Sida 76

Gyllene sonen av Pierce Brown

Gyllene sonen är andra delen i en trilogi skriven Pierce Brown.

Som en av de Röda växte Darrow upp under jorden, i gruvorna på Mars, i tron att ingen kan leva på Mars yta. När han upptäcker att människorna ovan jord lever i lyx – en samhällsordning orkestrerad av den styrande klassen de Gyllene – ansluter han sig till rebellgruppen Ares söner. De har en dröm om en ny värld, där alla människor är jämlika. Han föds på nytt som den Gyllene Darrow au Andromedus, och lyckas beblanda sig med de allra främsta familjerna på Mars.

Rebellernas plan är att förstöra systemet inifrån, och Darrow är den enda som kan förverkliga den planen. Men för att lyckas måste han skaffa sig Gyllene vänner – vänner som kan offra allt för honom, och hjälpa honom på vägen mot toppen. Och sedan måste han svika dem …

Pierce Brown verkar ha läst Wheel of Time samt Hungerspelen, snott hälften av deras idéer och världsbyggen och sedan placerat hela röran på Mars.

Så började min recension av första boken i serien, Rött uppror. Och så fortsätter det nu, fast i ännu större skala. Jag som tyckte första boken var rörig med alla dess hierkarier, grupperingar och intriger fick ännu mer att bita i här. För persongalleriet är enormt. Det är storslaget och rörigt av så gigantiska mått att George R.R. Martin skulle bli grön av avund. I den här boken får vi åtminstone en guide i början av början av boken med förklaringar till alla färger människorna är uppdelade i, och jag som normalt inte är så mycket för guider, släktträd och kartor i böcker hade nog önskat allt i den här. För det är otroligt svårt att hålla reda på alla dessa människor. Vem är vem, vilken klass var den färgen, vilken släkt tillhörde hon och vems fiende är han, osv osv tills personerna bara flimrar förbi i en suddig massa.

Och det låter urtrist och jättejobbigt, men icke. Jag är fortfarande fängslad. Vilket helt och hållet beror på Darrow. Denna huvudperson som lyser klart igenom hela röran och fylld av raseri fortsätter sin kamp igenom galaxen. Raseriet som fanns redan i första boken fortsätter här, och jag beundrar Brown som lyckas hålla sida efter sida fylld av detta raseri utan att egentligen gå överstyr. Berättelsen är skriven i jag-form. Språket är korthugget, avskalat, dramatiskt och svulstigt. Allt på samma gång med Darrows raseri ångande genom varje ord, varje sida och i varje handling. Samtidigt börjar verkligheten komma ikapp Darrows hämndbegär. De Gyllene blir vänner och genom att fortsätta sin kamp kommer han bli tvungen att svika dem och därmed hittar även sorgen sin plats i den här boken. Raseriet ersätts av ensamhet och sorg över allt han har gjort och allt han kommer att göra. När Darrow till slut tvingas välja om han ska fortsätta lögnerna, eller riskera sina vänners avsky genom att avslöja var han egentligen kommer ifrån, är känslorna uppvridna till max. Både hos Darrow och hos mig.

Spänningen är på topp genom hela boken. Vi får rymdstrider, intriger i intriger, svekfullhet och offer. Darrow överraskar ständigt, vilket gör att boken aldrig blir tråkig trots det enorma persongalleriet som ibland ( rätt ofta faktiskt ) gör mig bortkommen. Jag var en smula kluven till den första boken men inte längre. Det är fortfarande rörigt och skitjobbigt, men det gör absolut ingenting. Darrow berör mig. Så till den grad att det här är en av årets läsupplevelser för mig.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Norstedts för recensionsexemplar.

Roligaste boken jag läst?

I boktaggen A-Ö har jag kommit till bokstaven H som i Humor.

H – Humor. Den roligaste boken du någonsin läst.
Här strömmade tårarna av en helt annan anledning. Du kunde inte sluta skratta när du läste den här boken.

Det är ju som alltid svårt att nämna bara en, så här kommer ett gäng med böcker som troligen bara är en bråkdel av roliga böcker jag läst.

De senaste jag minns är Ensam på Mars av Andy Weir och Britt-Marie var här av Fredrik Backman. Ensam på Mars är dock ren humor, action och spänning medan Britt-Marie var här kommer med både svärta och budskap. Fantastiska böcker båda två, om än kanske inte just av den sort att man skrattar hela boken igenom.

De roligaste böcker jag läst är dock Herman Lindqvists kåseriböcker. Herman framstår inte riktigt som en kul snubbe, så det kan säkert vara svårt att tro för många. Herman jobbade dock som utlandskorrespondent i många år. När han slutat med det skrev han böcker om alla de kulturkrockar han råkat ut för under åren och humorn är fantastisk. Humorn är av det slaget som får en att tjuta av skratt med tårarna rinnande, även om du råkar sitta på tunnelbanan mitt i rusningstrafik ( japp, det hände mig ), eller på bussen med en förskräckt främling i sätet bredvid ( japp, det hände också mig ). Hur korrekta böckerna är idag vågar jag inte riktigt säga. Det finns säkert ett och annat som kanske inte är helt rumsrent längre, men så är det ju med böcker skrivna i en annan tidsanda och de kan vara väl värda sin läsning ändå.

Så, Herman Lindqvist för humorn! Brödrafolkens fel till exempel är en härlig bok och finns säkert på ett bibliotek nära dig.

En smakbit av Kyrkogårdsboken – Neil Gaiman

Här kommer dagens smakbit som är från Neil Gaimans Kyrkogårdsboken. Jag snubblade över den i bokaffären och Neil Gaiman känns fortfarande mystisk för mig, så jag var tvungen att köpa den. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Gaiman än, främst eftersom jag inte helt förstår vad han vill säga med sina böcker. Jag har inte lärt honom tillräckligt bra än, så jag tar alla tillfällen i akt att bekanta mig med honom. Vet att jag köpte Goda Omen ( Terry Pratchett, Neil Gaiman) på Archipelacon, men sedan är den puts väck. Jag har ingen aning om var den bokkassen hamnade. Men jag hittar den kanske så småningom.

Ingen var ett stillsamt barn med allvarsamma grå ögon och en rufsig råttfärgad kalufs. För det mesta var han rätt lydig. Han lärde sig prata, och så fort han lärt sig det började han ansätta kyrkogårdsfolket med frågor. ”Varför får inte jag lämna körgårn?” kunde han fråga, eller: ”Hur bär jag mig åt för att göra samma sak som han?” eller: ”Vem bor härinne?” De vuxna gjorde sitt bästa för att besvara hans frågor, men ofta var deras svar otydliga, förvirrande eller motsägelsefulla, och då gick Ingen ner till det gamla kapellet för att prata med Silas.

Han brukade vänta där vid solnedgången, precis innan Silas vaknade.

Man kunde alltid räkna med att hans förmyndares förklaringar var tillräckligt tydliga och lättbegripliga för att Ingen skulle förstå dem.

”Du får inte lämna kyrkogården – det är så det heter, förresten, inte körgårn, så säger man inte längre – för att det är ju bara härinne som vi kan skydda dig. Härinne bor du och härinne kan du hitta dem som älskar dig. Utanför är du inte säker. Inte än.”

Fler smakbitar hittar du hos Flukten fra virkeligheten.

En bok som lämnade mig i tårar.

Fredag är väl en bra dag att fortsätta A-Ö taggen, så jag kör på det.

F – Fattig. En bok med en fattig huvudkaraktär.
Den här stackars huvudkaraktären har det inte lätt i livet. Kanske det blir bättre senare?

Ok, jag kan ju inte svara Hungerspelen igen så hmm … Det finns ju många att välja på. Charles Dickens bok En julsaga till exempel. Men näe, jag väljer Legend av Marie Lu. Eftersom jag älskar Day. Day är underbar. Och fattig, så han passar in.

G – Gråt. En bok som lämnade dig i tårar.
Tårarna slutade inte strömma när du läst den här boken.

Alltså, jag gråter ju sällan när jag läser. Jag kan förstå att vissa säkert fått intrycket att jag blir helt labil när jag läser ibland och visst kommer det någon tår här och där. Men det där fulgråtandet inträffar inte så ofta.

Första boken som fick mig att bryta ihop på det sättet ( vad jag minns ) var Den gröna milen av Stephen King. Jag låg på en strand i Grekland och fulgrät bakom mina solglasögon. En underbar berättelse med fantastiska personskildringar.

Nuförtiden händer det oftast när jag läser något sorgligt för barnen. Boken Adjö, herr Muffin av Ulf Nilsson var en sådan.

Herr Muffin tänker tillbaka på sitt liv. En gång var han ett ungt och starkt marsvin som kunde kånka och bära på gurkor men nu är han gammal, trött och grå.
Han minns och gör en liten lista:
Jag har haft det bra, bättre än de flesta.
1 mycket klok och vänlig fru. 1 blått litet hus med egen brevlåda. 6 små lurviga barn. 3 gånger om dagen kelad med. 728 hela gurkor under livet. 2555 fång gräs, hö och maskrosor. Och post då och då i brevlådan.

Men en onsdag får han plötsligt ont i magen …

Och när man väl klarat att läsa några rader utan att bryta ihop, då ska det diskuteras och förklaras. Svaras på frågor om var herr Muffin finns nu och andra totalt jobbiga frågor, men ändå så viktiga och bra.

Nästa års bästa semestertips!

Jag har bara en sak att säga om nästa sommar. Åk till Åland och besök Smartpark. De öppnade i år och jag var där med mina barn och kompisar en heldag. Över 6 timmar och ändå ville inget av barnen åka hem när det var dags. Underbart och prisvärt. Det kostade i somras 68 euro för två vuxna med två barn att gå in och då ingår allt. Man får låna en skrinda att ha grejerna i, så vi hade både mat och ombyteskläder så de enda pengarna vi spenderade i parken var på varsin glass. Helt fantastiskt. Och det bästa, vi vuxna får också göra allt barnen får göra. Det finns terrängtrampbilar, elbilar, stort stort vattenkrig i Bomarsunds fästning där både borgen och skeppen runtomkring innehåller vattenkanoner i mängder, det är barnteater två gånger om dagen, en illusionsstig som är otrolig, karuseller, hydrauliska grävmaskiner och annat jag säkert glömt. Och allt ingår i priset.

Det går utmärkt att ta morgonbåten från Grisslehamn och sedan hem igen på eftermiddagen om man vill. Det här är inte på något sätt ett sponsrat inlägg eller något slags samarbete. Jag är bara en ytterst nöjd förälder.

Jag ber om ursäkt för att bilderna är lite huller om buller, tiden tog slut.

Sagan om Rapunzel – Cress

Cress är tredje delen i serien Månkrönikan ( The Lunar Chronichles ) skriven av Marissa Meyer.

Cinder och kapten Thorne är på rymmen med Scarlet och Wolf i släptåg. Tillsammans planerar de att störta drottning Levana och hennes armé.
Deras största hopp ligger hos Cress, som har varit instängd i en satellit sedan hon var barn, med bara dataskärmar som sällskap. All denna tid framför datorer har gjort Cress till en lysande hacker. Och olyckligtvis har hon precis fått order från Levana att spåra upp Cinder och hennes stilige medbrottsling.
När ett våghalsigt räddningsförsök slår fel splittras gruppen. Cress får till sist sin frihet, men den har ett högt pris. Samtidigt kommer inte drottning Levana att låta något stå i vägen för hennes äktenskap med kejsare Kai.
Cress, Scarlet och Cinder har kanske inte tackat ja till att rädda världen – men de är antagligen de enda som kan göra det.

Så. Himla. Bra.

Det finns ingenting jag inte tycker om med den här boken. Modernista har ju tagit över utgivningen och därmed gjort om omslagen och herregud vad fina de är. Det enda som känns surt är att jag var tvungen att köpa Cinder och Scarlet i pocketform. Hade gärna velat ha alla tre inbundna med sina nya fina omslag. Så, omslaget får mig att jubla och det får innehållet också. Jag älskar Cress. Den är fantastisk och alldeles underbar och lyfter hela serien till en ny nivå av glädje.

Cress som varit instängd i en satellit större delen av sitt liv, har via sina datorskärmar följt kapten Thornes bravader och har också en rejäl crush på den oborstade kaptenen. När han så dyker upp i satelliten för att rädda henne blir han dessutom hennes hjälte på riktigt. En hjälteroll kapten Thorne kanske inte riktigt passar in i … Samtidigt blir Scarlet tillfångatagen och hamnar på Luna. Skräcken och smärtan som väntar henne där är större än någon kunnat ana.

Ni hör ju, så himla spännande! Jag tyckte mycket om första boken Cinder som kändes nyskapande och fräsch. Scarlet kändes lite mer som en mellanbok, bra men kanske lite långsam ibland. Cress är allt Cinder var och mycket mer. Här strålar karaktärerna samman och vi får följa dem allihop. Trådar knyts ihop samtidigt som nya frågor uppstår. Här blommar även min favoritkaraktär upp, nämligen androiden Iko. Iko tillför en humor som känns nödvändig eftersom den här delen faktiskt innehåller både våld och tortyr. Inte i mängder, men tillräckligt för att tillföra ett mörker som i kombination med den underliggande sagan kanske hade känts överdriven utan humorn. Berättelsen tar sig själv på allvar i precis lagom mängd.

Vi introduceras också för Snövit i form av prinsessan Winter, en karaktär som inte riktigt är vad jag trodde hon skulle vara …

Cress är allt jag förväntat mig och mer. En fantastisk saga i ny tappning som har hittat helt rätt ton och trots att serien inte är avslutad får Cress full pott av mig på Goodreads. En fantastisk läsupplevelse som får suget efter kommande bok Winter att bli nästan outhärdligt. Har du inte läst någon av böckerna tycker jag du ska börja nu, för det här är härligt. Så. Himla. Bra.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

Andra som bloggat om boken är: Carolina läser, Bokraden och Vår bokvärld.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: