siffror? Eller dömer efter utseende, när den sanna skönheten ju inte går att se med ögonen? Det är några av de frågor som begrundas medan flygaren och prinsen »tämjer« varandra, vilket enligt prinsens lärdom är svaret på kärlekens mysterium.

Precis som hos många andra trillade den här oväntat ner i min brevlåda. En underbart vacker liten historia som behandlar de stora livsfrågorna. Den lille prinsen som lämnar sin lilla planet möter olika människor där han förbryllas över deras livsval och åtaganden. Som kungen som ensam härskar på sin ödsliga planet. Eller geografen som sitter och antecknar var oceanerna, bergen och öknarna finns, men som aldrig lämnar sitt skrivbord för att se dessa själv. Och slutligen piloten som en gång hade drömmar och visioner, men som glömde dessa när han försökte passa in i de vuxnas mall för hur saker och ting ska vara.

I slutet blev boken för mig väldigt sorglig. Jag förstår att boken är en hyllning till barnen inom oss, men för mig kändes det som en förälders kärlekshyllning till ett älskat barn.

Jag läste hos Bokhora om en som samlar Den lille prinsen i olika utgåvor från hela världen och jag förstår faktiskt varför. Jag känner nästan för att börja jag med.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

Kalle som lucia

Kalle som lucia är skriven av Anette Skåhlberg och illustrerad Katarina Dahlquist.

Kalle vill också vara magisk och strålande vacker.
Han vill skrida fram med ljus i håret som lucia.
Läsa sin alldeles egen skrivna dikt.
Därför blir han så glad när han blir framröstad av kompisarna i förskoleklassen.
Och ledsen när läraren och rektorn säger ifrån.
De säger att det är tradition att det alltid är en flicka som är lucia.
Men Kalle vill inte vara någon stjärngosse med strut!
I smyg gör han sig en plan…

På samma sätt som jag blir glad över att sådana här böcker finns, så blir jag samtidigt ledsen över att de behövs.

Jag tycker normalt inte om när man tar upp normbrytande trender eller genusperspektiv och problematiserar det. Hellre ser jag böcker där dessa saker bara är. Att Kalle i en berättelse vill vara Lucia och blir lottad till att vara det. Utan diskussioner om pojkar eller flickor eller vad som är tradition och inte. Tyvärr ser jag dock dagligen att dessa pekpinnar behövs. Det finns år 2015 fortfarande mängder med människor som anser att Kalle minsann inte ska vara Lucia, att vi ska följa traditionerna ( den första dokumenterade Lucian i Sverige var dock manlig ), att dessa tankar är helt galna och att man för guds skull ska låta pojkar vara pojkar och flickor vara flickor…

Varför inte bara låta barn vara barn?

Som tur är ser jag även en pågående förändring. Den går långsamt men den finns och under tiden är böcker som dessa ändå en glädje. För visst är det klart att Kalle ska få vara Lucia om han vill. Boken problematiserar förvisso frågan, men den gör det med glimten i ögat och en charm som är svår att motstå. Illustrationerna är som alltid utsökta när de är gjorda av Katarina Dahlquist.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Sagolikt bokförlag för recensionsexemplar.

Drakar och mysteriedeckare!

Äntligen fredag och med den bokbloggsjerka. Solen skiner ute så det känns som våren är på väg också. Vilket den säkert inte är, men man kan ju drömma för en liten stund.

Fredag betyder att vi svarar på Annikas fråga som den här veckan är från Boktjuven,

Jag tycker att nya barnböcker för barn 6-12 år får lite för lite uppmärksamhet. Kan du bidra med en lista på de bästa böckerna för 6-9 och 9-12 som kom ut förra året?

En riktigt populär bok är ju denna som de flesta redan sett på film, böckerna om Hicke Hiskeslig och draken Tandlöse. Mina barn som är 6 och 7 år älskar böckerna men jag är säker på att de fungerar även för de äldre.

Även böckerna om Lasse-Majas detektivbyrå är omåttligt populära hemma. Vi läser dem både som högläsning själva men även lyssna på via Storytel. Jag tycker det är jättebra om man kan varva dessa. Storytel kan vara mysigt att lyssna på före läggdags, medan vi högläser tillsammans för att reflektera, skratta och diskutera böckerna. Att läsa högt ger barnen en möjlighet att fundera över berättelsen, ställa frågor och komma med funderingar. Men när man inte orkar eller bara som komplement, tycker jag alltså Storytel är underbart. Eller naturligtvis att barnet läser boken själv, de som klarar det.

Tittar jag på barnen i min omgivning tycker jag nog rent generellt att man ofta kan kliva upp i åldersnivån över barnets egentliga ålder för att hitta bra böcker. Mina barn skulle säkert gilla berättelserna om Gonattarna som bor på Dunplaneten och bryter sömnsand, men frågan är hur kul en tioåring egentligen tycker det är? Harry Potter lockar säkert mer.

Eller varför inte boken Znapp som jag fick av Sagolikt förlag, härlig seriebok med fantastiska illustrationer.

Mysteriet på High chaparall

Mysteriet på High chaparall är skriven av Lisa Kiddo.

”Folk försvinner. Barn och gamla… Så är det.” Gus nickade för sig själv. ”Det är därför jag aldrig går här ensam. Och jag håller mig borta från de gamla husen.”

Simon sa till Maja, Klara och Örjan att den gamle trappern bara berättade en spökhistoria för dem. Men det var någonting skumt i görningen inne på High Chaparral, det måste till och med Simon medge.

En kväll smyger de sig in i parken för att undersöka de gamla husen, och samtidigt som det fruktansvärda åskvädret brakar loss upptäcker de något mycket hemskare än de någonsin kunnat föreställa sig.

Simon, Maja, Klara och Örjan är på High chaparall och träffar där den trevliga trappern Gus. Han berättar en ruskig spökhistoria om de bleka barnen som sägs finnas på High chaparall. Gänget beslutar sig för att försöka lösa mysteriet med de bleka barnen, samtidigt som de gång på gång stöter på en mystisk man med en hund. Vem är mannen och kan Gus spökhistoria verkligen vara sann?

Boken är välskriven och Lisa Kiddos språk är tilltalande stramt på ett sätt som passar både yngre och äldre barn. Från 9 år snarare än 12 år och uppåt. Jag tycker kanske att startsträckan är lite väl lång och innehåller lite för mycket hästprat. Det är helt klart en fördel om man är hästintresserad när man läser den här. Det viktiga är dock mysterierna som faktiskt blir ganska läskiga. Mannen med hunden visar sig vara farlig på riktigt och de bleka barnens historia är lika tragisk som hemsk. Ändå håller ruskigheten en lagom nivå. Den är väldigt spännande och blandningen av det konkreta hotet från mannen med hunden och mystiken i spökhistorien, ger läsaren de rejäla ryggradsrysningar som ett riktigt bra mysterium kräver. Det här är helt enkelt en charmigt läskig bok som passar många.

Boken finns på Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till författaren för recensionsexemplar.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: