Sida 97

Häxböckerna har jag stuvat undan.

Igår vaknade lillkillen upp alldeles prickig och det var bara konstatera vattkoppor. Visserligen skönt att få det avklarat men samtidigt blir det nog långa dagar det här, speciellt i väntan på att storebror förhoppningsvis också passar på nu. Jag har inte heller haft vattkoppor så jag håller tummarna att jag klarar mig. Så dagen igår gick åt till filmtittande istället för bloggande. Vi hann med Big hero 6, Harry Potter och Paddington. De två första hade vi sett redan och de är ju bra, men Paddington alltså! Oj, jag blev alldeles förälskad i den filmen. Sonen som redan sett den hamnade på golvet med legobygge medan jag satt själv och skrattade så jag tjöt till filmen. Har du inte sett Paddington, gör det. Oavsett om du har barn eller inte. Fantastiskt söt och rolig.

Men, jerka var det ju dags för. Idag ställer Annika frågan,

Har du någon riktigt nördig, udda eller till och med pinsam bok i hyllan?

Faktiskt inte. Eller ja, inte enligt mina kriterier i alla fall. Däremot ligger det högar med skämsböcker i flyttkartonger undanstuvade i garaget. Jag hade en period i mitt liv ( som så många andra ) som gick ut på sökandet efter meningen med livet, sökandet efter mig själv eller bara allmänt flummiga existentiella frågor som jag och kompisen nördade in oss på totalt, nämligen New Age. Ni vet, kristaller, healing, wicca och paganism. Inte för att jag ser ner på de som nu ägnar sig åt dessa saker, men min egen period i det här var totalt flummig. Vi hängde i diverse skumma butiker som doftade starkt av rökelse, klirrande drömfångare i fönstren och en liten håla där man kunde bli spådd om man önskade. Och böcker i mängder såklart. Jag slukade böcker som dessa,

Därefter gick mitt nörderi in på de stora religionerna och jag slukade Bibeln och Koranen. Två böcker jag fortfarande tycker är intressanta och har i någon låda någonstans. Jag skulle gärna komplettera dem med den judiska Torah. Jag skulle väldigt gärna också läsa scientologernas skrifter, fast där är det kanske mitt intresse för science fiction som påverkar mest.

Men som sagt, allt det där ligger undanstuvat och i min bokhylla trängs inget annat än ganska vanlig skönlitteratur just nu.

Anna och den franska kyssen

Anna och den franska kyssen är skriven av Stephanie Perkins.

Anna har ett lyckligt liv i Atlanta. Hon har en lojal bästa kompis och är kär i sin arbetskamrat på biografen, som just har börjat återgälda hennes känslor.
Därför blir hon inte alls förtjust när hennes pappa bestämmer sig för att skicka i väg henne till Paris för att hon ska gå sitt sista skolår där. Men trots att hon inte kan ett ord franska lär Anna känna en del coola nya personer, inklusive den snygge Étienne St. Clair, som snabbt blir hennes bästa vän.
Tyvärr är han upptagen och det kanske Anna också är Kommer ett år av romantiska nästan-stunder avslutas med den franska kyss hon har väntat på?

Jag är lite splittrad i mitt tyckande gällande den här boken. Jag både gillar och stör mig lite på den. För första gången känner jag att något kanske gått förlorat i översättningen, att det ibland blir obegripligt på ställen som inte borde vara obegripliga. Som i det här citatet:

Han rycker på axlarna och jag blir tyst, överväger om jag vill höra svaret på frågan jag snart ska ställa. Det vill jag nog inte, men jag frågar ändå. ”Hur länge har du och Ellie varit ihop?”

St.Clair funderar ett ögonblick. ”Ett år ungefär.” Han tar en klunk av sitt kaffe – alla här verkar dricka kaffe – och ställer ner koppen med en SMÄLL som får både mig och Rashmi och Josh att haja till. ”Åh förlåt”, säger han. ”Störde jag?”

Han spärrar ursinnigt upp sina bruna ögon och vänder sig mot mig. Jag håller andan. Till och med när han är irriterad är han vacker. Det går inte ens att jämföra Toph med honom. St.Clairs skönhet är av ett annat slag, han är av en helt annan art.

”Nu pratar vi om något annat.” Han pekar på mig. ”Du som är från sydstaterna borde väl snacka sydstatsdialekt?”

Det är några sådana här tillfällen i boken när jag inte förstår vad som händer. Varför är han helt plötsligt ursinnig? Det finns liksom inget som varken motiverar eller förklarar utbrottet som kommer och går i en helt normal diskussion. Språket känns också väldigt enkelt, något som inte alls stämmer med de omdömen jag läst. Så jag gissar att något i översättningen inte helt sitter där det ska. Kanske har jag fel, det kanske inte alls är översättarens fel utan författarens, men jag är lite frågande till hypen kring den här boken.

Men den tar sig efter ett tag och det dyker upp några moments där jag kommer på mig själv med att le fånigt. Anna och St.Clair blir bästa vänner. Visserligen finns attraktionen där men hon har kanske något med Toph och han är definitivt ihop med Ellie, det är alltså bara glömma alla tankar om romantik och satsa på det näst bästa, vänskap. Och deras vänskap är för det mesta verkligen fin. St.Clair har problem med sin familj, han har problem med höjdskräck och han har problem med Ellie. Och Anna finns där, om och om igen fångar hon honom när han faller. Även när hon själv är svag är hon tillräckligt stark för att bära även honom.

Boken är såklart förutsägbar, naturligtvis förstår vi hur det kommer sluta men det är helt ok. Vägen dit är fin men kanske onödigt krånglig. Jag gillar dock att det inte handlar om instalove. Här tar det tid att komma tillrätta med tankar och känslor och det känns trovärdigt. Jag känner också igen mig själv väldigt mycket eftersom jag och maken faktiskt träffades på liknande sätt, fast som vuxna. Vi hade båda flyttat till ett annat land och blev bästa vänner. Efter tre månader ungefär satt vi och åt lunch en dag när jag helt plötsligt drabbades av Den stora kärleken. Bara sådär, på en sekund. Därefter blev vänskapen lite knepigare, precis som i boken.

Anna och den franska kyssen är en lättsmält bok. Den är full av stunder när attraktionen dem emellan får det att pirra ända ner i tårna och stunder när jag suckar åt att de ändå aldrig får till det. Läsupplevelsen finns alltså där och huvudkaraktären Anna berör mig verkligen. Någon har gett omdömet ”Charmar sina läsare med parisiska miljöer och en kille som är trés bien.” Jag skulle istället säga,

Charmar sina läsare med parisiska miljöer och en tjej som är trés bien.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

Lilla veckotipset – dystopi

Det finns ju massor av böcker jag har läst i mitt liv före bloggen. Eftersom jag måste ha en bok i ganska färskt minne för att kunna skriva något vettigt om den, så finns det alltså mängder av böcker som inte kommer med här i bloggen. Trots att de faktiskt är rätt ok. Inte superbra, men ok läsning för stunden liksom.

Så jag tänkte börja med Lilla veckotipset. Ett litet inlägg där jag kort tipsar om en bok som jag av någon anledning tycker är läsvärd.

Cassia Reyes lever i en värld där Samfundet styr. Ett kliniskt rent samhälle där allt är bestämt på förhand. Vem du ska älska. Var du ska arbeta. När du ska dö. Men under ytan finns andra krafter som vill något annat.

Triss i dystopier gillar jag och veckans tips är därför Ally Condies trilogi Matchad, Korsad och Utvald. En helt ok trilogi som emellanåt kanske tenderar att bli lite för filosofisk för min smak, och som kanske passar lite yngre läsare bättre än unga vuxna. Vi får den obligatoriska kärlekstriangeln men i den här boken är den ändå någorlunda motiverad. Perfekt för lata stranddagar när en kanske vill ha något mer lättläst.

Gillar man sedan trilogin så kan man ge sig i kast med Condies senaste bok Atlantia. Den har dock inte fått så där väldigt bra omdömen på Goodreads. Fast omslaget är tjusigt.

Kampen om järntronen – George R.R Martin

Kampen om järntronen är första delen i serien A song of ice and fire, skriven av George R.R Martin.

I en svunnen tid inträffade en våldsam klimatförändring. Somrarna varar i decennier och följs av vintrar långa som en livstid. Längst upp i Norden ligger muren av is, ständigt bevakad av brödraskapet som vigt sitt liv åt uppgiften att skydda de sju konungarikena mot vålnader, kyla och okända faror. Men kusliga händelser vid muren förebådar en framtid av oro och krig.
Robert Baratheon och Eddard Stark befriade en gång i tiden de sju konungarikena från den galne draklorden Aerys och det blev Robert som besteg järntronen medan Eddard drog sig tillbaka till sitt Vinterhed.
Efter en lång tid av fred samlar sig kung Roberts fiender både i Norden och i Södern. Hans närmaste rådgivare har dött under mystiska omständigheter och till och med hans egen drottning smider i hemlighet onda planer. Kung Robert ber Eddard Stark om hjälp och Eddard och hans familj dras obönhörligt in i maktspelet kring de sju konungarikena. Intrigerna och maktkampen vid hovet leder till ett regelrätt krig mellan olika ätter och deras lorder.
Men det största hotet mot kung Robert är den mördade draklordens två barn, en son och en dotter som nu har vuxit upp. De lever i exil och har fått en fristad hos hövdingen över Dothrakiens grässlätter. Med hjälp av hövdingen och hans fyrtiotusen krigare ska så småningom en ättling av drakens blod åter sitta på järntronen.

Ni hör ju, det är mycket att hålla reda på och det här är ändå inte ens hälften av alla ätter och människor som dyker upp. Vilket är anledningen till att jag väl är en av de sista att hoppa på Game of thrones-febern. Jag såg ett avsnitt i serien och backade ur. Det kändes rörigt, konstigt ( incestuöst ) och allmänt trist med allt krig serien verkade bestå av. Men jag hade fel som så många gånger förut eftersom jag faktiskt tokälskar det här. Jag fastnade på ett sätt som slukar en mentalt. Även när jag inte läste var jag helt inne i karaktärerna och vad som skulle hända, vilket har tryckt bort alla eventuella recensioner som skulle ha skrivits. Det har helt enkelt inte funnits plats i huvudet eftersom Kampen om järntronen tog all plats under en vecka. Delvis därför har jag beslutat att vänta med resten av böckerna och se serien istället. Bloggen skulle bli väldigt tråkig om jag mentalt satt fast i Westeros fem veckor till.

Min kollega frågade vad boken handlar om och jag insåg att jag inte kunde beskriva den på ett intressant sätt. För egentligen händer det inte så himla mycket. Det är förstås en hel del manipulerande, lite ledtrådar här och där till dödsfall som verkar suspekta, intriger om makten och förberedelser för eventuella komplotter som kanske eller kanske inte finns. Och ändå är det totalt fängslande. Varför?

Det som är GRRM:s styrka är framförallt dramaturgin och karaktärerna. Det här är inte en handlingsbaserad berättelse, utan karaktärsdrivande. Han presenterar ett så omfattande persongalleri att det borde vara omöjligt att hålla isär dem. Istället lyckas han få mig att älska varenda en av dem. De är långt ifrån perfekta och många begår idiotiska misstag (Catelyn Stark, Eddard Stark osv ) och ändå fängslar de mig helt. GRRM byter skickligt berättarfokus på precis rätt ställen och driver mig därmed framåt konstant. Trots att det kanske egentligen inte hänt så mycket mer än att en ny pojke kommit till De svarta bröderna och Jon Snö fått en ny kompis. Sättet som GRRM låter karaktärsutvecklingarna träda fram är även det genialt. Han gör det dels via karaktären själv, men även via bemötandet från omgivningen. Hur en pojke blir rufsad i håret i början, för att senare mötas av knäfallande respektfulla soldater. Jag känner utvecklingen, jag läser den inte. Hela tiden är jag precis där, hos dem. Läsupplevelsen är alltså total.

Naturligtvis finns det sånt som stör, det gör det alltid. När det gäller fantasy ( för det är fantasy i grund och botten ) förstår jag inte hur drakar och zombieliknande vålnader kan vävas in på ett naturligt och trovärdigt sätt, medan könsstereotyper verkar så himla svårt att ändra på. Mångkulturen saknas nästan helt, sexualiteten är enligt de vanliga normerna ( förutom det incenstuösa inslaget då ) och männen styr medan kvinnorna våldtas, säljs och används efter männens önskemål. Jag förstår att mannens dominans per automatik skapar en obalans som enkelt ger en grund till intriger, men det är så tråkigt på något sätt, så redan gjort. Det ger också en känsla av lathet hos författaren. Vissa kanske hävdar att det ju egentligen är kvinnorna som styr, som använder sina män och barn som marionetter. Ja på sätt och vis, men de gör det endast för att dessa män och söner är det som möjliggör detta. Utan sonen skulle makten vara utsuddad för modern, utan maken skulle makan vara ingenting. Med ett undantag ( det finns alltid undantag som tur är ) och hon är därför min favoritkaraktär. Så länge hon nu får leva. För det som sägs är helt sant, George RR Martin har inga som helst problem att döda sina karaktärer. Något jag både hyllar och beklagar.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Ny vinnare utsedd i utlottningen!

Jag hade lite otur med min vinnare då jag inte fått någon respons på mitt kontaktförsök. Därför har jag utsett en ny vinnare, där jag faktiskt redan kontrollerat att personen finns på plats så jag får anvisning om vart jag ska skicka böckerna. Lottningen gjordes likadant som förra gången, min son sade en random siffra och den som var tilldelad siffran vann. Stort grattis till Ylwa Karlsson som alltså redan är meddelad.

Och återigen, stort tack till alla som deltog. Jag önskar att alla kunde få dessa fantastiska böcker.

Intervjuer av och med manliga bokbloggare.

Jag har äntligen läst klart Kampen om järntronen och oj vad bra det var. Vissa saker stör mig, men som helhet var det en fantastisk läsupplevelse. Jag har dock bestämt att inte läsa vidare innan jag sett tv-serien. Nästa vecka kör vi igång med Game of thrones och först när den är klar blir det mer läsning av George RR Martin.

Jag har fullt upp med trädgårdsfix och läsning idag, så jag tänkte skicka er vidare till två bra intervjuer. Speciellt bra med tanke på gårdagens ämne i jerkan. Den ena intervjun är med en av mina favoritbloggare, nämligen David med bloggen Old Adult reads Young Adult ( har först nu fattat det här med gemener och versaler ). Intervjun finns hos bloggaren I regnet som varje vecka sprider bloggkärlek. Tummen upp för det!

Den andra intervjun är av en manlig bokbloggare, nämligen Farbror Atlas som intervjuat fantasyförfattaren Marcus Olausson. Marcus har skrivit böckerna De rotlösa samt Bäraren som är de två första delarna i serien Serahema Saporium. Episk fantasy som jag vill ha mycket mycket mer av. Intervjun hittar ni här. Mycket nöje!

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: