John Ajvide Lindqvist – Sveriges egen Stephen King

himmelstrand

Himmelstrand skriven av John Ajvide Lindqvist.

Beskrivning från Adlibris:

Det ser ut att bli en fin dag på Saluddens camping. Himlen är djupblå och gräset underbart grönt. Ändå är någonting helt fel. Igår var allt som vanligt; glada röster, osande grillar, mygg och vin i plastglas. Men nu är allt försvunnet. Campingen, sjön, till och med solen är borta. Det enda som finns är det oändliga gräsfältet, fyra bilar med husvagnar, åtta vuxna, två barn, en hund och en katt. Alla inser de att något ofattbart hänt under natten. Hur ska de kunna ta sig bort från denna orimliga plats? För den gamla världen finns någonstans, ett mobilsamtal går plötsligt fram och radion spelar gamla schlagrar. Snart börjar också märkliga, skrämmande figurer dyka upp. Monstruösa varelser som fötts ur de åtta vuxnas mest traumatiska upplevelser. Och så mörknar himlen. Regnet är på väg, som en befrielse. Men det är ett regn som ingen ens i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig. Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.

Jag tar det självklara först. Himmelstrand är väldigt lik Stephen Kings novell Langoljärerna från boken Mardrömmar som kom ut i början av 90-talet tror jag. Langoljärerna handlar om en grupp flygresenärer som somnar under en flygresa. När de vaknar är de runt 10 personer kvar på planet, resten är borta, försvunna trots att de befunnit sig på 10 000 meters höjd hela tiden. Det enda som finns kvar av medpassagerarna är smycken och tandplomber i de tomma sätena. När de sedan lyckas landa planet visar det sig att det inte finns några andra människor kvar, de är ensamma.

Himmelstrand utspelar sig på en camping, men även här vaknar några människor i sina husvagnar och upptäcker att allt annat är borta. Inga fler människor, inga andra husvagnar, inga blommor eller träd, bara en finklippt grön gräsmatta så långt ögat når. Sammansättningen av karaktärer känns också väldigt typiskt King. Hans karaktärer är ofta en blandning av goda, onda, självgoda, pompösa och galna människor. Samt ofta något udda barn. Där har vi på ett ungefär även Lindqvists sammansättning. Det är alltså en hel del King över boken, både vad gäller handling och karaktärer. Med det sagt, så tar John Ajvide Lindqvist så småningom över boken och den blir helt och hållet hans egen. Och det är där den blir fantastisk.

Den första boken jag läste av Lindqvist var Låt den rätte komma in. Den var bra och gripande men satte inga djupare spår. Jag förstod inte riktigt hypen kring boken. Samma sak med Hanteringen av odöda. Sedan läste jag Människohamn. Jag har läst den igen och igen genom åren och den är så otroligt fantastisk. Kärleken som genomsyrar boken, även när man släpper illusionerna, är så stark och karaktärerna så mänskliga. En av de starkaste och vackraste böcker jag någonsin läst. Efter det läste jag med stor förhoppning Lilla stjärna, men den kändes något platt jämfört med Människohamn. Så det var med viss skepticism jag tog mig an den här. Jag tänkte att en bok som Människohamn skriver man kanske bara en gång i sitt liv. Som tur var hade jag fel.

Det här är den mest obehagliga bok jag någonsin läst. Mörkret de här människorna har inom sig är ofattbart. Så mycket trauma, så många hemligheter och så mycket ondska som sakta pyser ut allteftersom handlingen drivs framåt, gjorde att jag var tvungen att ta läspauser. Det har nog aldrig hänt tidigare. När det mörka släpps ut förändras karaktärerna sakta och ingen kan göra det här som Lindqvist. De griper tag i mig och jag vill gråta för någon, slå till en annan rakt i ansiktet och i slutet kan jag inte göra annat än hoppas. Hoppas att det på något sätt ska gå att laga allt som är trasigt. För trasigare än så här blir det inte.

En fantastisk läsupplevelse som får fem stjärnor av fem.

Vad är din högsta dröm?

Om vi bortser från de självklara svaren som fred på jorden, ingen svält och sånt?

Min är att driva en science fiction bokhandel. Bara för att det är roligt. Frottera mig hela dagarna i fantasy, scifi, vampyrer och zombies. Eftersom det bara kan bli möjligt om jag vinner typ Eurojackpot så blir det spelbutiken efter jobbet idag.

Då kanske jag äntligen också skulle ta mig för att läsa slutet i Robert Jordans härliga fantasyserie Wheel of time som avslutades av Brandon Anderson.

9781841498713_200_a-memory-of-light_haftad

Vilken är din dröm?

Någon som tappat en quiz? Fem frågor om böcker.

Jag tycker det är så roligt att hitta gamla qiuz och enkäter som bokbloggarna haft, både att läsa och fundera till lite på min egen läsning. Jag hittade en gammal som kommer här,

1. En bok jag ännu inte läst men ser fram emot?

Av någon anledning har jag faktiskt aldrig läst Stolthet och fördom. Jag vet inte varför för jag gillar sådant här. Men nu ska det äntligen bli dags, tack Modernista för recensionsexemplar. Det ska bli ett nöje. Det nya omslaget är dessutom otroligt vackert.

9789174998580_200_stolthet-fordom_haftad

 

2. Den bästa boken jag har hemma?

Oj det är svårt att lista bara en. Böckerna jag har hemma är ju sådana jag sparat just för att de är extra bra eller extra vackra. Men Liftarens guide till Galaxen kommer väl rätt nära. Marvin, universums mest deprimerade robot, är liksom oslagbar.

9789186587215_large_liftarens-guide-till-galaxen_pocket

3. En bok jag önskar varit bättre och som kanske var lite onödig att köpa?

Hade det här varit en svensk författare skulle jag inte skriva det här, men ”Femtio nyanser av honom” eftersom boken är så usel att den är oläsbar. Jag var förbannad i veckor över att jag slösat pengar på den.

 

4. Någon bok som jag var jättepepp på när jag köpte den men som bara blivit stående?

Det tror jag faktiskt inte. Jag är stammis på biblioteket så köper jag en bok är det ( oftast ) väl genomtänkt eller efterlängtat, så jag slukar dem direkt. Undantaget boken i frågan före då. Däremot har jag inte läst Kampen om Järntronen än som jag köpte för någon vecka sen, vilket är lång tid för mig att lämna en bok oläst.

 

5. En bok jag köpt mest för att den hade vackert omslag?

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Väldigt vacker bok, både utanpå och inuti. Recension kommer snart.

miss-peregrines-hem-for-besynnerliga-barn

 

Kaostrilogin – Patrick Ness

tystnaden-i-brusetde-brinnande-knivarnacirkeln-och-pilen

Kaostrilogin – skriven av Patrick Ness

Tänk dig att du är den enda pojken i en stad med enbart män och att du kan höra allt de tänker. Och tänk dig att de kan höra allting du tänker. Föreställ dig att du inte passar in i deras planer …

Todd är den enda pojken i en stad med enbart män. Sedan nybyggarna drabbades av ett virus kan Todd höra alla de andra männens tankar och de kan höra hans. Bruset från deras tankar och känslor finns där hela tiden.
Om en månad ska Todd fira sin trettonde födelsedag och ta steget in i vuxenvärlden.
Men i männens tankar kan Todd ana att de försöker dölja något för honom. Något som är så fruktansvärt att Todd tvingas fly med endast sin hund som sällskap.
Förföljd av stadens borgmästare och hans armé springer Todd och hans hund ut i skogen. Och plötsligt stöter de på en helt tyst och annorlunda varelse – en flicka.
Vem är hon och varför dog inte hon av det virus som tog livet av alla de andra kvinnorna i den Nya världen?

När Todd en dag märker ett hål i bruset, något som är utan brus, går det inte att hålla hemligt för resten av byn. Informationen om frånvaron av brus sipprar igenom hans eget brus och Todds liv är plötsligt i fara. Han skickas iväg av sin fosterfar Ben, som ger Todd hans mammas dagbok. Todd får även veta att frånvaron av kvinnor i byn beror på att männen mördade dem eftersom de var utan brus, precis som männen utplånade ursprungsbefolkningen Utangerna i Det stora kriget. Jagad flyr Todd ut i skogen där han möter Viola. Hon är den första flicka Todd någonsin sett och den första utan brus han mött. Tillsammans flyr de för att försöka undkomma männen från Prentisstown som jagar dem.

Så lyder beskrivningen av första boken Tystnaden i Bruset. Boken anges som lättläst från 14 år och det kan nog stämma. Visserligen är den så pass lättläst att en yngre kan läsa, men då böckerna blir väldigt råa efterhand är nog 14 år en bättre utgångsålder. Ness har använt ett för mig unikt grepp när han skrivit boken. Dels hörs bruset igenom berättelsen på vissa sidor. Vissa sidor är fullklottrade med ord, tankar och meningar som läcker ur huvudet på männen och samlas till ett brus. Ibland blir bruset så överväldigande att det tar över hela sidan i boken. Det är inte störande som man kan tro, utan ger en för mig väldigt tydlig bild av hur bruset kan kännas. Ungefär som när Stephanie Meyer i serien Twilight lät Bella sörja sig igenom tre månader som visades med tre helt tomma sidor. Dels skriver Ness Todds dialoger så som Todd pratar, ”jag vill inte följa mä” till exempel. Det kändes ganska barnsligt i början, men man vänjer sig fort och den unika dialogen samt bruset känns nödvändigt. De som kommer från gamla Jorden pratar normalt, medan Todd som är född i Prentisstown pratar som han gör, som en konsekvens av hur livet blivit där för nybyggarna.

Jag kommer fortsätta prata om trilogin som helhet så vill du inte läsa eventuella spoilers från Cirkeln och Pilen samt De brinnande knivarna , sluta läs här.

*

*

*

*

*

Todd och Viola upptäcker så småningom att det finns både andra byar och städer på planeten och de försöker ta sig till den största av dem. Det visar sig också att inte alla kvinnor blivit mördade utan att många flytt och bor i någorlunda fred tillsammans med männen. När de slutligen kommer till den största byn Haven bryter krig ut mellan kvinnorna och männen, ett krig uppmuntrat av borgmästare Prentiss.  Viola blir tvungen att välja och ställer sig på kvinnornas sida. Todd som inte litar på borgmästaren blir tvungen att ändå välja hans sida, när det visar sig att Utangerna inte är så utrotade som man trodde. De är fler än någonsin och de är ute efter hämnd.  Från varsitt håll kämpar Todd och Viola mot samma mål. Att skapa fred mellan kvinnor, män och ursprungsbefolkningen Utangerna. Det blir svårare än de trott när Todd blir mer och mer påverkad av borgmästare Prentiss och till slut inte vet vem som talar sanning och vem som ljuger.

Den stora frågan i boken är vem som är ond, vem har fel och vem ljuger? Hur vet man vem som ljuger och vem som tror att den talar sanning. Det blir så många turer i frågan till slut att man tröttnar. Det blir tjatigt och sista boken skummade jag faktiskt bara igenom. Ändå tycker jag serien som helhet är bra och läsvärd, framförallt för ungdomar.

Betyg blir 3/5

Bokbloggsjerka – Det här med recensioner

Anniks litteratur- och kulturblogg undrar den här veckan:

Hur ser din recensionsprocess ut? Skriver du anteckningar (eller viker hundöron) under tiden du läser? Recenserar du en bok direkt efter du har läst ut den?

Kort sagt: dela med dig av dina bästa recenseringstips!

Eftersom jag inte har haft bloggen särskilt länge har jag inga direkta rutiner än. Recensionsexen har precis börjat trilla ner i brevlådan så hittills har jag mest skrivit om böcker jag läst under våren och sommaren. När recexen nu trillar in kommer jag recensera ganska snart efter att jag läst ut dem. Även om handlingen i helhet stannar kvar i minnet försvinner detaljerna rätt fort. Vissa böcker har jag fått bläddra igenom igen för att friska upp minnet lite. Jag gör visserligen hundöron i alla mina böcker. Jag älskar hundöron. Böcker som funnits i min ägo en längre tid, ser numera ut som någon sorts märklig origami när man öppnar pärmen. Hopknycklade och så.

Ibland när jag läser en bok fastnar en speciell mening och då fotar jag sidan med mobilen för att kunna ha tillhands när det är dags att skriva om den. Då slipper jag markera i boken eller släpa på anteckningsböcker. Älskar i och för sig vackra anteckningsböcker, men mina böcker jag alltid släpar med mig väger tillräckligt. I somras läste jag den sorgligaste meningen någonsin och den boken kommer snart här. Tills dess har jag den i tryggt förvar som foto.

Outlander – Främlingen

Främlingen

Främlingen, första boken i serien Outlander skriven av Diana Gabaldon. Outlander är även originaltitel på första boken.

Beskrivning från Bokus:

Andra världskriget är över och Claire Randall och hennes man reser till Skottland för att lära känna varandra igen efter krigsårens påtvingade separation. Vid en utflykt till häxringen Craigh na Dun hemsöks Claire av magiska krafter – som ett viljelöst offer dras hon in i en klyfta i stenformationerna.
Tidsresan har börjat. Året är nu 1743. Claire är en främling i en oförsonlig tid. De skotska klanerna kämpar ett blodigt frihetskrig mot den engelska kungamakten. Claire misstänks vara engelsk spion och tas till fånga av klanen MacKenzie. Hon möter nu Jamie Fraser som blir hennes beskyddare och älskare. Mellan dem växer en passion som är starkare än tid och rum. Claire inser att Jamie är mannen hon väntat på i hela sitt liv. Med fruktan ser hon fram mot den stund då hon måste välja mellan honom och att återvända till sin egen tid …

Alltså, den här boken är en av mina stora kärlekar. Vi möttes för många år sedan och jag föll efter andra kapitlet. Efter det har kärleken hållits vid liv med omläsningar lite då och då genom åren. När jag för några månader sedan fick veta denna älskade bok äntligen ska bli tv-serie var lyckan total. Tänk att äntligen så många år senare få möta karaktärerna, se hur de faktiskt ser ut och att få se historien ur ett annat perspektiv än i mitt eget huvud. Ofta kan ju sånt sluta med bitterhet eftersom det inte blir som man tänkt sig, men här stämmer allt.

Jamie och Claires kärlekshistoria är den finaste jag läst. Det finns inget som kan slå det här. Och det handlar liksom inte om romantiken för den är ganska frånvarande största delen av boken, utan mer alla dessa små händelser och tillfällen där man märker vem man faktiskt hör ihop med. Gabaldon har ett sätt att få texten, och  framförallt dialogerna, väldigt intima och familjärt humoristiska. Ni vet, de där interna små skämten man utvecklar med tiden i en relation, där det räcker med ett delat ögonkast vid rätt tillfälle för att man ska börja le tillsammans. Romanen genomsyras av den känslan.

Jamie är en äkta kick-ass hjälte och Claire den största kick-ass hjältinnan jag känner till. Vad än Clarie möter så gör hon det rakryggad. Hon viker sig inte för något utan kämpar för det hon vill och de hon bryr sig om. Visserligen har hon och Jamie en större förmåga än många andra att hamna i trubbel, men de hanterar vad som än råkar dyka upp längs. Oavsett om det handlar om tidsresor, våldtäksförsök, sadistiska engelska kaptener, fulla skottar,  galna häxor eller att behöva dela bröllopsbädd med en främling klädd i kilt utan något under….

Främlingen är visserligen en tegelsten men det är inget mot hur uppföljarna ser ut. Boken ”Som ett eko” är som två tegelstenar på varandra. Även i en sf-bokhandel där tegelstenar ser normala ut sticker de här böckerna ut. Man får alltså vara beredd på långläsning om man ska fortsätta med serien. Rejäl långläsning. Tyvärr älskar jag inte resten av serien. Andra boken, Slända i bärnsten ( blir säsong två i tv-serien ), älskar jag men sen tar det stopp. Jag läser och tycker om de andra med, men det där alldeles magiska saknas tyvärr.

Den här boken är en sådan som håller år efter år.  Unga vuxna eller vuxna, den passar alla. Jag lovar.

Jag blev dessutom väldigt förvånad nu när jag försökte hitta en beskrivning till boken, och det saknas på både adlibris, cdon och förlaget. Vi som redan läst boken för över tio år sedan vet ju vad den handlar om, men en potentiell ny läsare ( vilket jag antar man vill ha när man ger ut en nyutgåva ) köper ju inte en bok de inte vad den handlar om. Det är rätt märkligt av förlaget med tanke på vilket uppsving boken skulle kunna få i samband med tv-serien. Som för övrigt visas i Sverige på Viaplay sedan i onsdags…

En så stor kärlek får såklart 5 / 5 stjärnor. Eller 10.