Var lugn, allt är i sin ordning av Terese Marvelin

var-lugn-allt-ar-i-sin-ordning

Var lugn, allt är i sin ordning är skriven av Terese Marvelin.

Rebecka lever ett riktigt singelliv.
Hennes livsbekymmer sträcker sig som regel inte längre än hur hon ska undvika sin kollega Ernst som inte kan sluta flirta med henne och hur hon ska få Robin, sin bästa kompis, att inse att han borde sluta ligga runt.
En dag ser hon en man på tunnelbanan som hon inte lyckas läsa och sätta fingret på, trots sin förmåga att alltid kunna fantisera fram en främlings livshistoria. När de senare möts av en slump förstår hon snabbt att det är något mycket speciellt med den mannen och att hon måste ta reda på om hon för första gången i sitt liv träffat Honom, han som är ämnat att vända upp och ner på hennes liv.

När jag började läsa den här och fick följa Rebecka och Robin så antog jag att den skulle följa den vanliga mallen. Pojke och flicka är kompisar, båda träffar någon men inser sedan att de egentligen är kära i varandra, men icke. Så lätt har inte författaren gjort det för oss, faktiskt är boken väldigt oförutsägbar och det gillar jag. Jag håller kanske inte med om Rebeckas val. Situationen hon hamnar i hade jag förmodligen hanterat helt annorlunda, men det spelar egentligen inte så stor roll. Vi gör alla olika val och författaren skildrar dilemmat på ett empatiskt sätt, så jag ändå kan läsa vidare utan att bli för arg på Rebecka.

Rebecka som huvudkaraktär är ärlig och känns ganska naiv ibland. Hon spelar inga spel, utan det hon tycker och tänker säger hon, något som känns charmigt och tilltalande. Jag gillar också hennes sätt att analysera omgivningen och andra människor, det säger mycket om Rebecka som person utan att vara för berättande och vi lär även känna Robin och Honom på samma sätt.

Det enda som stör mig rätt rejält är författarens användande av ordet dom istället för de och dem. Det sker dessutom inkonsekvent, så ibland slinker det in ett de för att i samma mening fortsätta med dom. Jag vet att många anser ordet dom vara acceptabelt idag, men jag gillar det inte. I huvudet låter alla variationer likadant, men visuellt stör det läsupplevelsen eftersom det i vissa meningar blir väldigt upprepande. Det ser inte nyanserat ut. Det här är dock en smaksak och inget egentligt fel, men det störde mig tillräckligt för att skava lite igenom hela läsupplevelsen.

Som helhet är dock Var lugn, allt är i sin ordning en trevlig och faktiskt ganska sorglig berättelse med ett totalt oförutsägbart slut.

Boken finns hos Adlibris och Bokus.

Tack till författaren för recensionsexemplar.

Kulturkollos normbrytande utmaning.

Kulturkollo hade en tisdagsutmaning ( ja, jag vet att det är lördag ) och mina funderingar ser ni här.

1. Berätta om någon som vågat eller vågar bryta normer och gränser och som är en förebild för dig. Det kan vara en känd person, eller någon du känner, en verklig person eller en fiktiv karaktär. Det viktigaste är att det är en person som inspirerat dig på något sätt.

Det finns så många men jag tänker faktiskt inte ta någon som inspirerat mig, utan några som hjälper mig att leda mina barn rätt istället. Nämligen Yohio och Conchita Wurst.

Yohio är ju mina barns idol och Conchita vet de ju vem det är ( vi är schlagernördar allihop ) eftersom hon vann. Jag är oerhört tacksam för att mina barn växer upp med sådana förebilder.

yohio650ny

2. Berätta om en film eller bok som skulle kunna få titeln ”bortom normen”. Förklara gärna vad det är som gör boken eller filmen så bra.

Fortfarande med mina barn i åtanke säger jag Engelsforstrilogin. Att skriva ungdomslitteratur och normalisera hbt på det sätt författarna gjort är underbart. Jag vill ha mer mer mer av sådant.

engelsfors

 

En tegelsten som skaver – Flickan från ingenstans

Tegelstenar gillar jag och idag börjar jag på en helt ny tjockis, Brandon Sandersons Sista riket. Otroligt spännande och lite läskigt eftersom jag har alldeles för höga förväntningar på den. Jag fattar ju det själv att man ska tona ner det lite, men jag kan inte och därför vågar jag knappt börja läsa. Men läsa ska jag, speciellt eftersom jag ska iväg med båten till andra sidan havet och har två timmar lästid. Och eftersom det inte blev någon jerka idag, så tänkte jag tipsa om en annan tegelsten så länge, Flickan från ingenstans av Justin Cronin.

Jag har inget emot tegelstenar, men det måste vara bra tegelstenar. Flickan från ingenstans är en riktigt bra tegelsten, emellanåt. Alltså jag gillade den, det gjorde jag. Emellanåt.

För mellan varven händer något med texten och det blir så segt och krångligt och utdraget, att jag var bara sidor från att ge upp. Men sedan blir det tokspännande och engagerande och läskigt, och då sträckläste jag och kunde inte sluta. En märkligt läsupplevelse som förvisso skaver lite, men ändå lockade mig att direkt köpa tegelsten två i serien De första tolv. Den skaver faktiskt ännu mer så den har jag lagt bort. Jag har inte gett upp, men jag tar en paus för den kommer kräva energi som jag inte har just nu. Men Flickan från ingenstans rekommenderar jag. Trots skavsåren.

flickan-fran-ingenstans

Det otänkbara inträffar: Ett topphemligt amerikanskt militärexperiment går fel och ett livsfarligt virus sprider sig ohämmat. Katastrofen är ett faktum och snart har världen för alltid förändrats. Allt som återstår för de chockade överlevarna är en kamp för tillvaron som präglas av rädsla för mörkret, för döden och för ett öde värre än så.

I detta undantagstillstånd söker två personer efter en säker plats där de kan gömma sig. Det är FBI-agenten Brad Wolgast och den föräldralösa sexåringen Amy Harper Bellafonte, som lyckades rymma från militärbasen strax innan det fruktansvärda hände. Wolgast är fast besluten att skydda Amy. Men för Amy är detta bara början på en mycket längre resa, en resa över tid och rymt, mot tiden och platsen där hon måste avsluta det som aldrig borde ha påbörjats.

#TBT – Stockholmsnatt, G som i Gemenskap och nazister.

Egentligen förstår jag inte att jag fortfarande är uppe ( vaken sedan 6 och vinkade av familjen som åkte till Sverige ) med tanke på att jag satt och läste till 1,30 inatt. Nyinkomna dystopin Enklav var riktigt svår att lägga ifrån sig och alldeles strax ska jag fortsätta läsa. Men det är ju torsdag och därmed dags för Oaryas Throwback Thursday. Ni kanske undrar vad filmer har med böcker att göra? Ingenting. Jag vet att det här är en bokblogg och så, men regler är till för att brytas ( ibland ), så idag bjuder jag på lite humor och nostalgi, allt i ett.

Stockholmsnatt. En film som blev oerhört omdiskuterad när den kom, eftersom det tydligen var lite problem med gängbråk och annat i innerstan den tiden. Jag bodde en bit utanför och var för ung för att vistas i stan själv så jag var inte så insatt, men oj vad coola jag tyckte killarna var. Speciellt Paolo Robertos lillebror ( Paolo var för gammal ) Ian. Paolo själv, tja. Det var väl bra att han skärpte till sig, men jag känner att något gått lite snett där ändå. Här kommer ett litet klipp med skådespeleri på högsta nivå.

G som i Gemenskap eller Filmen G som den kallades. Jag missade den här när den kom eftersom jag var barn då, men det tog jag och kompisarna igen när vi blev vuxna. I tjugoårsåldern var det här en av våra bakisfilmer. Jag festade runt alldeles för mycket på den tiden, vilket betydde superbakis på lördagar och söndagar. Bakisdagarna inleddes alltid med Filmen G medan jag och kompisarna låg utspridda i soffor och fåtöljer och mådde skit. Har inte sett den på många år, men jag tokälskade den. Både för att Niklas Wahlgren var het och för att Uggla var fantastisk.

Bakisfilm nummer två ( som vi tittade på direkt efter Filmen G ) var I manegen med Glenn Killing – Live från Berns. Vi missade hela hypen med Glenn Killing när serien kom på tv, men fastnade desto mer för föreställningen från Berns. Fantastisk humor. Många skämt som fortfarande funkar och mycket som kanske känns rätt utdaterat. Men vissa saker går aldrig ur tiden.

Och som avslutning får ni låten som startade hela nostalgitrippen. Den här hörde jag nämligen igår när jag var i köpcentret och shoppade. En underbar låt från en bedrövlig film.

 

 

Zombieavslut – Den mörka staden av Carrie Ryan

den-morka-staden

Den mörka staden är sista delen i en trilogi skriven av Carrie Ryan.

En gång i tiden var den Mörka staden fylld med fantastiskt ljus, mäktiga byggnader och vackert klädda människor i kostymer och skyhöga klackar. Nu är staden en ruin, dess stålbalkar pekar nakna mot himlen och på de ogrästäckta gatorna driver de oheliga omkring, ständigt hungriga.
I staden bor Annah, som skulle göra vad som helst för att slippa ifrån sin verklighet och vara tillbaka i byn där hon växte upp, i De vassa tändernas skog. Annah kan inte glömma sin tvillingsyster Abigail som hon lämnade gråtandes på en stig i skogen och aldrig mer återfann.

Jag hade ju stora problem med första boken i serien, De vassa tändernas skog. Andra boken, De dödas strand var bättre, och med den här avslutande boken har jag faktiskt bestämt mig för att jag gillar serien som helhet. Här möter jag också den karaktär som tilltalar mig mest.

Serien som helhet är ganska mörk och här blir det ännu mörkare. Miljön har jag aldrig haft problem med. Jag gillar hur de oheliga skildras, hur världen efter apokalysen ser ut och det mörka råa i kombination med romantiken fungerar bra. Det är huvudkaraktärerna jag har haft vissa problem med, även om jag gillat själva konceptet att ha olika huvudkaraktärer för varje bok. Annah däremot är fantasisk. Så ensam och skadad men ändå så stark. Annah är inte lättköpt. När Elias och Gabry väl hittar Annah skulle allt kunna bli rosenskimrande och vackert. Glömt och förlåtet. Men här glöms ingenting och förlåtelsen är inte självklar. Relationerna är komplicerade och trots att det blir en del turer kring det här med skuldkänslor och anklagelser lyckas Ryan hålla det på en bra nivå. Det känns inte ältande. Jag tycker också om hur Catcher utvecklas i den här boken och kemin mellan honom och Annah känns äkta. Den känns precis så komplicerad som den är, utan att det blir rundgång.

Däremot har jag problem med Gabry och Elias. Författaren känns inte helt konsekvent i sina karaktärsskildringar i den här boken. Jag fattar ju att karaktärerna ska utvecklas och allt det där, att de förändras. Men förändringen känns inte trovärdig. Att Gabry som var så feg och försiktig och Elias som bara kunde tänka på att hitta Annah, helt plötsligt beter sig som flamsande tonåringar känns bara märkligt. I en scen när Annah precis fått veta att hennes tvillingsyster finns i samma byggnad, när de liksom äntligen hittat varandra men innan de faktiskt träffats, då väljer Gabry att hångla runt, fnittra och ha snöbollskrig med Elias … Istället för att besöka sin tvillingsyster som väntar i ett rum längre ner i korridoren liksom.

Slutet känns tyvärr alltför osannolikt ( till och med i en genre där en zombieinvasion känns möjlig ) och förtar lite av känslan för boken som helhet. Trots det är den här den bästa i serien och jag känner mig ändå rätt nöjd när jag läst klart. Sättet författaren binder ihop hela berättelsen genom böckerna, gör att en serie jag faktiskt började med att avsky nu i efterhand känns väldigt bra.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är:

Fridas bokhylla

Sagan om sagorna

Glasögonorm

Fiktiviteter