Böcker som fått mig att gråta.

Dag 10 och frågan är – Böcker som fått mig att gråta?

Märkligt nog händer det lite titt som tätt nuförtiden. Den första boken jag verkligen grät av var dock Den gröna milen av Stephen King. Där kan vi snacka fulgråt. Många har ju sett filmen som är rätt gammal men få har läst boken, och den är faktiskt riktigt bra. Stephen King skrev den som en följetong som sedan sattes ihop till en bok. Mycket bra och väldigt sorglig.

I helgen blev det faktiskt en hel del läsning trots fredagsinlägget. Har läst om Fulingstäder och Snyggingstäder…låter det som ett katastrofalt tema? Kanske inte ändå. Mer kommer imorgon om fulingarna och snyggingarna.

De vassa tändernas skog

de-vassa-tandernas-skog

De vassa tändernas skog är första delen i en trilogi skriven av Carrie Ryan.

Marys värld är liten – en isolerad by mitt ute i skogen, omgärdad av stängsel. Stängslet är det enda som håller Mary och de andra byborna vid liv, för på andra sidan finns De vassa tändernas skog där de oheliga ständigt rör sig i jakt på mer människokött att infektera. Så har det varit i generationer och i byn har man satt upp enkla regler för att överleva: Man gör sin plikt och följer Systerskapets order. Allt annat är oviktigt. Mary kan ändå inte låta bli att drömma om världen utanför stängslet och det som kan finnas där, om havet som hon bara hört talas om och en gång sett på ett foto.

En dag bryter sig de oheliga igenom stängslet. På några
minuter utplånas stora delar av byn och Mary flyr ut i skogen. Kampen för att överleva har börjat och snart måste Mary göra viktiga val – mellan dröm och plikt, mellan mannen hon älskar och mannen som älskar henne. Vad finns egentligen på andra sidan av den fruktansvärda skogen?

När Mary får reda på att Systerskapet har hemligheter, att det kanske finns något mer bortom skogen, driver nyfikenheten och längtan efter mer att försöka ta reda på sanningen. Mary brottas med sin längtan bort och sin kärlek till Travis. Travis är dock tingad av hennes bästa vän, medan hon själv är bortlovad till Harry, Travis bror. När de oheliga tränger igenom flyr Mary och de andra ut i skogen i kampen att överleva.

Tyvärr låter det hela mer spännande än det faktiskt är. Jag gillar zombies och har suktat efter den här boken länge, men blev riktigt besviken. Själva storyn hade kunnat bli riktigt bra med en annan huvudkaraktär. Mary är helt hopplös.

Utdrag ur boken:

Det enda jag förmår tänka på är att jag kan känna Travis doft som dröjer kvar på hennes hand, och det blir nästan min undergång.

Sedan går han, och jag blir eskorterad tillbaka till mitt rum där jag faller ihop och gråter. Jag sliter mitt hår och hamrar på mina ben med knytnävarna och kastar mig på golvet framför den falnande brasan.

Inför de orden är jag förlorad. Jag springer, snubblar på min tunika, kryper och kravlar mig fram över marken tills jag är hos honom, flämtande, mina händer på hans bröst.

Jag ställer mig upp, glömmer lugnet och lyckan jag nyss känder och snubblar nerför kullen, snavar över rötter och stenar men bryr mig inte om det.

Ni ser ju, bara drama.  Varannan sida snubblar eller kryper hon fram. Jag ser henne framför mig som ett känslomässigt vrak som snubblar, krälar och kryper fram medan snoret rinner, tårarna sprutar och hon vrålar Traaaavis, Traaaaaaavis! För det är det enda hon bryr sig om. Alla dör runt henne och hon snubblar fram vrålande Travis namn. Zombies jagar henne och det enda hon kan tänka på är hur svimfärdig hon blir av åtrå till Travis. Jag har lust att skrika tillbaka till henne att, ”skärp dig för helvete!”. Men det gör hon inte och jag orkar bara inte. Att jag läste klart var inte för att jag var ett dugg intresserad av vad som faktiskt hände Mary, utan för att få reda på mer om zombiesarna. Vilket jag inte fick. Så möjligen att jag irriterar mig igenom nästa bok också. Har jag tur så har nervvraket Mary sansat sig lite.

 Betyget blir tyvärr bara 2 / 5

Favoritförfattare och överskattade böcker

Igår blev det så många inlägg ändå att jag struntade i 60 dagars utmaningen så det blir två frågor på raken idag.

Dag 8 – Favoritförfattare? Det växlar ju med åren. Men just nu får jag väl säga John Ajvide Lindqvist. Människohamn och Himmelstrand är fantastiska. Även Khaled Hosseinis Flyga drake och Tusen strålande solar hör till favoriterna.

Dag 9 – Mest överskattade boken? Helt klart Femtio nyanser av honom. Ska försöka mig på ett inlägg om den boken någon dag. Har lite svårt att ens tänka på den utan att bli förbannad bara.

Bokbloggsjerka – Att förändras

Annikas litteratur- och kulturblogg frågar i dagens bokbloggsjerka,

Vilken är den längsta bokserien du har läst och upplever du att skrivandet förändrades (antingen till det bättre eller sämre) längs vägen? (Du som inte läser bokserier kan i stället svara på om du har märkt att någon av de författare du har följt längst har ändrat sitt skrivsätt och om du tycker att förändringen är positiv eller negativ)

Jag har nog redan listat alla möjliga sorters serier jag läst, varav de längsta är Sagan om Isfolket med sina 47 böcker och Wheel of time med typ 24 böcker eller nåt sånt. Jag vet inte om författandet i böckerna förändrades lika mycket som jag själv gjorde under lästiden. Läsningen av Wheel of time har ju pågått i många år i takt med att nya böcker kommit, så kanske tycker jag inte trollocker är lika läskiga idag som jag tyckte förut…

Fast jag kan nämna en författare som jag tycker har förändrats även om det inte handlar om långa serier. Det är Johan Theorin. Jag älskade hans första bok Skumtimmen. Även två av de andra i serien om Öland tyckte jag jättemycket om, mycket på grund av hans nästan poetiska språk. Tyvärr har böckerna och språket blivit sämre ( i mitt tycke ) för varje bok. De två senaste jag läste, Sankta psyko och Rörgast, kändes otroligt krystade och saknade det melankoliskt vackra språk han haft i sina tidigare alster. Det känns som om författaren började med inspiration och nu endast försöker uppfylla ett avtal om antal böcker. Tyvärr.

Röd som blod – En riktig kick-ass hjältinna

rod-som-blod

Röd som blod är första boken i en trilogi av Salla Simukka.

Efter att tidigare ha varit mobbad har sjuttonåriga Lumikki Andersson bestämt sig för att hålla sig på sin kant och göra sin egen grej. Men allt ställs på ända när hon hittar tvättade sedlar i skolans mörkrum. Det visar sig att tre av skolans elever har kommit över plastpåsar fulla med blodiga sedlar och snart är Lumikki indragen i en härva av internationell narkotikasmuggling. Dessutom misstänker Elisa, en av de tre eleverna, att hennes pappa som är narkotikapolis är involverad i det hela. Lumikki tvingas med på en livsfarlig flykt undan ryska och estniska kriminella.

Det är den kallaste vintern i mannaminne och gatorna i Tampere är inbäddade i ett gnistrande vitt täcke. Och inget är så rött som blod i snö.

Vad jag har längtat efter att få skriva om den här boken. Som att gå runt med en hemlighet man inte får berätta, samtidigt som det kliar i kroppen att få säga något endaste litet ord om det till någon. Den här boken överraskade nämligen stort! När jag öppnade paketet och fick se omslaget blev jag lyrisk. Jag trodde det var antingen en vampyrbok eller en fairyretelling och jag gillar båda sorterna så jag nästan dreglade av förtjusning. Sedan läste jag baksidan och krympte lite. Jag är inte jätteförtjust i deckare eller actionböcker med gangsters och sånt. Men oj vad fel jag hade. Den här är riktigt bra. Framförallt på grund av huvudpersonen Lumikka, en riktigt cool kick-ass hjältinna. Lumikka är som en ny Jack Reacher ( cool macho före detta militärpolis med Tom Cruise i huvudrollen ) förklädd till gymnasietjej. Fast utan töntiga oneliners.

När Lumikka ( som betyder Snövit på finska ) hamnar mitt en rejäl soppa med ryska gangsters, en korrumperad polis och mord, visar det sig att hon har förmågor utöver det vanliga att hantera situationer som det här. Man förstår tidigt att Lumikka har en trasig bakgrund, något som tvingat henne till att bli en mästare i förklädnad för att vara osynlig, hitta gömställen för att inte bli hittad och bli doftexpert för att känna doften av fienden innan det är försent. Dessutom är hon riktigt bra på att slåss. Lumikka engagerar. Hennes strävan efter att vara osynlig, att inte lita på någon, skär lite i hjärtat. Trots hennes egen skräck för att blanda sig i, bli synlig, så riskerar hon ändå allt för att hjälpa sina nästan-vänner i nöd.

Och hon gör det Så. Jävla. Bra

Nu gjorde Lumikki allt för att vara osynlig. Omärklig. Lyckligtvis kunde hon konsten att vara någon annan. Så fort hon kommit in på kaféet hade hon gått in på toaletten, tagit av sig ytterkläderna och ylletröjan, släppt ut håret och flätat det i en lös sidofläta som hon aldrig brukade ha. Istället för kaffe hade hon köpt en te. Hon bläddrade i en damtidning fastän hon normalt skulle valt vad som helst utom den. Hon satt på ett annat sätt, höll sina händer annorlunda, böjde på huvudet som någon annan.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Rabén & Sjögren för recensionsex.