Veckans fråga från Annikas litteratur- och kulturblogg är:
Får böcker dig att somna eller håller de dig vakna i all oändlighet på nätterna?
Jag har aldrig och kommer förmodligen aldrig somna till en bok. Däremot är det ofta ”bara ett kapitel till” som gäller på kvällarna. Vilket i slutändan ofta blir alldeles för sent in på natten.
På jobbet har de satt diagnos på mig när jag irrar in på morgonen, hålögd och slö. Läsbakis. En baksmälla värd sitt namn.
Aly är sjutton år gammal när hans liv vänds upp och ned och han måste lämna sitt hem. Han har vuxit upp på en lantlig och ålderdomlig värld, men nu kastas han ut i det myllrande imperium som är människans hörn av Vintergatan. Hans situation tvingar honom att arbeta inom kyrkan, som trots sitt namn är religiöst obunden – den verkar för att lösa konflikter och skapa förståelse överallt i imperiet. Aly möter svåra problem och lyckas inte alltid lösa alla. Med tiden börjar han ana att det finns mer i världen än kyrkan och imperiet känner till. Och i galaxens centrum händer något som kan hota hela mänskligheten.
Mänskligheten har spritt ut sig i galaxen och alla planeter har sina egna unika lösningar. Galaxen styrs av Kyrkan, Marknaden och Imperiet. Man har kommit fram till ett relativt fredligt system där alla tre styr lika mycket. Alys familj mördas brutalt och som en konsekvens av detta börjar Aly arbeta åt Kyrkan. För Alys del handlar det enbart om att hitta männen som mördade hans familj och ta hämnd. Kyrkan med sitt missionsarbete över hela galaxen ger honom bäst möjlighet att göra detta. Man får följa med Aly under hans egen undervisning, under hans resor i galaxen och de olika människor han möter. Galaxen sammankopplar alla människor i Nätet. Ett slags intergalaktiskt Internet som finns i huvudet på människorna och blir som ett extra Jag. Nätet kan ge dig information, kyla ner dina tankar om du blir upprörd eller hjälpa dig kommunicera. När man lär sig ladda ner människans medvetande i dödsögonblicket ner i Nätet, får detta ofattbara konsekvenser för Aly och resten av Galaxen.
Den här boken är riktigt bra även om sista delen flummar iväg lite. Gillar man science fiction är den här ett måste. Det är lite synd att den är skriven av en svensk Johansson då det minskar möjligheten att det någonsin blir en film av den. Tråkigt men sant tyvärr. Även om jag applåderar KG Johansson till ett riktigt fint sci fi äventyr.
Läser just nu John Greens The fault in our stars. Passade på att läsa lite under lunchen på ett café medan jag drack min kaffe. Det var dumt. Det finns inget charmigt med att böla offentligt.
Jag shoppade loss lite för mycket i bokhandeln häromdagen. Fem böcker senare och aningen fattigare gick jag ut med ett leende på läpparna. Några av dem och andra berättelser som väntar på att bli lästa närmast är:
Maze runner har jag precis läst så omdöme kommer snart. Tycker det är lite låg åldersgräns på den bara, unga vuxna skulle ha passat bättre. Stjärnklart är jag otroligt nyfiken på. Den har jag inte än men snart hoppas jag. Kul med svenska författare som kliver utanför deckarbubblan de flesta bokhandlarna befinner sig i. Inget illa om deckare, men det kan bli lite mycket när hylla upp och hylla ner innehåller samma genre. Därför ser jag även fram mot Solviken. Och naturligtvis Himmelstrand skriven av en av mina favoritförfattare. Jag listade mina toppfem en gång och då fanns John Ajvides Människohamn naturligtvis med. Det är svårt att lista favoritböcker men den boken är en upplevelse på en helt annan nivå än de flesta andra böcker. Fantastisk bok.
Det sägs ju att även boken Förr eller senare exploderar jag ska vara fantastisk. Nu har jag tyvärr en liten ovana att inte bli lika exalterad som den stora massan när det gäller hypade böcker, men jag hoppas på den här. Titelöversättningen är dock en katastrof. Hur kan man översätta The fault in our stars till Förr eller senare exploderar jag? Obegripligt.
Sätt mig i brand! Tredje boken i en trilogi av Tahereh Mafi.
Beskrivning från Adlibris:
Juliette överlevde en pistolkula i bröstkorgen. När hon vaknar efter att ha svävat mellan liv och död vet hon varken om rebellerna är besegrade eller om Adam eller ens någon av hennes vänner fortfarande lever. Warner har räddat Juliettes liv. Warner, överbefälhavaren. Warner, som hon hatade, men som blev hennes älskare. Warner, Adams bror. Juliettes och Warners kärlek är förbjuden, men omöjlig att kämpa emot. Nu vill Warner slåss vid hennes sida mot Återetablissemanget, och krossa skräckväldet. Men är det verkligen det enda han vill med henne?
Jag börjar med det som var bra, för sedan finns det alldeles för mycket som var dåligt. Jag gillar hur Mafi har använt språket i serien. Första boken, Rör mig inte! hade massor av överstrukna meningar. Ord som tänktes men inte uttrycktes, känslor som kändes men inte visades. Det speglade Juliettes osäkerhet i början. Hur hon var rädd för hela världen, rädd för sina känslor men samtidigt så hungrig efter något mer. Att få ta del av, bli berörd och att själv våga känna något mer än ingenting.
I bok två, Rädda mig inte!, minskar de överstrukna meningarna i takt med att Juliettes självförtroende växer ( jag förstår att tanken var sån, däremot tycker jag fortfarande inte Juliette visade självsäkerhet i sina handlingar ) och i denna bok försvinner överstrukningarna helt. Juliette har kommit i kapp världen, sina känslor och sin egen vilja. Ett mycket bra grepp av Mafi som jag gillar eftersom det gör böckerna ganska unika. Ja, det var väl det som var bra. Resten blir spoilers så vill du inte veta, sluta läs nu!
.
.
.
Då kör vi. Jag gillade inte det här alls. Jag blev förbannad när jag läste den här, något som tidigare bara hänt med boken Femtio nyanser av honom . När jag hade läst klart boken började jag läsa runt hos bokbloggarna för att se alla som höll med mig om att det var det värsta jäkla avslutet på en trilogi någonsin. Men tji fick jag. Alla verkar älska slutet, verkar älska Juliettes utveckling och tycka att den hon till slut valde var en av de mest fantastiska karaktärerna någonsin. Va?
Jag är en ivrig läsare av bloggen Old adult reads young adult som också har skrivit en recension av boken. Den enda recensionen jag hittat som inte tycker allt är fantastiskt. Och precis som OARYA så gjorde jag direkt kopplingen till några andra karaktärer jag faktiskt gillar. Tyvärr tycker vi lite för lika och gör samma kopplingar, så jag ska göra mitt bästa för att inte hela inlägget ska bli en kopia. Juliette väljer Warner framför Adam. Adam som har räddat henne, Adam som gjort allt för att skydda henne och Adam som hon själv nästan hade ihjäl med sina kyssar för att hon var så förälskad. Och plötsligt faller hon för Warner, den psykopatiska mördaren? När jag läste så trodde jag på allvar att det var någon slags plan hon och Adam hade, lura Warner att tro att hon var förälskad så de kunde överlista honom. Att det var därför Adam helt plötsligt blev en skitstövel. Men icke, hon väljer psykopaten och alla tycker att det är jättebra. Va?
Mafi kör med kortet ”snäll kille innerst inne”. Det funkar ibland. Dean Winchester i Supernatural är en charmig skitstövel, precis som Damon Salvatore i Vampire diaries. Hyckleri kan tyckas men det finns en skillnad mellan dessa och Warner. Dean i Supernatural agerar skitstövel utåt men är det inte. Damon i Vampire diaries är förvisso en skitstövel och en mördare, men han är ett rovdjur, en vampyr. Han var dessutom en relativt god människa som nu kämpar mot djuriska instinkter och det fattar man ju att det inte är lätt. De har charm och båda försöker göra det som är rätt. Warner är bara en humorbefriad mordisk psykopat.
Valet av hjälte i boken är alltså obehaglig. Det är inte sådana här killar som ska vara hjältar för de är aldrig det i verkligheten. Att unga tjejer läser det här och tycker Warner är fantastisk är lite skrämmande. För även om det är fiction så borde inte den här sortens man eller relation vara ett ideal.
Nu är det inte bara Warner som irriterar mig, utan även Juliettes märkliga beslut att hon ska ta över all makt. Kenji och de andra som tidigare tyckt att Juliette var för handlingsförlamad tycker dessutom att det är en strålande idé. En helt absurd vändning som saknar all logik. Och jag vet inte vad som irriterar mig mest, att Mafi skrivit detta eller att folk gillar det.
Som ny bokbloggare blir jag glatt överraskad över alla utmaningar, taggar och andra aktiviteter bokbloggarna hittar på.
Annikas litteratur- och kulturblogg har dragit igång en bokbloggsjerka som jag naturligtvis hänger med på. Första frågan är:
Vad har du läst för spännande böcker i sommar?
Den här sommaren har faktiskt varit exceptionell gällande läsandet. Jag har läst otroligt mycket, till viss del på grund av min relativt nyupptäckta förkärlek för YA, fantasy och dystopier.
Jag har avslutat flera dystopiserier med blandade känslor. Bland annat Allegiant av Veronica Roth, samt Sätt mig i brand av Tahereh Mafi.
Jag har också läst igenom Patrick Ness kaostrilogi, Tystnaden i bruset , Cirkeln och pilen samt De brinnande knivarna. En trilogi som överraskade.
Omdömen kommer inom kort på samtliga.
bokhusets.com 