Tips på engelska dystopier/scifi/fantasy?

Jag läser just nu World After av Susan Ee ( förlåt att jag tjatar ) på engelska och det går förvånansvärt bra. Nu är koncentrationen inte på topp på grund av stress och mitt uppe i flytt, men jag är ändå glatt överraskad. Visserligen kanske just den boken inte är den mest svårlästa men det som framförallt överraskar är att jag får in läsflowet. Ni vet när man liksom är där, inne i boken. Det trodde jag faktiskt inte skulle hända.

Och helt plötsligt ser jag en ny värld som öppnar sig. Vad mycket intressanta böcker jag kan läsa som inte finns på svenska än! Problemet är bara vad jag ska välja härnäst? Jag kommer inte börja läsa allt på engelska, men nu när jag märker att det faktiskt funkar vill jag gärna fortsätta.

Nästa bok blir såklart End of days av Susan Ee, men sedan då?

18500665

Penryn och tidernas slut

Jag måste bara fortsätta prata lite till om Änglafall av Susan Ee. Ni vet, boken som jag läste igen och igen och igen.

För det första så måste jag lägga till att Penryn är en ny favoritkaraktär. Jag missade henne i senaste jerkan när vi skulle nämna karaktärer vi gärna ville bli kompisar med, och Penryn som just nu står väldigt högt i listan glömdes av okänd anledning bort. Ett fel jag naturligtvis måste rätta till.

Penryn alltså, gärna kompis och gärna hålla i handen när apokalypsen kommer.

Dessutom gillar jag att boken är egenutgiven. Det är något så oerhört kittlande i tanken att en person kan ge ut en bok helt själv och sprida sig på det här sättet. Utan ett stort förlag i ryggen med i stort sett noll marknadsföring och ändå bli så stor. Där ordet går från person till person och boken bara växer och växer. Precis som Andy Weirs Ensam på Mars och Hugh Howeys Ull.

En detalj är att Susan Ee inte ens försökte ge ut den på förlag, utan av personliga skäl valde att ge ut den själv. Dessutom hade hon en omslagstävling på sin hemsida där läsare fick skicka in egna ritningar. Omslaget är alltså fan art och jag bara älskar den här integreringen mellan författaren och läsarna.

Här kan du läsa en intervju med författaren. Liten spoilervarning om du inte läst någon av böckerna än.

Modernista har andra delen med i sin sommarutgivning. Jag längtar mig grön.

varlden-efter

 

Änglafall

anglafallÄnglafall är första delen i en trilogi skriven av Susan Ee.

Sex veckor har gått sedan undergångens änglar nedsteg för att utplåna den moderna världen som vi känner den. Brutala gatugäng regerar på dagarna, rädsla och vidskepelse styr på nätterna. När krigaränglar för bort en hjälplös liten flicka tänker Penryn, hennes sjuttonåriga syster, göra allt för att få henne tillbaka. Allt, inklusive att slå sig ihop med Raffe, en skadad fiendeängel.
Penryn och Raffe reser genom ett mörkt och förvridet Norra Kalifornien mot änglarnas högborg i San Francisco, där Penryn kommer att riskera allt för att rädda sin syster, och där Raffe måste förlita sig på sina största fienders nåd för att ha en chans att bli hel igen.

Vet ni vad jag gjorde när jag hade läst den här? Jag läste den igen. Och sedan läste jag den en gång till.

För första gången tvivlade jag på mig själv och mitt eget tyckande. Jag var av någon anledning inte så pepp på den här boken och var tvungen att läsa boken igen och igen, för att se om jag verkligen tyckte som jag tyckte. Och det gjorde jag. Det blev kärlek vid första läsningen mellan mig och Änglafall. Och vid andra och tredje läsningen också.

Någon skrev att Änglafall innehåller inget nytt, inget vi inte redan läst flera gånger tidigare. Jag håller inte alls med. För fans av tv-serien Supernatural är det kanske inget nytt under solen. Tvärtom känns det som författaren faktiskt hittat en hel del av inspirationen just därifrån, med krigiska och egocentriska änglar. Men Susan Ee har tagit ett existerande koncept och gjort det till något helt nytt. Det är detaljerna som gör skillnaden.

Penryn som är riktigt jävla kickass. Hennes rullstolsbundne lillasyster som blir tillfångatagen av änglarna. Penryns mamma som lider av paranoid schizofreni och kryddar jakten med bisarra påhitt. Och grymheterna. Det låter kanske absurt att grymheter kan göra en bok bättre, men den besynnerliga ondskan som strösslas ut i berättelsen känns ny och ogjord.

Det som framförallt gör den här boken till något utöver det vanliga är inte att Penryn är kickass, utan varför hon är det. Till skillnad mot andra böcker i liknande genre utspelas den här i nutid. Det är inte något framtida samhälle vi får, utan en värld som alldeles nyss och utan förvarning virvlat in i kaos. Penryn är alltså granntjejen som på grund av sin bisarra och tragiska uppväxt har extraordinära kunskaper och därmed är mer kapabel än de flesta. Den detaljen förändrar allt för mig.

Det är svårt att skriva en bok om änglar och apokalyps utan att falla ned i klichéer, så det finns även här. Susan Ee verkar dock helt medveten om detta och flätar istället in klichéerna i sarkasm och ironi. Ett drag som fungerar alldeles utmärkt. Överhuvudtaget har Penryn ett sätt att se på saker och ting som känns tilltalande. Trots mörker och grymhet finns ett lager av torr humor över det hela, som hindrar allvaret från att någonsin bli löjeväckande.

Jag gillar också kemin mellan Penryn och Raffe. Den uppenbara attraktionen lättas upp av vacklande tillit och sarkastiska inslag. Jag förlåter Susan Ee för några banala Raffemoments, eftersom hon själv inte alls ber om ursäkt för dem. Ee själv förklarar Raffe så här:

He’s just pure yummy fantasy.

Och visst, låt läsaren få en yummy fantasy. Vi slipper kärlekstriangeln och det är värt mycket.

Änglafall är alltså hela jäkla enchiladan och lite till. Jag är golvad och tokförälskad.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Fiktiviteter, Fantastiska berättelser och Bokentusiasten.

Kommande läsning.

De här fina böckerna trillade ner i min brevlåda igår. Jag har ju minskat på recensionsexemplaren så det kändes som julafton nu när det trillade ner två på en gång. Lite farligt dock eftersom glädjen lätt gör att man tackar ja till för mycket. Men de här två kände jag var lagom.

 

IMG_0188

Mazerunner – I solstormens spår av James Dashner tror jag på. Jag var ju inte överförtjust i hur allt slutade, men här kommer nu en prequel som tar oss raka vägen till apokalypsen och hur allt började. Det kan nog bli väldigt bra hoppas jag.

Middagsmörker av Charlotte Cederlund. En fantasy som utspelar sig i samisk miljö. Känns väldigt lovande.

Tematrio – Dystopier och annat elände

Jag har aldrig deltagit i Lyrans Tematrio tidigare, men eftersom dystopier är min grej så kan jag ju inte låta bli.

Ge mig tips på tre bra dystopier (bred definition, postapokalyps går lika bra)!

Jag kan aldrig följa reglerna och jag kan omöjligt ge bara tre tips ( dystopi och postapokalyps är ganska spretiga genrer ), så här kommer några självklara favoriter och några lite mer specifika tips.

Självklara är naturligtvis Hungerspelen av Suzanne Collins, Legend av Marie Lu , Vägen av Cormac McCarthy och Väggen av Marlene Haushofer. Två dystopier och två postapokalypser. Två som andas kamp och framtidstro, en som är mörker och en som är ensamhet.

Mer specifika tips just nu är de här:

Trilogin om Systemet av Anna Jakobsson Lund. Tredje principen och Aldrig ensamma ger oss dystopi i en miljö vi känner igen. Ikeaskyltar, samer och Öresundsbron. Vänskap, mörker och offer gör det här till en av de bättre inom sin genre.

aldrig-ensamma

Nyutgåvan av In i skogen av Jean Hegland. En slags blandning av Vägen och Väggen. En apokalyps – postapokalyps som skildrar ensamhet och överlevnad med en poetisk ton som gör berättelsen skimrande vacker i sin tragedi.

in-i-skogen

Sveket och Sammansvärjningen i en trilogi av Ursula Poznanski. En ganska klassisk dystopi för unga vuxna som ändå har en skärpa jag tilltalas lite extra av.

sammansvarjningen

 

Årets finaste apokalyps.

Jag har läst en hel del riktigt bra apokalypser under året, men det är sällan jag kallar dem fina eller vackra. Det här är dock en av de finaste böcker jag läst. In i skogen av Jean Hegland var en sagolik läsupplevelse. Som en blandning av Väggen och The road i vackrare färger. Lågmäld och vacker om ensamhet, relationer och att hitta sin inre styrka.

Den är fantastisk och det finns ingenting som skaver någonstans. Språket flyter som honung längs sidorna och Nells berättarröst leder oss skickligt igenom den apokalyptiska väv som träder fram.

in-i-skogen