Det finns inget som jag inte gillar i den här trilogin. Det betyder inte att varje rad var perfekt men som läsupplevelse var den det.
När jag trodde att det inte kunde bli mer spännande skruvar Marie Lu åt det ännu ett varv, och när det inte var så många sidor kvar hade jag ingen aning om hur det här faktiskt kommer sluta. Och slutet som väl blir hade jag aldrig kunnat föreställa mig.
Jag tokälskar Champion. Det är helt enkelt den bästa dystopitrilogin av dem alla.
Sveriges egen skräckmästare gjorde det igen, skrev en helt fantastiskt bok som skakade om min själ.
Det här är den mest obehagliga bok jag någonsin läst. Mörkret de här människorna har inom sig är ofattbart. Så mycket trauma, så många hemligheter och så mycket ondska som sakta pyser ut allteftersom handlingen drivs framåt, gjorde att jag var tvungen att ta läspauser. Det har aldrig hänt tidigare. När det mörka släpps ut förändras karaktärerna sakta och ingen kan göra det här som Lindqvist. De griper tag i mig och jag vill gråta för någon, slå till en annan rakt i ansiktet och i slutet kan jag inte göra annat än hoppas. Hoppas att det på något sätt ska gå att laga allt som är trasigt. För trasigare än så här blir det inte.
En härligt varm bok som fick mig att må så bra, att le och att fasa för sista sidan när berättelsen når det oundvikliga slutet. Feelgood när det är som allra bäst.
Känslan av vandringen är påtaglig och jag känner mig närvarande. Som om jag är en del av upplevelsen. När slutet närmade sig drog jag ut på läsningen, allt i ett försök att dra ut på avskedet som jag visste skulle komma. Det kändes som att säga farväl till nya vänner alldeles för tidigt.
För att Lumikka helt enkelt är den coolaste jag vet.
Man förstår tidigt att Lumikka har en trasig bakgrund, något som tvingat henne till att bli en mästare i förklädnad för att vara osynlig, hitta gömställen för att inte bli hittad och bli doftexpert för att känna doften av fienden innan det är försent. Dessutom är hon riktigt bra på att slåss. Lumikka engagerar. Hennes strävan efter att vara osynlig, att inte lita på någon, skär lite i hjärtat. Trots hennes egen skräck för att blanda sig i, bli synlig, så riskerar hon ändå allt för att hjälpa sina nästan-vänner i nöd.
Och hon gör det Så. Jävla. Bra
Outtalat är första delen i Lynburn legacy-trilogin och skriven av Sarah Rees Brennan.
Kami Glass är förälskad i någon hon aldrig har träffat, en kille som resten av världen tror är påhittad. Det har gjort henne till en outsider i den sömniga engelska småstaden Sorry-in-the-vale. Men Kami beklagar sig inte. Hon driver skolans tidning och håller sig mest för sig själv tills obehagliga saker börjar hända.
Skrik har hörts i skogen och i mörkret. Den övergivna herrgården på kullen som tornar upp sig utanför staden har tänts upp för första gången på tio år. Familjen Lynburn, som styrde Sorry-in-the-vale en generation tidigare, har plötsligt återvänt.
När Kami börjar gräva i historien för tidningens räkning, upptäcker hon att staden hon älskat i hela sitt liv har dolt en rad hemligheter inklusive ett mord och att killen i hennes huvud mycket väl kan vara nyckeln till alltihop.
Killen som alla trodde var en fantasi kan visa sig finnas på riktigt. Han kan också vara farlig.
Kami har pratat med Jared i hela sitt liv, i huvudet. Trots att hon är övertygad om att han är på låtsas så kan hon inte ge upp honom. Han som alltid funnits där, som tröstat, peppat och fått henne att skratta i hela hennes liv. När han visar sig finnas på riktigt blir det dock problematiskt. Samtidigt har familjen Lynburn kommit tillbaka till staden. Kami är övertygad om att något är skumt med familjen och beslutar sig för att ta reda på vad, vilket resulterar i att någon gärna vill se henne död.
Kami är det charmigaste jag mött på länge. Full av energi och med en supertro på sig själv som utredande journalist tar hon sig an vilken utmaning som helst. Stadens namn Sorry-in the-vale, slottet Lynburn som med sina mörka torn reser sig över staden, skogen som lever sitt eget liv och de fascinerande karaktärerna, allt andas saga och magi. Visserligen är karaktärerna något stereotypiska, dialogerna inte alltid så trovärdiga och ett onödigt triangeldrama inblandat, men jag förlåter det helt.
Ögonblicket när Kami inser att Jared finns på riktigt är helt oemotståndligt och deras invecklade relation väcker min sympati. De är som raka motsatsen till Bella och Edward i Twilight. Där Bella och Edward kunde nå varandra fysiskt men inte psykiskt råder motsatsen här. Kami och Jared som känner varandra utan och innan själsligt, kan i verkligheten varken kommunicera eller röra varandra. Orden som flyter så lätt i tankarna blir fel när de sägs högt. Ibland kan jag tycka att det blir lite för krångligt. De känner ju ändå varandra utan och innan sedan barnsben, så det borde väl inte vara så himla svårt tänker jag. Men sedan kommer jag ihåg min egen tonår och hur en enda liten gest kunde ältas med kompisarna i timmar och då känns det alldeles lagom krångligt.
Dialogerna är lättsamma och roliga. Jag kommer på mig själv med att fnissa spontant till och från under hela läsningen. Det påminner lite om dialogerna i den gamla tv-serien Gilmore girls. Fullständigt orealistiskt alltså, men så charmigt och tillitsfullt att jag köper det fullt ut.
Karaktärerna är karismatiska, handlingen lockande och relationerna engagerande. Slutet gör förvisso att nästa bok kan bli precis hur som helst, men jag har gott om tro och hopp i det här fallet och längtar efter fortsättningen. Outtalat är som en liten ask full av charm och magi.
Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.
Tack till Modernista för recensionsexemplar.
Endgame är första delen i en serie skriven av James Frey.
Tolv ungdomar från tolv uråldriga släkten är kallade till slutstriden. Den släkt som vinner blir ensam kvar på jorden. Alla andra människor dör.
Under tusentals år har familjer övat varje generation i hur de ska överleva och döda om de blir kallade som spelare i slutstriden. De som är mellan 13 år och 19 år och 364 dagar är ständigt beredda. Men ingen har blivit kallad. Förrän nu. Tolv meteoriter slår ner på jorden och tolv familjer skickar iväg ett barn till Xi’an i Kina där spelet börjar.
Tolv ungdomar som tränat hela sina liv för att bli mördarmaskiner samtidigt som de gått i skolan som vilka ungdomar som helst och helt plötsligt blir kallade att äntligen spela Spelet. Varje ätt har i generation efter generation haft en utvald Spelare. Spelaren byts ut vid nitton års ålder eller vid eventuell handikapp och skador och så har det hållit på i tusentals och tusentals år. Tills nu. Mitt i skolavslutningar och pågående fotbollsmatcher kommer så Kallelsen. Ungdomarna överger hastigt sina vanliga liv och ger sig av för att spela Spelet. Vissa kan knappt vänta på att ta kål på motståndarna medan andra nöjer sig med att avvakta i skuggorna under spelets gång. Trots instruktionerna att vinnaren måste stå ensam bildas det allianser och bräckliga pakter där tillit är en bristvara.
Det här är ju hur spännande som helst. Jag har läst en del halvbra omdömen om boken och därför inte haft så bråttom att läsa den, men när jag nu hittade den på biblioteket så passade jag på. Jag gillar verkligen det här. Endgame är som en ihopmixad version av Hungerspelen och Da Vinci-koden. Tolv ungdomar från olika delar av världen som skickas ut för att döda varandra. Alla spelare har olika förutsättningar och kunskaper. Någon är mer som en ninja, en annan är hacker och en tredje en kallblodig mördare rakt igenom. Spelet tar dem över hela världen till historiska platser som ofta kopplas ihop med mystik, som Stonehenge i England och Terrakottaarmén i Kina. Ungdomarna jagar varandra över hela världen, samtidigt som de löser gåtor med hjälp av knepiga och gåtfulla ledtrådar.
Berättarperspektivet är det allvetande. Vi får alltså följa alla ungdomar och ibland vet vi mer än dem, vad som lurar bakom hörnet eller att något hemskt ska hända snart. Detta tillsammans med den torra och ofta faktamässiga informationen ( att något tar 300,525 sekunder eller att de gått 25+25+25 trappsteg ) förstärker spelkänslan, på ett bra sätt tycker jag. Som en sportkommentator som informerar tittarna om det pågående spelet. Jag tycker även om att det här pågår i nutid. Tanken att det pågår ett spel styrt av ickemänskliga varelser och att resultatet kan leda till undergång medan vi diskuterar statusar på facebook kittlar fantasin. Varning för sträckläsning alltså.
bokhusets.com 