Etikett: Älvor

En väktares bekännelser – Årets charmigaste bok

en-vaktares-bekannelserEn väktares bekännelser av Elin Säfström.

Stockholm är fullproppat med tomtar, troll, vättar och älvor. De flesta människor ser dem inte tack vare Tilda. Det är nämligen hennes ansvar att rådare och människor hålls ifrån varandra.

I vanliga fall delar Tilda jobbet som stans väktare med sin mormor, men eftersom hon är i Norrland på ett särskilt uppdrag, är allt upp till Tilda nu. Ett angrepp av jordvättar i skolans källare hade räckt gott, och när det börjar rapporteras i nyheterna om folk som försvinner är det verkligen för mycket för en femtonåring, med bara en skabbig gammal hund till hjälp (även om han kan lukta sig till magiska överträdelser). I skolan finns dessutom Hakim, killen med världens brunaste ögon. Om han bara inte var helt trollbunden av överjordiskt vackra Natta, som av någon outgrundlig anledning verkar vilja bli vän med Tilda.

Jag var väldigt skeptiskt till den här boken och hade bestämt mig för att inte ens läsa den. Den innehåller flera element jag normalt har svårt för i fantasy, nämligen urban fantasy och folktro. Tomtar och troll och sådant är liksom inte min grej. Men så läste jag alla hyllningar och en intervju med författaren och kände att nja, kanske ändå? Och det var ju en jäkla tur, för det här är faktiskt helt underbart bra.

Det blir liksom aldrig fånigt trots att det så lätt hade kunnat svänga över. Jag är själv förvånad över hur genuint allt känns. Att Tilda åker runt på sina inlines i Stockholm om kvällarna och haffar bråkande tomtegäng känns liksom inte ett dugg märkligt. Säfström lyckas hålla knasigheterna och språket på en sådan lagom nivå att det är charmigt, roligt och fantasirikt utan att det någonsin känns för mycket. Jag sitter och flinar mig igenom stora delar av boken. Som när Tilda ska försöka hitta en tomtetjej som heter Brålledunka. Eller kanske möjligen Bralledrimma, om det nu inte är Brilledracka? Något sådant.

Samtidigt finns det ett djup eftersom en vanlig tonåring alltid har sina problem. Tilda har dessutom inte bara de vanliga tonårsgrejerna att fundera på, utan även sina väktargrejer och familjehemligheter som kommer allt närmare ytan. Jag som inte är speciellt förtjust i diskbänksrealism tycker att Säfström även här balanserar det hela fantastiskt bra. Allt är lagom utan att vara lagom. Ingen mellanmjölk här inte.

En väktares bekännelser är kreativitet och charm rakt igenom. Jag föll totalt och för mig är det här årets charmigaste bok.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är C.R.M. Nilsson, Zellys bokhylla och Bokfreak.

Tack till Gilla Böcker för recensionsexemplar.

Bärnstenar i vattnet

barnstenar-i-vattnet

Bärnstenar i vattnet är första delen i en eventuell trilogi skriven av Michéle Glatthard.

JAG HAR då aldrig sett sådana ögon. De lyste i mörkret som glödande kol. Och så håret! Som eld, jag svär. Och när barnet lades i moderns famn, så dog hon. På fläcken. Bara så där. Det var djävulens barn, det är jag säker på.
Då pastorns fru dör i barnsäng, sprids ryktena snabbt i socknen. Det pratas om klor och sylvassa tänder som har slitit upp moderns mage från insidan. Det pratas om horn och en kropp täckt av hårda förkolnade fjäll. Men barnet som den unge lövjekarlen hittar i skogen liknar inte denna beskrivning alls. Flickans hud är len och så vit att den nästan lyser i mörkret. Hon har mjuka, röda lockar och nyfikna ögon som liknar ett par bärnstenar. Och lövjekarlen inser snart att han känner igen dessa ögon.

Lövjekarlen hittar ett nyfött barn i skogen. Ett barn med hår rött som eld och ögon gula som bärnsten. Lövjekarlen tar hand om den lilla och svär att beskydda barnet från allt ont. Barnet som får namnet Teresa och lövjekarlen lever ett kringflackande liv. Detta då folk gärna ser med misstro på dem som besitter kunskaper om örter och sånt som borde vara dolt. Både Lövjekarlen och Teresa har förmåga att se naturens alla dolda väsen, som Näcken när han spelar och älvorna när de dansar. De letar efter en fristad, ett ställe de kan känna sig trygga på. Samtidigt sprids häxbålen över landet och faran kommer allt närmare.

Det här borde vara bra. Det borde vara en bok för mig att älska. Den är välskriven och vacker. Språket känns som rinnande honung, mjukt och glödande på samma gång. Stämningen i berättelsen är genomgående trolsk, mystisk och längtande. Nätterna när Näcken spelar för Teresa blir levande och man känner nästan vinddraget av älvornas dans. Problemet är att det inte händer så mycket mer. De vandrar, de söker, ibland hittar de vänner och ibland blir de bortjagade. Däremellan spelar Näcken och älvorna dansar. Ett tag slutar de spela och dansa och Teresa och Lövjekarlen fortsätter sin vandring. En vacker bok är alltid en vacker bok där drivet inte alltid är nödvändigt. Men det här känns som att köra mil efter mil i femtio kilometer i timmen. Det är trevligt ett tag, men efter några mil önskar man att något händer. Att man får gasa på åtminstone lite, ta en omväg någon annanstans där det är lite mer terräng, eller varför inte dra ut på motorvägen en liten stund. Berättelsen puttrar på i femtio hela vägen och jag behöver tyvärr mer fart än så, eller kortare väg att köra för att uppskatta det.

 

Tack till Mörkersdottir förlag för recensionsexemplar.