Natten jag dog

natten-jag-dogNatten jag dog är skriven av Peter Erik Du Rietz.

Långsamt sänker jag mig mot hans ansikte och slickar honom varsamt över läpparna. Hans döda ögon stirrar bakåt mot sänggaveln och munnen är vidöppen, varm och välkomnande. När jag långsamt trycker handen mot hans bröstkorg känner jag den söta doften av hans sista andetag pressas mot min tunga.

När jag var yngre begick jag många beklagliga misstag när jag dräpte eftersom jag lät känslorna ta överhanden. Nu för tiden ser jag det mest som ett jobb. Den intensiva njutning jag kände vid en attack är för länge sedan förbi och ibland saknar jag känslan. Inte för att det spelar någon roll egentligen. Jag gör det som måste göras, vare sig jag får utlösning eller ej.

Det här låter morbidare än det är, på sätt och vis. För berättelsen är förvisso morbid emellanåt. Men samtidigt så charmig, sorglig och älskvärd mitt i den förfärliga berättelsen om hur Carl Cronhammer blev den han blev. Ett monster vi hört talas om tidigare, men som här ändå är en helt ny typ av varelse. Carl själv står för pratandet och berättelsen tar sin början i nutid, där Carl precis tagit livet av en man och vikt ihop honom som ett paket. Ett middagspaket. Vi får följa med Carl ända till början av hans liv och därefter hans skapares början vilket visar sig vara för väldigt länge sedan.

En fantastisk skräckhistoria som lyckas kännas både fasansfull och förtjusande på samma gång. Huvudpersonen är redan från barndomen så belevad på ett sätt som verkligen tilltalar mig. Han är hövlig och empatisk men samtidigt så oberörd. Stoisk är kanske ett passande ord, för oavsett vad huvudpersonen än råkar ut för  (och det är mycket ) så rubbas han inte. Han är inte känslomässigt kall, men han behåller fötterna på jorden. Carl accepterar och analyserar vad som händer och därefter gör han det bästa av det. Eller det som måste göras, vilket ibland är samma sak och ibland inte.

Vi får en skräckberättelse med extra allt. Det är Anne Rice och en ödmjukare variant av Lestat, historia ända tillbaka till vikingatiden och en dos av Mary Shelleys Frankenstein på toppen. Jag tycker mig dessutom känna igen en variant av creepypastan Den leende mannen här. Underbart. Det enda jag känner är att det blir lite för mycket historia ibland. Speciellt avsnittet när Carl anlöper Göteborg hade kunnat kortas ner rejält, i övrigt är det en berättelse som fängslar mig från början till slut.

Carl är den typen av monster som bjuder en på middag och är en fullständig gentleman hela kvällen. Skrattar, pratar och visar intresse, håller artigt upp dörren och med ärlig omtänksamhet erbjuder sin kappa mot kylan. Som avslutar kvällen med en mjuk avskedskyss och sedan med ett vemodigt beklagande vrider nacken av en. För att därefter vika ihop en som ett paket. Ett middagspaket. Och det är fullständigt oemotståndligt.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: C.R.M Nilsson och Jennies boklista.

Framsidan är ju ursnygg, men baksidan?

Igår hade jag fått paket med en väldigt efterlängtad bok när jag kom hem. Och den är supersnygg och sådär, men nja. Jag är tveksam till både framsida och framförallt baksida. Framsidan visar författarens namn, Sofie Berthet, och att det är första delen i Nova-trilogin. Att bokens faktiska titel är Dimensioner är inte helt lätt att se. Men vad den handlar om, ja det måste man öppna boken för att få reda på eftersom baksidan pryds av författarens porträtt.

Framsida

Förstå mig rätt. Författaren är jättefin, inget som helst fel på bilden i sig. Men jag ( som så många andra ) har inte alltid jättemycket tid på mig när jag besöker en bokhandel, så jag vill ha all information om boken relativt lättillgängligt. Så jag är tveksam till om det här nya greppet hjälper eller stjälper.

FullSizeRender

Samma sak var det när jag skulle köpa Förr eller senare exploderar jag av John Green. Hela baksidan är full av blurbar. Och det är ju jättebra att andra har gillat boken, men vad handlar den om?

FullSizeRender

I övrigt är jag superpepp på boken och ser verkligen fram emot att möta en ny svensk författare inom favoritgenren dystopi.

Läsa hela boken som recensent?

Det kommer bli två inlägg om samma bok faktiskt. Innan jag kan ge mitt omdöme måste jag ge lite bakgrund till diskussionerna som gått heta om just den här boken. Det gäller Natten jag dog skriven av Peter Erik Du Rietz.

natten-jag-dog

Först läste jag en hyllning av C.R.M Nilsson, där hon tyckte mycket om boken och jämförde den med Anne Rice. Det lät ju otroligt lockande så redan där vaknade mitt intresse. Sedan kom en annan recension skriven på Dagens bok. Hela recensionen kan du läsa här.

Recensenten gillade inte boken. Eller om hon inte gillar förlaget boken getts ut på, för det är faktiskt lite oklart om det är boken eller förlaget som recenseras. En bok ska naturligtvis inte vara varken dåligt korrekturläst eller dåligt redigerad, där är jag helt överens med recensenten. Men sättet hon skriver på tyder på att redan själva valet av förlag satte omständigheterna för recensionen. Att recensenten istället för att läsa boken förutsättningslöst redan hade sin åsikt klar. Och då blir det ju svårt att läsa en bok någorlunda opartiskt.

Detta ledde till höga diskussioner på ett författarforum där både författare, recensent och förlag var inblandade. Och den stora frågan var ju, var recensionen rättvis? Var den rättvis mot förlaget och var den rättvis mot författaren? I recensionen anges det att recensenten skummade igenom stora delar av boken, och på ett forum kom det fram att hon faktiskt inte ens läst klart boken. Och där reagerade jag. Hon skummade och hon läste inte ens klart. Hur mycket läste hon egentligen av boken, och bör inte de faktiska omständigheterna framgå i recensionen?

Jag läser ju väldigt gärna recensioner och gör ibland mina bokval efter det som skrivs. Jag vill därmed känna mig säker på att recensionen är pålitlig. Jag vill känna mig säker på att recensenten läst hela boken, om inget annat anges.

Recensenten nämner också en novell som ska finnas i slutet av boken och som irriterar henne. Alltså en novell efter att själva romanen är slut. Men det finns ingen sådan novell … Det som finns är information om vissa historiska platser och personer som nämnts i boken. Lite extra fakta helt enkelt för den som är intresserad.

Det finns även ett annat blogginlägg som handlar just om diskussionen kring detta. Om att recensera en recension och en recensent. 

Så summan av det hela är att jag tycker man läser hela boken om den ska recenseras, och gör man det inte ska det framgå tydligt. Efter att jag själv läst boken tycker jag dessutom att recensionen känns orättvis mot både författare och förlag.

Vad tyckte jag om boken då? Det kommer i ett eget inlägg senare i veckan.

Katniss goes Marvel – Röd drottning

rod-drottningRöd drottning är första delen i en serie skriven av Victoria Aveyard.

I sjuttonåriga Mare Barrows värld är samhället inte uppdelat efter klass, religion, ras eller kön – utan efter blod. De silverblodiga – de silvriga – är supermänniskor med häpnadsväckande förmågor, regerar över de vanliga röda och använder dem som soldater, arbetare och tjänare.
Mare hör till den röda delen av befolkningen och ser inga tecken på att den världsordning hon växt upp med någonsin kommer att rubbas. Men när hon genom en ödets nyck börjar arbeta som tjänare vid det kungliga Solpalatset förändrats allt. Till sin egen och hovfolkets stora förvåning upptäcker Mare att hon själv besitter en unik och dödlig förmåga, trots sitt röda blod.
Kung Tiberias inser snart att Mare utgör ett hot mot den maktbalans hans rike vilar på. Men medan han smider en plan för att oskadliggöra Mare ser hon en möjlighet att krossa silverregimen inifrån och öppna dörren till en ny värld. Samtidigt har hennes hjärta börjat dra henne åt helt fel håll.

Jag har sett blandade omdömen om den här, där den jämförts med i stort sett alla böcker inom liknande genrer. Och ja, vissa likheter finns ju med vissa böcker. Den har jämförts med Pierce Browns bok Rött uppror, med Hungerspelen och med Divergent och ja, listan kan göras lång. Den enda likheten med Pierce Browns bok är väl färgerna. I Rött uppror tillhör makten De Gyllene och de röda är slavar. Här tillhör makten Silvrarna och de röda är slavar, men likheterna slutar där. Och trots andras ganska ljumma betyg så måste jag erkänna att jag faktiskt gillar den här.

Mare Barrow som visar sig vara en röd med en silvers krafter blir snabbt trolovad med prins Maven och utges för att vara en silver uppfostrad av de röda. Allt för att dölja sanningen för folket, att det finns slavar med krafter större än silvrarnas egna. I hovet upptäcker Mare att silvrarnas tillvaro består av en sak, kampen om makten. Och att vem som helst kan förråda dig.

Jag tycker Aveyard har skrivit något nytt. Visst är det ett hopkok av delar från andra böcker, men ändå känns det eget. Språket påminner lite väl mycket om Tahereh Mafis för att jag ska gilla det fullt ut. Berättarjaget är lite för känslosamt och dramatiskt, men handlingen har jag inga bekymmer med. Den gillar jag.

Världsbygget är gediget och ger en blandning av medeltidskänsla och science fiction, där silvrarna har tillgång till avancerad teknologi medan de röda lever i föråldrade bysamhällen. Vi får smuts och fattigdom blandat med hovintriger och sidenklänningar. Krafter som visas upp i storslagna arenakamper och hemliga sällskap som möts i mörka korridorer. Röd drottning är det jag hade önskat mig av Marie Lus Den unga eliten. Det är en härlig blandning av dystopi och fantasy. Lite som Hungerspelen goes X-men, och jag gillar det. Mare är ingen Katniss men inte så illa ändå. Hon är rätt stark och självgående och när hon utan förvarning kastas in i silvrarnas tillvaro håller hon huvudet någorlunda kallt. Visst är det lite känslomässigt vacklande när hon inser att alla silvrar inte är onda, men det håller sig på en ok nivå. Vi får dock den klassiska kärlekstriangeln, men i en dos jag kan acceptera.

Röd drottning är dystopi, fantasy och science fiction i en härlig blandning och vi får en värld där vem som helst kan förråda dig. Jag vill ha mer!

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Bokentusiasten, Fantastiska berättelser och Carolina läser.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

The 5th wave TRAILER! Vill se!

Visste inte att den var på gång som film och brydde mig ärligt talat inte heller direkt. Boken minns jag knappt men nu när jag ser trailern måste jag ju läsa om boken. Femte vågen av Rick Yancey som film verkar ju kunna bli riktigt bra.

Half bad – Ondskans son

half-bad-ondskans-sonHalf bad – Ondskans son är skriven Sally Green och första delen i en trilogi.

Jagad av alla. Önskad av ingen. Sextonårige Nathan är son till en vit häxa och hans far är den mäktigaste och mest ondskefulle svarte magikern någonsin. Nathan är till hälften vit, till hälften svart. Ond, god – eller både och.

Omgivningen fruktar den kraft han bär på. Myndigheterna bevakar honom. Han får inte röra sig fritt. De enda ljuspunkterna i Nathans liv är storebror Arran och förbjudna kärleken Annalise.

Nathan förs bort och hålls inspärrad. Man bävar för hans sjuttonde födelsedag, det livsagörande ögonblick då en häxa får tre gåvor, sina magiska krafter. Men vem ska ge Nathan dessa gåvor? Hans mor är död och hans onde far har varit försvunnen och jagad under hela Nathans liv. Utan krafterna kommer Nathan själv att dö. Men det finns en sista möjlig utväg.

Nathan satsar allt på att fly. Ensam, utstött och jagad på liv och död tar han sin sista chans för att överleva.

Jag läste den här i somras och mitt intryck direkt efter läsningen var superpositiv. Jag tyckte väldigt mycket om den, jag sympatiserade starkt med Nathan och boken manade till sträckläsning. Hade jag skrivit recension direkt hade den troligen blivit odelat positiv. Men det kom lite böcker emellan och faktum är att jag så här en månad senare inte kommer ihåg mycket alls. Handlingen minns jag ju i stora drag, men jag har inte längre någon direkt känsla för boken. Jag funderade till och med på att inte skriva något alls om den, för jag känner liksom bara ett stort jaha nu i efterhand. Men jag kommer ju ändå ihåg vilken känsla jag hade just då och jag har tvåan liggande hemma, så några rader får den och förhoppningsvis får tvåan ett större utrymme i både minne och blogg.

För Nathan är ju sympatisk. Historien är tragisk och budskapet är tydligt. Nathan är dömd redan när han föds enbart på grund av vad han är, inte hur han är. Grunden påminner om Ransom Riggs böcker om de besynnerliga barnen som även de blir jagade enbart på grund av vad de är, inte på grund av något de gjort. Och även om budskapet är tydligt så kände jag aldrig att jag fick det nerkört i halsen, utan det var liksom bara så grunden till handlingen råkade vara. Jag gillade också att boken kändes annorlunda, den följer inte den vanliga mallen för hur fantasy ska vara. Half bad är lågmäld och fylld av svärta. Spänningen finns där hela tiden och vi har en ( än så länge ) relativt god huvudperson som är dömd av omgivningen och som lider. Faktiskt lider något fruktansvärt, för den här berättelsen är mörk, våldsam och tragisk. Samtidigt finns där hela tiden den där lilla gnuttan av hopp som driver Nathan framåt, som gör att våldet han får utstå blir uthärdligt och får mening för mig som läsare.

Jag har sett att några klagat på språket i den och då framförallt att berättarperspektivet skiftar. Det här är inget jag överhuvudtaget minns. Vilket innebär att jag antingen var så inne i boken att jag inte ens lade märke till det, eller att det var så illa att jag förträngt det. Jag lär väl märka hur det ligger till i nästa bok Det mörka ödet.

Jag hoppas att den får fart på mig lite mer, för jag vill gilla det här. Och jag tror faktiskt att fortsättningen blir något extra. Känslan jag har nu är att berättelsen i stort sett kan ta vilken väg som helst, både gällande karaktärsutvecklingar och normer. Vilket innebär att den antingen är rätt förutsägbar eller helt oförutsägbar. Oavsett så gillar jag att författaren ändå sår dessa frön till en eventuell normbrytande fortsättning. I fantasy. Bara det är väl värt fortsätta med nästa bok.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Alex Bokhylla, Oarya och Bokfrossa.