#TBT – Shogun

Torsdag idag vilket innebär att jag som vanligt hakar på Oaryas Throwback thursday.

shogun

Den här läste jag någon gång på 90-talet och jag såg naturligtvis tv-serien med samma namn. Underbar bok som jag läste många gånger. Den engelske kapten Blackthorne som blir tillfångatagen med sin besättning av den japanske fältherren Toranaga. Från början fiender men så småningom vänner och allierade där Blackthorne även får ett nytt namn, Anjin-San. Och naturligtvis en vacker kvinna som slits mellan sin engelska oborstade kärlek och sin japanska kultur. Jag älskade det här. Det var action, det var romantik och det var historia. Allt i ett.

shogun film

Jag hade gärna sett en ny filmatisering av serien även om det finns några kopior. Filmen Den sista samurajen med Tom Cruise i huvudrollen har en liknande historia, och nu finns även den nya serien Marco Polo som i mångt och mycket har samma upplägg som Shogun. Den sistnämnda är faktiskt riktigt bra även om det bara finns en kapten Blackthorne. Boken Shogun har jag kvar och det blir säkert någon mer omläsning så småningom.

Update: Och ninjor, det är massor av ninjor och kungfuande! 

Oryx & Crake

oryx-och-crake

Oryx & Crake är första delen i en trilogi skriven av Margaret Atwood.

Huvudpersonen och  berättaren i boken kallar sig Snömannen. Han sover i ett träd, insvept i ett lakan. Han sörjer sin älskade Oryx och sin bäste vän Crake. Mat och andra förnödenheter försöker han hitta i ett ödelagt område där insekter förökar sig snabbt, och där nassonger och varjundar härjar i plebsområdena där vanliga människor en gång levde.
När han försöker få en överblick över det som hänt, tvingas han gå decennier bakåt i tiden. Hur kunde allt falla samman så snabbt?

Han söker svaren på sina frågor i den resa han gör; till sitt förflutna och till Crakes högteknologiska bubbelkupol, där han skapade sitt ödesdigra Paradice Project som hela världen skulle komma att beklaga.

Världen har gått under och Snöman är ensam kvar. Snöman, som tidigare hette Jimmy, vandrar i tankarna mellan då och nu. Samtidigt som vi bitvis får veta historien bakom apokalypsen blir Snöman i den nya världen Jesus och Muhammed, en ny profet som ensam och förvirrad försöker skapa ordning ur det kaos Oryx och Crake skapade.

Jag vet, det låter förvirrande men det är det inte. Snöman är förvisso förvirrad och hans berättelse tar oss på irrvägar ibland, men berättelsen är ändå glasklar. Författaren presenterar en fasansfull värld där människan tagit allt steget för långt och mänskligheten är fullständigt depraverad. Allt är dömt att gå åt helvete. Samtidigt gör hon om hela skapelseberättelsen. Hur Bibeln och Koranen hade kunnat se ut om de skrivits efter en apokalyps idag. Hur vi människor så desperat behöver någon slags mening med livet att vi klamrar oss fast vid även de uslaste av lögner.

Atwood serverar samhällskritik, religionskritik och kritik mot oss. Människan. För att vi är så jävla lättlurade och för att allt just därför troligen kommer gå åt helvete. Hon gör det också med så rakbladsvass och nattsvart humor att det ändå blir uthärdligt. Man har till och med ganska roligt på vägen till helvetet. Ett mästerverk.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Kalle som lucia

9789197668163_200_kalle-som-lucia

Kalle som lucia är skriven av Anette Skåhlberg och illustrerad Katarina Dahlquist.

Kalle vill också vara magisk och strålande vacker.
Han vill skrida fram med ljus i håret som lucia.
Läsa sin alldeles egen skrivna dikt.
Därför blir han så glad när han blir framröstad av kompisarna i förskoleklassen.
Och ledsen när läraren och rektorn säger ifrån.
De säger att det är tradition att det alltid är en flicka som är lucia.
Men Kalle vill inte vara någon stjärngosse med strut!
I smyg gör han sig en plan…

På samma sätt som jag blir glad över att sådana här böcker finns, så blir jag samtidigt ledsen över att de behövs.

Jag tycker normalt inte om när man tar upp normbrytande trender eller genusperspektiv och problematiserar det. Hellre ser jag böcker där dessa saker bara är. Att Kalle i en berättelse vill vara Lucia och blir lottad till att vara det. Utan diskussioner om pojkar eller flickor eller vad som är tradition och inte. Tyvärr ser jag dock dagligen att dessa pekpinnar behövs. Det finns år 2015 fortfarande mängder med människor som anser att Kalle minsann inte ska vara Lucia, att vi ska följa traditionerna ( den första dokumenterade Lucian i Sverige var dock manlig ), att dessa tankar är helt galna och att man för guds skull ska låta pojkar vara pojkar och flickor vara flickor…

Varför inte bara låta barn vara barn?

Som tur är ser jag även en pågående förändring. Den går långsamt men den finns och under tiden är böcker som dessa ändå en glädje. För visst är det klart att Kalle ska få vara Lucia om han vill. Boken problematiserar förvisso frågan, men den gör det med glimten i ögat och en charm som är svår att motstå. Illustrationerna är som alltid utsökta när de är gjorda av Katarina Dahlquist.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Sagolikt bokförlag för recensionsexemplar.

Oväntat – Pilotavsnitt av Robert Jordans Wheel of time!

Jaha, det här var helt oväntat. Jag skrev häromdagen att en önskan var att göra en tv-serie av just Robert Jordans fantasyserie Wheel of time. Nu har man tydligen bara sådär, släppt pilotavsnittet. Tydligen är den gjord på bara fyra dagar och två dagar innan rättigheterna för tv-kontraktet gick ut. Om det stämmer vet jag inte. Jag har tittat på det och vet inte riktigt vad jag tycker. Måste smälta lite. Bokserien börjar dessutom inte så här, så jag vet inte vad jag tycker om det heller.

Hur elak får en recension vara?

Det finns många skräckexempel på recensioner som gått över gränsen. Martin Melin fick ju höra att hans bok Status 12 var så överraskande bra att man genast misstänker att han fått hjälp att skriva den. Ett uttalande som enbart kan baseras på vem han för tillfället var gift med, för hur skulle man annars ens komma på tanken att tänka något dylikt?

Ett annat exempel är Kristian Lundberg som sågade en bok som inte fanns! Inte hade han vett att skämmas efteråt heller. Riktigt illa eftersom det här faktiskt handlade om en avlönad recensent som istället för att göra sitt jobb, valde att använda sitt yrke för att trycka till någon han helt enkelt inte gillade.

En recension som jag personligen har svårt för är Lotta Olssons sågning av Camilla Läckbergs Sjöjungfrun. Det är liksom inte en sågning av boken, det är en sågning av Läckbergs hela samlade författarskap och dessutom får sig läsarna av Läckbergs böcker en rejäl skopa ovett också. Recensionen blir för mig inte trovärdig. Sågningen är så total att det mer framstår som en personlig vendetta mot författaren. Här vet jag att alla inte håller med mig, några tycker att man ska vara ärlig och ju brutalare ärlighet desto bättre.

Jag vet inte, det känns som många helt saknar respekt för verket de recenserar. Någon människa har lagt ner timmar och åter timmar på något de tror på och kastar sedan ut sin själ till vargarna. Måste vargarna svälja betet? Som litteraturkritiker borde ju skickligheten att såga en bok med respekt finnas, tänker jag. Jag känner en vördnad för böckerna jag läser. Även om verket inte tilltalar mig försöker jag kritisera med respekt. Jag kan vara hårdare mot utländska författare eftersom risken att de läser min kritik är närmast obefintlig, så där ger jag mig själv lite friare händer. Det betyder inte att jag inte är ärlig i mina övriga omdömen. En bloggare som jag inte minns namnet på skrev om en svensk författare ungefär att ”tanken på att läsa hens böcker är lika lockande som tanken på att äta bajs”. Va? Hur kan man ens skriva så?

Överlag tycker jag dock bloggare skriver sina inlägg med respekt.

Vad jag vill med detta? Ingen aning. Kanske bara veta hur ni tänker när ni kritiserar något ni faktiskt inte gillar?

De dödas strand – zombieapokalyps

de-dodas-strand

De dödas strand är andra delen i en trilogi om De vassa tändernas skog skriven av Carrie Ryan.

Gabry har haft en trygg uppväxt med sin mor Mary. Men en ödesdiger natt förändras allt, då Gabry och några av hennes jämnåriga tar sig över stadsmuren och in i det förbjudna området utanför. För i mörkret i den övergivna nöjes­parken lurar mardrömmen och på bara några minuter är flera av dem döda och resten blir snart tillfångatagna av stadens milis. Bara två av ungdomarna kommer undan: Catcher, som bär på den fruktansvärda smittan, och Gabry, som måste hitta en styrka inom sig som hon inte trodde att hon hade, lämna allt det trygga bakom sig och ge sig ut i det okända.

Man kan väl inte ens med bästa vilja säga att jag tyckte om första boken, De vassa tändernas skog. För mycket drama och för mycket våp i den stackars Mary för min smak. Många tyckte ändå jag skulle fortsätta läsa eftersom böckerna blir bättre, så jag tog dem på orden. Och det blir faktiskt bättre.

Gabry är inget våp. Hon är däremot rädd för nästan allting och vill därför helst stanna kvar i sin lilla by för alltid, i sin lilla kokong av falsk trygghet. Hon gör fel efter fel. Ibland bara för att hon tänker fel, men oftast för att hennes feghet får henne att stå tillbaka. Gabry är nästan en antihjältinna i sin feghet. Ändå är den här boken bättre. Gabry kravlar inte snörvlande och snorande efter pojkar. Hon smälter inte och går sönder så fort någon tittar på henne. Det är alltså en stor skillnad. Även om jag har lust att skrika åt henne också ibland kan jag förstå rädslan. Den är mänsklig. Författaren använder fortfarande ett ganska mustigt språk. Det är fortfarande dramatiskt och känslosamt men på en acceptabel nivå.

Dessutom blir jag ordentligt överraskad när jag förstår vem Gabry är, något som ökar upp mitt intresse för den tredje och sista delen enormt. Syftet med dessa antihjältinnor blir dessutom mer tydligt, och att det är ett medvetet grepp får mig även att omvärdera den första boken. Jag tycker fortfarande inte om den, men som helhet verkar trilogin väl värd sin andra chans.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.