Fangirl och jag går skilda vägar nu.

fangirlFangirl är skriven av Rainbow Rowell.

Tvillingarna Wren och Cath ska börja på college. Wren är den utåtriktade som vill festa. Cath är mer osäker inför allt det nya. Hon ägnar mycket tid att skriva fanfiction om karaktären Simon Snow. Hennes ambition är att hinna bli klar med sin bok till den stora fanfiction-finalen. Men så träffar hon Levi som inte lämnar henne ifred.

Det känns som om jag är typ sist i världen med att läsa den här och ärligt talat var jag inte speciellt sugen på den överhuvudtaget. Men den låg där på biblioteket så den fick följa med hem och där blev den liggande. Tills igår. Och idag har jag läst ut den vilket betyder att den var bra. Typ.

För jag irriterade ihjäl mig på Cath. Och det är svårt att skriva vad jag egentligen tyckte och kände utan att trampa en hel massa folk på tårna, för jag vet ju att många många identifierar sig med Cath. Att många är tacksamma över boken och att deras egna rädslor och sociala fobier har satts på pränt. Blivit identiferade och legitimerade så att säga. För jag blir tyvärr mest bara irriterad på den här typen av osäkerhet. I Caths fall förstår jag på sätt och vis var den kommer ifrån, rädslan att inte duga eller att bli lämnad. Men det känns samtidigt som sådant slöseri med liv. Så onödigt mycket energi som går åt till att bekymra sig över hur man framstår inför andra, hur andra uppfattar en och ångesten för att inte duga. För sanningen är att de flesta faktiskt inte bryr sig. Du syns inte.

Och om någon bryr sig så spelar det ingen roll om någon dag eller några veckor. Jag kommer ihåg de gånger jag själv gjort bort mig, typ halkat pladask mitt framför en gigantisk folksamling. Pinsamt då, men tveksamt om någon enda minns det idag förutom jag själv.

Så, jag irriterar mig på Cath som jag mest känner är oerhört självupptagen. Hon är så upptagen med att oroa sig över hur hon själv framstår att inget annat går in. Hon börjar college och tvingas ur sitt skal, men ändå inte. Levi som hon blir intresserad av men som hon sedan ändå liksom inte vet ett smack om. Han kämpar och kämpar och pratar och pratar och Cath oroar sig för sig själv, så när de är halvvägs in i en möjlig kanske-relation så vet hon inte ens att hans del av campus överhuvudtaget existerar! Var han bor, gör eller är intresserad av är liksom inget hon frågar efter. För hon oroar sig över hur hon själv framstår.

Och det blir tröttsamt men ja, jag sträckläste den ju ändå. Jag fastnade och det beror i den här boken mer på Rowells språk än karaktärerna. För Rowell lyckas ändå ge mig lite av den där magin som Eleanor & Park vältrade sig i, trots att jag är så jäkla irriterad. Jag förstår också att boken är viktig på så många sätt. Jag gillar hennes hyllning till Harry Potter och jag förstår varför många människor behöver den här boken. Inte jag dock. Jag fastnade, jag läste och jag går vidare.

Boken finns på Adlibris, Bokus och CDON.

Förlåt, jag tog bloggsemester och det här är vad jag gjorde.

Jag har semester och till helgen fick vi besök från Stockholm som varade i dagarna 6. Det blev alltså lite snålt med tid för bloggen så jag valde att ta bloggsemester. Här har jag legat,

IMG_1013

Sedan har jag faktiskt ett fantastiskt semestertips till alla barnfamiljer! Det kommer dock inte idag eftersom jag måste samla ihop massa bra bilder. Men jag lovar, det är ett semestertips ni inte vill missa. Håll utkik.

Semesterläsning och kommande recensioner.

Jag är i semestermode för tillfället. Vilket betyder att jag plöjt böcker. Bra böcker också. Eller vad sägs om Half bad – Ondskan son av Sally Green, de tre sista böckerna om Percy Jackson, Pensionatet vid världens ände av Camilla Davidsson, Nattens jägare av Mattias Lönnebo, Vindens namn del 2 av Patrick Rothfuss samt antologin 13 svarta sagor. Alla ligger de här och väntar på sitt omdöme. Fast det får vänta lite för närmaste dagarna blir det semestergrejer med barnen, men snart så.

Närmast kommande läsning är Stjärnfall ( har läst lite om vad som kommer och det ska bli superspännande att se hur det fungerar ) av Lars Wilderäng och En vis mans fruktan av Patrick Rothfuss.

stjarnfall

 

En smakbit ur Pensionatet vid världens ände.

Snart är det dags att recensera Pensionatet vid världens ände, uppföljaren till Camilla Davidssons debutroman Under vintergatans alla stjärnor. Men först en liten smakbit.

pensionatet-vid-varldens-ande

Då mindes hon förra gången hon hört låten. Det hade varit en varm och kvalmig kväll hemma hos Eric i London sommaren innan. Med van hand förde han henne runt i sitt stökiga vardagsrumsgolv. Titt som tätt fick han parera staplar med böcker, dokument och teknikprylar. Han lyckades inte helt. De råkade riva boktraven vid soffbordet innan de landade i soffan. När skivans sista toner ebbade ut låg de där, nakna och andfådda. Hon mindes hur kvällssolens strålar träffat hans ansikte, lyst upp de spända käkarna, svettpärlorna i pannan och en blodåder som pulserat i tinningen av anspänningen från deras kärleksstund. Det hade varit den andra gången hon hälsat på hos honom. Då när allt fortfarande varit magiskt och oförstört, förhoppningar och känslor ljusa som sommarnatten.

 

Vilken bok var ”hela enchiladan”?

Jag kom på mig själv med att använda uttrycket hela enchiladan häromdagen och förstod inte var det kom ifrån. Jag har aldrig ätit enchilada tror jag, är osäker på exakt vad en enchilada ens är. Men i alla fall så kom jag på det sedan, det är ju ett uttryck från en bok jag läst för längesedan. Jag vet helt säkert att det är så, men kan inte för mitt liv komma på vilken bok, vad den handlar om, ifall jag tyckte den var bra eller katastrof. Jag minns ingenting. Utom just uttrycket hela enchiladan då som betyder att något är perfekt, det är superbra eller det var allt man kunde önska sig. Typ.

Kanske någon av er vet vilken bok uttrycket kommer ifrån?

Uttrycket är dock väldigt bra tycker jag. Att något som liksom är allt, är hela enchiladan. Har du någon bok som var hela enchiladan?