Nordic fantasy noir – Har svenska trenden skapat en ny subgenre inom fantastiken?

Nordic noir är en subgenre inom den skandinaviska kriminallitteraturen och är omåttligt populär i bland annat Storbritannien och Usa. Språket är avskalat och kargt, människorna ( även hjälten, om det finns en sådan ) är trasiga och miljön är ofta snävt lokal samt dyster och mörk. Moraliska gråzoner, samhällskorruption och dolda komplotter, samt en känsla av hopplöshet hör också till. Svärta, vardag och våld.

Nu verkar den nordiska noiren ha trendat sig in även i utgivningen av svensk fantastik.

Boken Dränkt av Frida Andersson Johansson kvalar direkt in i vad som kan kallas Nordic fantasy noir. Mörk och avskalad med övernaturliga inslag av nordisk folklore känns den lite så där Läckbergskt deckaraktig mitt i mystiken, erotiken och dödandet.

Skönheten av Christian Johansson med sin dubbelbottnade känsla av både skräck och pusseldeckare, hade kunnat vara skriven av Christian Johansson och Jussi Adler-Olsen tillsammans.

Vattnet drar skriven av Madeleine Bäck läste jag så sent som i helgen och utöver diskbänksrealism och mystiska föremål som väcker ondskan till liv, får vi också en alldeles egen journalist som gräver i en lokal myndighetsskandal med korrupta politiker.

Böckerna har en tydlig touch av Nordic noir där deckarkänslan överröstar det övernaturliga. Erotiken är rå och brutal utan finesser. Det är grov alkoholism och trasiga barndomar, kriminella mc-gäng och korrupta myndigheter.

Trenden märks även inom ungdomslitteraturen hos böcker som Middagsmörker av Charlotte Cederlund, Nattbuss 198 av Niklas Krog och Huset mittemot av Alex Haridi. Inte lika tydligt och brutalt naturligtvis eftersom det är ungdomsböcker, men med en lightversion av det mörka och skitiga mitt i mysteriet som ska lösas. Deckarkänsla med övernaturliga inslag.

Nordic fantasy noir alltså. Fantasy i deckarkostym. Kanske är det en välbehövlig tröskel och en bra inriktning för att få ut svensk fantastik på marknaden? Eller så har man skapat en enkel lösning för förlag som vill visa att de går utanför boxen men inte riktigt vågar? Jag har inget emot subgenren i sig, men jag önskar och hoppas att det inte slutar här. Att det istället är en riktgivande vägskylt för förlagen, så att man så småningom vågar satsa på svensk fantastik fullt ut.

vattnet-drar drankt skonheten

 

Världens längsta mening?

att-bli-steve-jobs

Jag var och lånade böcker på biblioteket och snappade direkt åt mig boken om Steve Jobs när jag fick syn på den. För den med gott minne blev jag ju aningen besatt av Jobs efter filmen med Ashton Kutcher, och tillbringade därefter timmar på youtube tillsammans med Steve Jobs. Så jag öppnade boken igår och möttes ganska omgående av den här meningen:

Från Route 92 i San Mateo till Interstate 280, en »idyllisk« åttafilig motorväg som går fram längs San Andreas Lake och Crystal Springs Reservoir, där San Franciscos dricksvatten lagras efter att ha pumpats dit i en ledning från Sierra Nevada, förbi riskkapitalisternas lyxkåkar längs Sand Hill Road i Menlo Park och tvärs genom den nästan två kilometer långa Stanford Linear Accelerator, som skär fram som en tunn förkastningsspricka genom landskapet, under motorvägen, förbi radioteleskopet »Stanford Dish«, Hereford-korna med sina vita huvuden och de ståtliga ekarna som man ser här och var i det vidsträckta gröna bältet bakom universitetets campus.

Det kom äntligen en liten jäkla punkt! Vad hände med att använda normala meningar som går att läsa? Varför sade inte förlaget stopp och belägg? Så många frågor. Dessutom har jag ingen aning om vilka riskkapitalister eller kor han babblar om eftersom jag bor på andra sidan jordklotet. Typ.

Får se om jag tar upp den igen eller om jag hoppar på den andra boken som finns om Steve Jobs.

Legend var inget för mig!

legendLegend är skriven av Richard Matheson.

Robert Neville är den siste mannen på jorden – men han är inte ensam.
En fasansfull farsot har dragit fram och gjort att resten av mänskligheten – män, kvinnor och barn – har muterat och förvandlats till fruktansvärda, nattlevande varelser som törstar efter Roberts blod.

Hopplösheten i Roberts liv är total, ändå förmår han inte göra slut på det. Han lever sitt liv på det enda sätt han kan: på dagarna åker han runt i det ödelagda Los Angeles och letar efter sina vilande fiender för att ta slut på dem, en efter en, med en påle i hjärtat. På natten barrikaderar han sig i sitt hus och ber om att få se ännu en gryning.

Så en dag händer något som stör hans monotoni. Men är det en välsignelse eller en förbannelse?

Jag har läst ganska många recensioner om den här boken och de är övervägande positiva. Väldigt positiva. Så jag rör om lite i grytan eftersom jag inte gillade den alls.

För det första är boken och filmen två helt olika historier. Boken skrev Matheson 1954 och 50 år senare skrev han filmmanuset till filmen I am legend med Will Smith. För mig verkar det som han helt enkelt gjorde om och gjorde rätt.

Och problemet är väl egentligen inte det att hela boken är usel. Men början är det. Den första tredjedelen av boken gjorde mig så förbannad att jag fortsatte vara det resten av boken med. För Robert Neville är nämligen kåt. Hela jävla tiden.

Här har världen gått under och Robert Neville är typ den sista människan kvar ( vad han vet i alla fall ) och det som är jobbigast i hela den här apokalypsen är att inte få ligga. Alla vänner är döda ( -ish ) , hans fru är död, hans barn har dött och han är nattetid omringad av levande döda som inget hellre vill än slita honom i bitar. Och det är skitläskigt och allt, tills han börjar tänka på kvinnorna. Kvinnorna! Och så är det kört. Det börjar rycka i dingdongen och stackars Neville får ta till våld mot sig själv för att inte springa ut till zombievampyrerna i all sin entusiastiska nakna prakt.  Och problemet är att han är så kåt och sugen på att ligga hela tiden. När de levande döda kvinnorna hasar runt utanför hans hus, när han mördar dem på löpande band genom att sticka pålar igenom deras hjärtan och när de ligger i dvala på dagarna. Speciellt då är Neville sugen. Dingdongen rycker så förbannat att han får ta till all sin viljestyrka för att inte våldta de lockande komatösa skelettliknande kvinnovarelserna som ligger där, med tuttar och allt.

Och grejen är att jag fattar vad Matheson är ute efter. Jag fattar att Neville genomgår en slags metamorfos, från känslofylld man till kallt monster. Jag fattar att boken skrevs i en annan tidsålder. Jag förstår allt det där, men det hjälper inte. Matheson förvandlar Mannen till ett djur så styrd av sina ryckande brallor att varenda jäkla man borde känna sig förnärmad av att nedvärderas till den här kåta varelsen som presenteras.

Så när boken faktiskt övergår i något som kanske är bra är jag så förbannad och trött på Neville att jag inte bryr mig längre. Kanske blev Matheson själv så trött på boken att det var därför han gjorde filmen helt annorlunda. Och så mycket bättre. Dagens udda tips är alltså att skippa boken och se filmen istället.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Bokhyllan, Vår bokvärld och La Bibliothéque.

Stalker – En osannolik sörja

stalkerStalker är skriven under pseudonymen Lars Kepler.

För nio år sedan dömdes prästen Rocky Kyrklund till rättspsykiatrisk vård för ett brutalt mord. Själv minns han ingenting. Efter en svår olycka har han återkommande blackouter.
Samma sommar som hans återanpassning till samhället påbörjas, skickar någon en filmsekvens på en kvinna i ett fönster till polisen. Nästa dag hittas kvinnan död i sitt hem. Det är inte bara det bestialiska våldet som leder tankarna till Rocky Kyrklunds gamla mord. En ny film kommer till polisen. Ingen förstår vad som händer och Joona Linna är försvunnen sedan mer än ett år. Nästan alla tror att han är död. Nästan alla.

Om lamporna är tända kan en stalker se dig utifrån, men om lamporna är släckta kan du inte se en stalker som redan är inne.

Alla som följer min blogg vet att jag normalt inte läser deckare. Längre. För det fanns faktiskt en tid när jag, som så många andra, plöjde igenom deckare efter deckare. Inte nödvändigtvis för att jag gillade just deckare, men de är lättillgängliga. Varenda kiosk, butik och färja har en hylla bestående av typ Harlequin och deckare. Så behöver man en bok snabbt ( händer oftare än man tror ) är urvalet extremt litet. Jag har alltså läst mängder av deckare även om det nu är något år sedan sist och jag har läst tre av Keplers  böcker, Hypnositören, Paganinikontraktet och Eldvittnet. Lite röriga men med en huvudperson jag gillat. Tänk er Jack Reacher med Mark Levengoods inre lugn och dialekt, så har ni Joona Linna. Kapabel, sansad och smart.

Så jag tyckte alltså Keplers första böcker var helt ok. Antingen kommer jag ihåg fel eller så har det slagit slint för paret Kepler, för Stalker är allt annat än bra. OBS massiva spoilers från nu, men inget som avslöjar slutet eller mördaren! 

Boken är en riktig tegelsten och jag fattar verkligen inte varför. Det finns en huvudhistoria som hade kunnat vara bra, men Keplers har tryckt in så mycket action och så lite karaktär att Stalker blir mer fantasy än fantasyn jag normalt läser. Trovärdigheten blir lika med noll redan på de första sidorna. En kvinna har hittats brutalt mördad och med Joona Linna död ( eller kanske inte ) har höggravida Margot tagit över chefsrollen. Kvinnan har blivit smygfilmad innan sin död och Margot är tvärsäker på att det rör sig om en seriemördare. Hon går alltså och bara väntar på nästa mord, så när nästa filmsnutt kommer en kväll precis när Margot är på väg hem vet hon att även denna kvinna kommer bli mördad. Kanske inom bara ett par minuter! Så vad gör Margot? Hon rusar ( vaggar ) tillbaka till kontoret för att titta på filmen som kommit bara minuten innan, i förhoppningen att rädda kvinnan från att bli bestialiskt mördad. Men först bara måste hon ha en pizzaslice.

Margot är alltså helt ny chef med sin alldeles första egna utredning. Här har vi offer nummer två som alldeles strax ska bli brutalt mördad och Margot tänker på pizza. Och det är ungefär det vi får veta om Margot, att hon är höggravid och inte kan sluta äta. I övrigt är hon en totalt blank karaktär som mest agerar statist. Vilket alla andra karaktärer också gör, även bokens huvudpersoner Joona Linna och Erik Maria Bark. För naturligtvis är inte Joona Linna död.

Saga Bauer ( som är den VACKRASTE kvinnan i universum ) lockar nämligen fram Joona Linna från sitt gömställe. Och ifall läsaren är ovanligt korkad upprepar Keplers hur otroligt VACKER Saga Bauer är ungefär hundra gånger till. Ifall man inte fattade det de första tio gångerna. I alla fall. Joona Linna kryper alltså fram ur sitt gömställe och trots att han levt i lugn och ro i ett år kommer han tillbaka som ett fullständigt vrak. Varför han är ett vrak är oklart, men på vägen hem har han dragit på sig blodförgiftningar och gud vet vad mer. Joona som nu är före detta polis och ett fullständigt vrak, som av oklar anledning lever med hemlösa och får hjälp med hälsan ( men ändå håller på att dö ) av någon slags kriminell gammal gumma får självklart hjälpa till med utredningen. Inget konstigt alls med det. Den enda som klagar är Margots kollega Adam som minsann vet hur allt hänger ihop. Adam som råkar ha sex med en okänd kvinna när han ska förhöra en snubbe på ett sexparty, som råkar skjuta ihjäl en poliskollega och därefter lyckas få sin fru mördad. Den personen tror hela poliskåren på när han kastar ur sig ett namn på den han tror är mördaren. De tror på Adams misstanke till den grad att de i jakten på den misstänkte avrättar en helt oskyldig person som råkar befinna sig på fel plats. Poliskåren är nu nämligen galen av hämndbegär och skyr hädanefter inga medel i jakten på mördaren. Nåde den som råkar hamna i vägen.

Fattar ni hur jävla rörigt det är? Hur osannolik och icke trovärdig hela boken är? Det ni har fått är ändå bara en bråkdel av allt som händer. Lägg till galna knarkare, blodtörstiga hundar, hemliga sexklubbar, kvinnor i koppel, massiva slagsmål och Joona Linna som kollapsar lite här och där i boken, så har ni ytterligare en liten del. För sedan har vi naturligtvis själva mördaren och bestialiska mord att frossa i. Men inga verkliga personer. Allt vi får är sinnessjuk action och namn istället för karaktärer. Och försvunnen tid som hade kunnat läggas på en bra bok istället för den här tragiska sörjan.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

 

Läsenkät och kommande recensioner.

Påsken innehöll trevligt besök av svärmor och svägerska och omväxlande väder. Jag är så jävla trött på kylan som aldrig verkar släppa taget och kanske är det den frustrationen som gjort att jag läst några böcker utanför min normala komfortzon. Det kommande recensionerna är nämligen dessa:

Legend av Richard Matheson, Kvinnan på tåget av Paula Hawkins och Stalker av Kepler ( jag kan inte kalla dem för Lars, det känns för konstigt ). Två sågningar och en hyllning blir det, så håll utkik.

Till dess roar jag mig med en läsenkät jag hittade hos Fiktiviteter.

Bästa boken du läst hittills i år?

Jag har ju fastnat pladask för Änglafall av Susan Ee. En riktigt bra YA-bok med karaktärer jag verkligen gillar. Men en av de ovan nämnda hamnar också i den här kategorin, vilken kan jag ju inte säga än.

Och sämsta?

Kanske borde jag ha gjort den här enkäten efter ovan nämnda recensioner? En av dem hamnar nämligen i den här kategorin. Men sämst betyg hittills har tyvärr Drystoll av S.C. Ödman. Det finns inga ursäkter för att ge ut en så dåligt korrekturläst slutprodukt.

Bok i bokhyllan du ser väldigt mycket fram emot att läsa?

Jag skulle vilja svara Kyrkogårdsboken av Neil Gaiman som jag köpte i somras men aldrig läste klart. Tyvärr inser jag nu att jag tydligen slarvat bort den, så jag får helt enkelt köpa eller låna en ny. Kanske den engelska illustrerade varianten den här gången eftersom den är så himla fin.

51wXIxEhA3L._SY344_BO1,204,203,200_

 

Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?

Det är ganska jämnt fördelat faktiskt.

Är det någon genre som är överrepresenterad, och vilken syns inte alls? 

Fantastik ( fantasy, scifi osv ) dominerar tydligt, med några få undantag. Det beror på att jag under de senaste åren fastnat mer och mer för fantastik och därmed har övriga genrer blivit utrensade med tiden. Deckare har jag bara två böcker av, Stalker och Lejontämjaren ( som ännu är oläst ), och det stannar nog vid de två gissar jag.

Ärligt nu – finns det någon bok du kanske inte läst i sin helhet, men låtsas att du gjort det?

Inte nu längre eftersom jag nyss flyttat och därmed rensat hårt, men det fanns säkert någon sådan innan. Jag skulle inte ljuga medvetet om läst eller oläst, men det dåliga minnet kan ju ställa till det lite ibland.

Föredrar du att låna, köpa eller byta böcker? Motivera!

Jag lånar massor av böcker och jag älskar biblioteket, så svaret är låna. Jag gillar såklart att köpa böcker också men eftersom plånbok och utrymme sätter gränser är jag så otroligt tacksam för att biblioteket finns. Nuförtiden läser jag även en del e-böcker på Storytel men utbudet är ganska litet fortfarande och jag föredrar pappersbok, så svaret blir ändå låna.