Virus är en följetong som skrivits av Daniel Åberg.
En stekhet sommardag drabbas Stockholm av ett mystiskt och våldsamt virus. Inom loppet av dagar är staden, landet och kanske hela världen ödelagd.
Ett fåtal överlever smittan. Amanda, en oberoende och tuff person som aldrig riktigt vuxit ur sin ungdomliga livsstil. Iris, som trots en bruten arm är redo att gå över lik för att skydda sin dotter Sigrid från kaoset i sjukdomens spår. Dano, en 12-årig pojke som flytt krigets fasor i Syrien bara för att tvingas se sin familj utplånas vid ankomsten till Flemingsberg när viruset når Stockholms förorter.
Tillsammans flyr de och tvingas snart inse att hoten de möter i en civilisation som dör är fler än de kunnat ana. Samhället må ha nått sitt slut, men något måste komma därefter. Har de en plats där?
Det här är alltså något så märkligt som en följetong producerad av Storytel. Typ som Netflix egenproducerade serier. Man kan alltså inte köpa den i bokhandeln, utan den finns enbart på Storytel som e-bok och ljudbok. Den är dessutom skriven i säsonger, något jag inte visste när jag började läsa.
Jag har senaste veckan vältrat mig i Maggie Stiefvaters fantastiska värld. En värld som tagit så mycket plats i mina tankar att jag behövde något lättsmält att läsa. Sådan läsning som egentligen är blaha men fungerar för stunden. Så jag började läsa Virus igår morse och blev väldigt förvånad när jag satt och grät redan efter bara några sidor. För den här är inte blaha utan faktiskt mer än så.
Boken är visserligen lättsmält. Den har korta kapitel, tydliga cliffhangers flera gånger och rejäl dramatik. Spännande och pådrivande och mycket action. Det är explosivt och bombastiskt på ett väldigt filmatiskt sätt. Vilket ju är meningen. Men det finns också hjärta här. Daniel Åberg vill mer än bara underhålla.
Dels har vi karaktärerna som inte följer de vanliga stereotyperna. Ingen Wesley Snipes så långt ögat når. Istället möter vi Dano. En rädd 12-årig pojke som precis kommit till Sverige med sin familj. Efter månader av flykt är de 16 kilometer från sitt mål när tåget stannar och helvetet bryter ut. Dano som istället för trygghet finner samma skräck som han flytt ifrån.
Sedan finns det en känsla i boken som är mer odefinierbar. Som jag inte vet om den är medveten eller om det beror på min egen känsla av tilltagande hopplöshet. Med viruset kommer visserligen en aggressivitet som gör de insjuknade våldsamma. Istället för att be om hjälp attackerar de. Men samtidigt är det ingen som ens försöker hjälpa någon. Ingen bryr sig. Alla är arga på någon, myndigheter och samhälle men ingen lyfter själv en hand för att göra något. Det finns bara ilska. Ilska över att man själv ska behöva bry sig, ta hand om, hjälpa. Så ingen gör det och folk dör. Kanske är samhället inte riktigt där än, men jag känner att Åberg sätter fingret på något som oroar mig. Ovilja att bry sig om. Och ilskan. Överallt dessa arga människor som sprider sitt hat i media, sociala forum, ute på gatan.
Så Virus är visserligen snabbläst underhållning, men jag uppskattar att Åberg mitt i det explosiva även gett den hjärta.
Vad jag däremot inte uppskattade var att det här tydligen var säsong 1. Något jag inte visste när jag började ( eftersom det inte står någonstans ) och som retade mig enormt när allt bara slutar mitt i med en rejäl cliffhanger. Och tyvärr gör det förmodligen att jag inte kommer läsa fler av Storytel Originals följetonger.
bokhusets.com 