Jag har läst så många bra böcker senaste tiden och det sprutar ut positiva omdömen just nu ( det kommer dessutom mer ), så jag tänkte försöka mig på en liten förklaring till hur jag tänker när jag öser ur mig all denna positivitet.

Jag är inte litteraturkritiker, jag är bokbloggare. Jag recenserar inte boken, utan läsupplevelsen. Jag analyserar inte dramaturgin, gestaltningen, språket eller karaktärsutvecklingar när jag läser. Jag bara läser. Därefter försöker jag beskriva min läsupplevelse eftersom det för det mesta är en upplevelse läsaren vill ha. Jag skriver även för mig själv, för att på sätt och vis prata med mig själv om känslan jag hade och berättelsen jag precis upplevt. Därför kan helt olika böcker av varierande kvalitet få samma betyg ibland. Det betyder ju inte alltid att böckerna alltid är lika bra. Mer att de gett mig något speciellt just där och då, eller att alla delar sammanfogade som helhet ändå blir något utöver det vanliga.

Cress till exempel. Marissa Meyer har ett ganska ordinärt språk, karaktärsbeskrivningarna är inte särskilt djupgående och berättelsen är på sätt och vis rätt förutsägbar ( antar jag, vi har ju inte läst slutet än ) om än unik. Ändå gav jag den full pott, för helheten gav mig en sprudlande läsupplevelse. Just där och då fick jag precis det jag önskade, och det händer tillräckligt sällan för att jag ska kunna uppskatta det fullt ut när det väl händer. Med det sagt kan jag också tillägga att min kompis som normalt har exakt samma boksmak som mig i det här fallet inte höll med mig. Hon tyckte Cress var sämst i serien och gillade Scarlet mer, den boken som jag själv tycker är svagast.

Gyllene sonen av Pierce Brown är en bok med brister. Det är för mycket tankar och idéer ihoptryckta i för litet format. Antingen borde någon ha skalat bort ungefär hälften av persongalleriet och intrigerna, eller utökat serien och gjort en långkörare av det hela för att ge läsaren någon chans att faktiskt hänga med. Ändå älskar jag den och det är tack vare huvudpersonen. För att jag blir berörd. Raseriet som är konstant dränerade mig känslomässigt och jag kände mig helt utmattad när boken tog slut. En mäktig känsla som går utöver det vanliga och den känslan uppväger i det här fallet alla eventuella brister för mig. I min läsupplevelse. Det här är dessutom en genrebaserad läsupplevelse. Gillar man inte science fiction är det här nog inte den rätta boken.

Jag ger dig solen av Jandy Nelson. Här klaffar allt. Här är det kvaliteten som gör läsupplevelsen och som gör detta till en bok jag rekommenderar vem som helst. Den är inte beroende av humör eller vilken genre man föredrar. Det är en fantastisk litterär upplevelse som jag tycker alla borde ta del av. Det vackra språket, den unika gestaltningen och karaktärsutvecklingen går utöver det vanliga. Den är extraordinär i allt. Och även om läsupplevelsen inte drabbar alla, tror jag många kan uppskatta boken för dess litterära kvalitet.

I många fall är det annars en fråga om tajming och humör. I sommar har jag läst bara böcker jag velat läsa. Jag har minskat på recensionsexemplaren eftersom måste-läsning aldrig är lika givande som det man valt själv. Så det kommer fler positiva recensioner och jag kan bara glatt konstatera att sommarens läsning var ovanligt givande.