Vid fyrtio börjar livet

 

vid-fyrtio-borjar-livetVid fyrtio börjar livet är Stefan Åbergs debutroman.

Beskrivning av Adlibris:

Livet rusar fram och för Pontus vars äktenskap sedan många år går på tomgång väntar fyrtioårsdagen om hörnet när familjen glider isär. Han hamnar i en djup depression och frågan är om något som först upplevs som oerhört traumatiskt och fruktansvärt kan leda till att livet tar en ny vändning till det bättre? Gäller devisen ”Det som inte knäcker dig stärker dig?”. Berättelsen utspelar sig i Malmö med omnejd i slutet av 1990-talet och kretsar kring några människor vid livets mitt. I centrum står trebarnspappan Pontus och sjuksköterskan Erika som bor i samma hus. Erika lever ett bra liv med många vänner men någonstans i hennes medvetande gnager hela tiden känslan av otillfredsställelse och i takt med den biologiska klockans tickande ökar trycket på henne att förändra sitt liv. Pontus inser efter ett tag att livet som singel även har sina fördelar. Han upptäcker möjligheten att träffa kvinnor via kontaktannonser och dras på detta sätt in i en karusell av brev och möten med olika kvinnor där han visserligen hoppas på att kunna möta en ny partner men samtidigt ser det hela som ett spännande experiment.

Berättelsen handlar om Pontus som efter många års äktenskap oväntat blir singel. Något som först är kaos och brutenhet, men som så småningom får honom att våga prova nya vägar i livet. Hur gör man när de gemensamma vännerna visar sig vara partnerns vänner? När alla har någon medan du sitter kvar ensam? Pontus trevande försök med kontaktannonser är rörande i sin tveksamhet. Hans letande efter kärlek och gemenskap skulle nästan kunna fungera som en manual för de som vill ta sig ur ensamhet. Att det är ok att våga och ibland misslyckas. Att man kan hitta vänner där man inte trodde de fanns. Och att det faktiskt är ok att vara ensam också.

Den handlar även om grannen Erika. Hon framstår inte helt tydligt utan känns lite som en suddig parallellhistoria medan Pontus är den givna huvudpersonen. En bra berättad relationsroman om tvåsamhet och ensamhet och det som finns däremellan.

Brister finns, troligen på grund av att boken är egenutgiven och ivern varit för stor. Kommateringar saknas och berättarperspektivet känns lite oklart ibland och förvirrar mig. Framförallt är den för lång. Boken hade mått bra av att skalas av mer i en redigeringsrunda. Inte för att vissa delar är sämre än andra, utan helt enkelt för att allt inte behövs. Berättelsen hade nått fram ändå.

Tack till Stefan Åberg och Andra rum förlag för recex.

Att läsa och skriva om böcker.

Det jag uppskattar mest i en bok är upplevelsen vissa ger mig. Jag vill inte dissekera texten, jag vill uppleva den. Få möjligheten att försvinna från verkligheten och glömma tid och rum totalt. Djupdyka ner i berättelsen och hänga med på åkturen, gråta när någon dör, skratta när huvudpersonen är ironisk, hålla andan när mördaren står bakom hörnet och dra en suck av lättnad när den sista zombien är död.

Upplevelserna finns överallt och för mig är upplevelsen Dostojevjskijs Brott och straff ger mig kanske inte likvärdig med den jag får av Mazerunner, ändå skulle jag ge dem samma betyg. Brott och straff manar till eftertanke, den är svår och karaktärerna är inkonsekventa. Det var precis den läsningen jag behövde när jag läste den. Mazerunner gav mig en hisnande berg&dalbanetur, det var bara åka med medan det varade, även om minnet av den kanske bleknar rätt snabbt. Men en intensiv åktur var precis vad jag ville ha och det fick jag. Helt olika böcker för olika tillfällen och troligen olika åldergrupper, men lika mycket värda. Tycker jag.

 

 

Mazerunner – I dödens labyrint

maze-runner-i-dodens-labyrint

Mazerunner – I dödens labyrint, första boken i en serie skriven av James Dashner.

Beskrivning från Adlibris:

När Thomas vaknar upp i en hiss minns han ingenting, bara sitt eget namn. När hissdörrarna öppnas möter Thomas en stor grupp tonårskillar, som liksom han själv har fått sina minnen raderade. De är inlåsta i ett stort område som omges av höga stenmurar.

Allt de vet är att dörrarna till en enorm labyrint som omger dem öppnas varje morgon, och varje kväll stängs de. Labyrinten myllrar av dödliga faror, och väggarna i den flyttas dessutom varje natt.
På något sätt måste de försöka hitta ut, men hur?

Då händer något oväntat – Teresa skickas dit. Hon är den första tjejen någonsin som kommit. Det verkar som om hon och Thomas känner varandra sedan tidigare. Vad betyder det? Kan hon vara till hjälp när de ska försöka ta sig därifrån levande? Och vem vet vilka svar som väntar där ute ?

Den här gillade jag! En riktigt bra ungdomsbok med bra driv och spännande berättelse.  Den riktar sig till ungdomar 12-15 men jag tycker nog den hade passat unga vuxna bättre. Förhoppningsvis lockar det dramatiska omslaget tillräckligt för att inte åldersgränsen ska skrämma bort de äldre. För det här är en bok som kan tilltala många läsare i olika åldrar.

Thomas kommer till Gläntan som omges av labyrinten. Han möts av gläntingar, pojkar som precis som Thomas kommit dit via hissschaktet utan att minnas mer än vad de heter. Inget vet varför de är där, men alla vet vad som förväntas. Att hitta en väg ut ur labyrinten.

Den har sina språkliga små bekymmer. James Dashner gillar uppenbarligen uttrycket ”Bra där” väldigt mycket. Så pass att det under ett kapitel förekommer från flera olika karaktärer ett flertal gånger. Ibland underskattar han även sin läsare genom att förklara för mycket. Efter en väldigt jobbig händelse står det ”Thomas blev nedslagen”. Ja, man tenderar att bli lite ledsen när saker och ting går åt helvete. Det behöver liksom inte förklaras, man får lita på att läsaren förstår det.

Men det gör inget. Berättelsen i sig är tillräckligt spännande och drivande för att språkliga bekymmer inte spelar någon större roll. Jag gillar även att det inte finns någon direkt kärlekshistoria här, allt är fokuserat på överlevnad och att lista ut labyrinten.

Karaktärerna är bra. Några träder fram och andra förblir lite suddiga. Thomas är bra, han agerar utan att tänka för att göra det som är rätt. Jag är lite trött på karaktärer som velar hit och dit, så det är uppfriskande med någon som bara gör.  Jag ser mycket fram emot att se filmen.

Betyg blir 4 / 5 stjärnor.

Legend

legend

Legend är första boken i en trilogi skriven av Marie Lu.

Beskrivning från Adlibris:

Det som en gång var västra USA är nu Republiken, en nation som ständigt befinner sig i krig med sina grannar.
Femtonåriga June är född i en elitfamilj i ett av Republikens rikaste distrikt, och hon får sin utbildning i Republikens högsta militära kretsar. Day, däremot, är född i slummen och är landets mest eftersökta brottsling. Men hans motiv är kanske inte så illasinnade som de verkar
June och Day är från två olika världar, och det finns ingen anledning till att deras vägar skulle korsas förrän den dag då Junes bror Metias mördas och Day blir huvudmisstänkt. Indragen i den ultimata katt-och-råtta-leken kämpar Day för sin familjs överlevnad, medan June söker hämnd för Metias död.
Men så upptäcker June och Day, i en chockartad vändning, sanningen om vad som har sammanfört dem. Och hur skrämmande långt deras hemland är berett att gå för att bevara sina hemligheter.

Day och hans vän Tess lever på gatan och gör regelbundet räder för att förse Days familj med mat och mediciner. När Days familj en dag får ett överstruket kryss målat på sin ytterdörr, ett tecken för att det finns pest i huset, riskerar han mer än någonsin för att stjäla vaccin. I samband med detta blir han anklagad för att ha mördat soldaten Metias, Junes bror. June får i uppdrag att jaga Day när han blir anklagad för Metias död. Hon svär att Day en gång ska få betala för mordet på hennes bror och tvekar inte att ge sig in i slummen undercover för att hitta Day.  När de möts kommer de naturligtvis underfund med att allt  inte är enkelt som de trodde. Är Republiken inte det goda som June alltid har trott, vilka är Patrioterna och ljuer man om kriget mot Kolonierna, och framförallt, kan de lita på varandra?

June och Day. Herregud vad jag gillar dem, speciellt Day. Han är nog min favoritkaraktär i alla dessa dystopiska böcker jag slukat sista året. Fast det stör mig att de bara ska vara femton år, för det är inte trovärdigt. Precis som det inte är helt trovärdigt att Tris i Divergent bara är sexton. Men det glömmer man efter ett tag, så i mitt huvud är de nog snarare unga vuxna istället. Boken berättas ur bådas perspektiv och jag tycker det är tydligt vem som berättar eftersom de har så olika syn på samhället. Båda är smarta och starka men Day sticker ut lite med ett djup som jag tycker June saknar.

Jag gillar Legend, men serien blir faktiskt ännu bättre i uppföljaren så jag hoppas inte slutet gör mig besviken. Det har ju tyvärr hänt ett par gånger i sommar när jag plöjt trilogier.

Betyg 3,5 / 5

 

 

Angående zombieapokalypsen

Vi vet ju alla att den är på väg eftersom vi alla läser zombieböcker då och då, right? Då kan det vara bra att känna till partiernas syn i zombiefrågan.

Så här tycker partierna vi ska klara zombieapokalypsen!

The fault in our stars

the-fault-in-our-stars

The fault in our stars skriven av John Green. Svensk titel är Förr eller senare exploderar jag.

Hazel är 17 år och kommer aldrig att bli frisk igen. Det har hon vetat sedan dagen då hon fick sin cancerdiagnos för tre år sedan.
Hazels mamma är orolig för att Hazel ska missbruka Americas Next Top Model och bli allt mer isolerad hemma vid teven. Depression är ju en vanlig bieffekt till cancer har hon läst (Hazel menar att det inte är cancern som gör henne deppig – det är vetskapen om att hon ska dö).
Lösningen blir att anmäla Hazel till kyrkans stödgrupp för unga med cancer. Men mötena visar sig vara allt annat än uppiggande och följer ungefär samma mönster som ett AA-möte.
Men en eftermiddag i den där stödgruppen förändras livet. Augustus Waters, friskförklarad från sin cancer, dyker upp.
Hazel möter Augustus Waters blick och deras kärlekshistoria ska komma att bli en sådan som poeterna diktar om. E p i s k.
Det här är en berättelse om cancer, visst, men det är framförallt en förkrossande vacker och gripande historia om livet, Hazel Grace och Gus. Om att vara ung och ändå stå med ena foten i graven. Om att tro att man aldrig mer kommer att bli glatt överraskade. Om att få sin sista önskan uppfylld.
Att få beröras på så många sätt, skratta, komma till insikter och gråta, är litteratur när den är som allra bäst.

Jag var lite orolig för vad ska jag skulle tycka om boken, eftersom jag ofta har problem med hypade böcker. Av någon anledning. Jag ville så gärna älska den här boken lika mycket som alla andra gör. Och det gjorde jag. Nästan.

Hazel är fantastisk. Hon har levt med sin cancer i flera år, släpandes på en syrgastub som är ett nödvändigt ont eftersom hennes svekfulla lungor inte längre klarar att göra sitt jobb. När hon träffar fina fina Augustus blir det både sprakande gnistor och jobbiga funderingar som dyker upp. Funderingar kring vad en tonårskille egentligen tycker om en tjej som släpar på en syrgastub hela tiden,  som kommer att dö snart, som har överbeskyddande föräldrar. Såna saker. Det visar sig att Augustus inte bryr sig om sånt, bara om henne, Hazel Grace, eftersom han redan från början använder hela hennes namn. Som om hon är värd bättre än att förkortas.

Parallellt med kärlekshistorien löper även jakten på en försvunnen författare, Peter Van Houten. Han har nämligen skrivit en bok som först är Hazels favoritbok och därmed även blir Augustus favoritbok. Att hitta författaren blir viktigt för dem båda och förenar dem i något normalt, utanför cancervärlden. Något som inte är en biverkning av döendet.

Boken är fantastisk. Språket är fantastiskt och karaktärerna är fantastiska. Allt är så jäkla bra, så fint och så fruktansvärt sorgligt. Jag säger det igen, boken är fantastisk! Men naturligtvis finns det ett men. Jag är hela tiden medveten om att jag läser en fantastisk bok. Och det är tyvärr ett litet minus. Jag blir inte uppslukad så jag glömmer var jag befinner mig. Jag blir inte döv för omgivningen. Vilket innebär att det är en fantastisk bok, men inte en fantastisk upplevelse. Möjligen beror det på att jag inte köper dialogerna mellan Hazel och Gus. I min värld pratar inte tonåringar så med varann så det blir inte helt trovärdigt. Vilket förmodligen är anledningen till att jag är medveten om att jag läser och inte lever i boken med karaktärerna. Men det här är troligen bara mitt problem. Jag förstår helt och fullt att det här kan vara en oförglömlig upplevelse för någon annan. Jag älskar den också. Nästan.

”Vet du hur vi blandar whisky och vatten i det här huset?”

”Nej”, sa Gus.

”Vi häller whisky i ett glas och sedan frammanar vi tankar på vatten i våra sinnen och sedan blandar vi den verkliga whiskyn med den abstrakta idén om vatten.”