Det hände något konstigt.

FullSizeRender

Såhär ser min bokhög ut just nu och den ser faktiskt inte riktigt ut som den brukar. Mina två senaste besök på biblioteket har nämligen varit på vuxenavdelningen. Det var ett tag sedan, men nu fanns det några böcker jag kände att jag bara måste ha.

Margaret Atwood måste vi prata om inom de närmsta dagarna, så ska jag försöka förklara storheten i hennes text. Längtar mig grön efter sista delen i hennes trilogi som ju började med Oryx & Crake. Efter att ha läst fortsättningen Syndafloden, ville jag inte lämna Atwoods fantastiska värld och då blev det Tjänarinnans berättelse som jag läste för många år sedan. Den krävde en omläsning.

Helt plötsligt behövde jag även Vägen av Cormac McCarthy och Hundra år av ensamhet av Gabriel Garcia Marquez. Där finns även en underbar blandning av recensionsexemplar, samt Anaché av Maria Turtschaninoff som jag måste läsa inför Litteraturdagarna som är på Åland snart.

Tror det är min vackraste bokhög någonsin. Kärlek.

Himlen börjar här – Jandy Nelson

himlen_borjar_har-nelson_jandy-19229623-frnt BÄST

Himlen börjar här är skriven av Jandy Nelson.

Lennie är sjutton år och lever ett stilla liv i skuggan av sin utåtriktade syster Bailey, en tillvaro hon trivs med. Men en dag händer det ofattbara, Bailey faller ihop i en hjärtattack och dör. Sorgen och saknaden är oändlig, och Lennie drar sig undan alla i sin närhet. Samtidigt drabbas hon för första gången av kärleken, och passionens svindlande och förbjudna känslor som får Lennies värld att explodera.

Jag måste börja med att be om ursäkt, eftersom jag inser redan nu att det här mest kommer bli en hyllning till Jandy Nelsons andra bok, Jag ger dig solen.

Himlen börjar här är fantastisk på alla sätt och vis. Språket är vackert, karaktärerna känns färgsprakande och handlingen är hjärtslitande i all sin sorg och glädje. Jag borde ha läst den här boken först, då hade jag älskat den i all sin fantastiskhet. Jag hade gråtit och skrattat och älskat varje rad. Men nu gjorde jag inte det. Jag läste författarens andra bok Jag ger dig solen först och när den boken har krossat ens hjärta om och om igen, när man efter tre månader fortfarande har den bokens karaktärer i huvudet, då är det svårt att ta till sig Himlen börjar här så som den bör tas emot.

Det betyder inte att den är boken inte är underbar, för det är den. Läs den här boken först. Njut, skratta och låt hjärtat blöda ikapp med Lennie. Sedan läser du Jag ger dig solen och du kommer falla totalt för din nya favoritförfattare Jandy Nelson.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Wheel of time möter Hungerspelen, på Mars – Rött uppror

rott-uppror

Rött uppror är skriven av Pierce Brown.

Darrow tillhör de röda, en medlem av den lägsta klassen i det färgkodade samhället i framtiden. Precis om alla andra röda arbetar han i gruvorna under Mars. Övertygad om att han och hans folk gör planetens yta beboelig för kommande generationer. Det är det de sliter och offrar sina liv för, en bättre värld för sina barn.

Men Darrow och hans sort har svikits och lurats. Snart upptäcker de att Mars har varit möjligt att bo på under en lång tid. Stora städer och vackra parker finns spridda över planeten. De röda och Darrow är inget annat än slavar som tjänar en dekadent härskande klass.

Driven av hämnd och med längtan efter rättvisa offrar Darrow allt för att infiltrera det legendariska institutet, en skola för den dominerande klassen guld.

Han tvingas slåss för sitt liv och hela civilisationens framtid mot de bästa och mest brutala av samhällets framtida härskare. Han kommer att ta till alla medel för att besegra sina fiender. Även om det innebär att han måste bli en av dem för att göra det.

Robert Jordans långkörare Wheel of time är framförallt känd för sitt intrikata världsbygge, där olika färger representerar olika egenskaper och mål, och de välborgade ägnar en stor del av sin tid åt Husens spel. Ett spel fyllt av intriger där man följer strikta regler för hur man ska och inte ska bete sig, allt i ett ständigt pågående spel om makten. Pierce Brown verkar ha läst denna samt Hungerspelen, snott hälften av deras idéer och världsbyggen och sedan placerat hela röran på Mars.

Darrow lever alltså i gruvorna under jorden på planeten Mars där han jobbar som HelvetesDykare. Den som gräver allra djupast och tar de största riskerna. Han, liksom alla andra i gruvorna, tillhör de LågRöda. Klassen som står längst ner i hierkain och arbetar för att göra planeten Mars beboelig. Så är det sagt, men när Darrow får reda på att allt är en lögn och att de LågRöda endast är slavar åt de Gyllene, vaknar ett raseri hos honom och Darrow svär på att frigöra sitt folk. Han blir omgjord av motståndsrörelsen, skapad till en Gyllene. Den högsta klassen på Mars där folket är fysiskt större och starkare, och onåbara i all sin makt. För att få tillräckligt mycket makt måste Darrow bli en av de Makalösa Ärrade, de starkaste av de Gyllene. För att nå dit placeras han på de Gyllenes Institut, där han och andra utvalda tävlar om framtida maktpositioner. Det visar sig vara en tävling där endast de starkaste överlever.

Ni hör ju, hur spännande som helst. Och samtidigt så jäkla jobbigt. Författaren tar i så han spricker i sitt världsbygge med olika klasser, ledare, egenskaper, persongalleri och Hus tills man är helt snurrig. Inte bara består samhället av olika färger där varje färg är en egen klass med egna förutsättningar, de Rosa är till för njutning, de LågRöda gruvslavar och de HögRöda mer som någon slags husslavar uppe på ytan. Även bland de Gyllene finns klasser och skikt. Vi möter de Makalösa Ärrade, de olika Husen som representeras av ledare som Apollo, Jupiter, Venus, Minerva, Pitchner. Samhället styrs av Politikarier, Tribunen, Pretorer, Ärkeguvernörer, Domare och Imperatorer i all oändlighet. Persongalleriet är omfattande och växlar i takt med att karaktärerna dödar varandra.

Och mitt i allt det här har vi Darrow. En huvudkaraktär som är så levande och komplex i sin sorg och sitt raseri, att man inte kan sluta läsa. Hatet Darrow känner är så starkt att raseriet ångar ut ur sidorna. Hur Darrow så starkt vill hämnas, hur starkt han hatar alla dessa människor och det de representerar och slutligen hatet mot sig själv över det han tvingas göra och bli. Att skapa en huvudkaraktär som berör så otroligt mitt i allt det här röriga är skickligt.

Den här boken har blivit vald av Goodreads läsare som förra årets bästa debut och jag både förstår det och samtidigt inte. Jag kan inte hålla ordning på allt som berättas, alla Hus, färger och skikt. Till slut är det så många regler och människor att hålla reda på att jag skummar igenom sidorna. Ändå kan jag heller inte låta bli att sträckläsa för det här är en riktigt bra bok, samtidigt som den är skitjobbig!

Det står ingenting någonstans om att det här är första delen i en serie, men med tanke på alla frågor som förblir obesvarade och hur den slutar måste det nästan komma en fortsättning. Jag kommer i så fall sträckläsa den också, jag bara måste få veta hur det går för Darrow.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Det här med rörliga kvinnor och YA

Kulturkollo uppmärksammar Internationella kvinnodagen hela veckan och tisdagens inlägg handlade om rörliga kvinnor, alltså förebilder på skärm snarare än i böcker. Jag kör YA-tema på det här, lite som vanligt.

Vem är din favoritskådespelare just nu? Vilken är din favoritfilm/tv-serie med henne?

Jennifer Lawrence som spelar Katniss Everdeen i Hungerspelen. Både för att karaktären är rejäl kickass men även för att Jennifer själv verkar vara en otrolig förebild. Hon gör som hon vill och skiter i det här med normer och vad som förväntas.

Vem är din favorit genom alla tider? Vilken är din favoritfilm/tv-serie med henne?

Inte genom alla tider, men en av dem under är rätt cool, gissa vem …

buffy

Vilken annan film/tv-serie med en kvinna i huvudrollen skulle du rekommendera?

Just nu, Marvel´s Agent Carter som var något helt annat än jag trodde. Jag och maken plöjde igenom alla befintliga ( alldeles för få ) avsnitt på bara någon kväll. Älskar den. Om en kvinna i en totalt mansdominerad värld. Och vilken kvinna hon är. Jäklar alltså.

 

Sedan måste jag ju fuska igen och nämna bara en till, nämligen Beatrix Kiddo i Kill Bill. Förebild vete tusan med tanke på mängderna av blod och våld, men ändå. Hon är något alldeles speciellt.

Dystopi – Tredje principen

tredje-principen NYTT

Tredje principen är skriven av Anna Jakobsson Lund.

Ava är rebell. Hon kan styra andra människors tankar, en användbar förmåga i en motståndsrörelse som rustar för krig.

Levi slutade tro på kampen när den tog hans föräldrar. Nu försöker han bara överleva. Hålla sig undan och kontrollera vansinnet som känns som om det ska dränka honom.

En natt blir Levis syster gripen. För att rädda henne tvingas han bryta ett gammalt löfte, ta kontakt med folk han inte vill ha med att göra. Ava får order att hjälpa honom och de ger sig av tillsammans. Hon säger att de måste lita på rebellerna. Men kan de verkligen det?

I höstas blev jag kontaktad av Anna Jakobsson Lund som frågade om jag ville förhandsläsa manuset och eventuellt blurba boken ( rekommendationen på baksidan ), förutsatt att jag tyckte om boken förstås. Det ville jag naturligtvis. Vi kände inte varandra men jag hade läst och recenserat två av hennes noveller som jag tyckte väldigt mycket om, så chansen var stor att jag skulle gilla även det här. Och det gjorde jag, för det här är helt fantastiskt bra!

För Levi handlar uppdraget om att rädda sin syster Lo undan en säker död. För Ava är det bara ett uppdrag av många och när Leymah ansluter sig gör de alla tre sitt yttersta för att hålla distansen till varandra. Levi tror inte på rebellernas arbete och Ava har för länge sedan lärt sig att hålla sitt innersta väl gömt. När det visar sig att Levi, Ava och Leymah bara har varandra att lita på, kommer glömda minnen och gömda hemligheter upp till ytan. Kan de lita tillräckligt på varandra för att klara uppdraget i en värld där de kämpar mot klockan och där ingen vet vem fienden är?

I andra dystopier är framtidens samhälle en fantasi. Mer eller mindre välbyggd men man vet att det troligen aldrig kommer bli så. Här tror jag på allt. Det är så otroligt genomtänkt och författaren ger mig en helt igenom verklig framtid som känns möjlig. Trots att världsbygget är allt annat än subtilt med skyttlar som kollektivtrafik och holoider som identifiering, känns världen bekant vilket ökar trovärdigheten ännu mer. Under den framtida ytan finns resterna av det gamla samhället kvar. Ruiner som man gömt undan för att försöka radera historia.

Förmågorna som har utvecklats hos vissa människor är så komplexa och innebär så många biverkningar, att det istället för en superkraft nästan blir en förbannelse. Allt det här gör att karaktärerna känns färgstarka och genuina. Trots att Ava och Levi gör allt för att hålla sina hemligheter gömda, trots att de kontrollerar sig själv så hårt, så är de levande. De blir mänskliga med fel och brister, mod och vilja, och jag håller på dem hela boken igenom. Trots att jag inte har en aning om vart berättelsen är på väg eller vilka normer som gäller. Det är oförutsägbart och kittlande.

Vi får äntligen något helt nytt och fräscht, men även normbrytande. Det här är den smartaste dystopin jag läst, så gillar man dystopi är Tredje principen ett måste. Jag längtar redan efter fortsättningen och jag har höga förhoppningar, för det här är riktigt bra!

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

#TBT – Sidney Sheldon

Förkylningen som har cirkulerat runt i familjen hela månaden har slutligen drabbat även mig. Än så länge är jag dock på benen så jag hoppas på en lindrig variant till skillnad mot barnen som varit sjuka i veckor. Och snart är det helg vilket innebär att det idag är Throwback Thursday hos Oarya.

Tracys hämnd

Sidney Sheldon har nog alla som är över trettio läst åtminstone någon gång. Tracys hämnd, Spelets härskare, Främlingen i spegeln, På andra sidan midnatt, Blodsband med mera. Titlarna är många. Den populäraste var nog Tracys hämnd om Tracy Whitney som åker i fängelse för ett brott hon inte begått. När hon kommer ut igen tar hon hämnd på dem alla som satte henne där, en efter en.

Jag älskade den här boken och även miniserien som kom. Det finns en scen i fängelset som jag tyckte särskilt mycket om. Tracy är från början naiv och blåögd och väl i fängelset är hon väldigt nära att knäckas. Men när hon hamnar i isoleringscell tar hennes styrka över och hon börjar träna upp sin brutna kropp och psyke. Jag fullkomligt älskade den scenen och hörde nästan musiken i huvudet, någon typ av Eye of Tiger komigen-låt samtidigt som Tracy tar sig upp ur träsket. En slags 80-talsversion av Beatrix Kiddo som i filmen Kill Bill bryter sig ut ur graven hon ligger begravd levande i.

En annan favorit var Spelets härskare om Kate Blackwell, som även hon blir lurad och sviken av någon hon litar på. Väl nere i träsket tar hon sig upp, precis som Tracy, och sätter igång att skapa ett imperium. Det är makt, intriger och glamour i mängder som spänner över sekler.

En sak som slog mig när jag googlade runt var att nästan alla Sheldons böcker handlar om starka kvinnor. Visst finns det fallgropar gällande stereotyper han trillar ner i, men det måste nog ändå anses som ganska banbrytande att han bara skrev om kvinnor. Kvinnor med makt dessutom. Sheldon var över 50 år när han publicerade sin första bok vilket ger stort hopp till alla dem med författardrömmar där ute. Visserligen var han redan känd för sina Broadway-uppsättningar men ändå.

Till skillnad mot vissa andra böcker från förr, så tror jag faktiskt att några av hans böcker håller för omläsning. Spelets härskare vill jag nog själv återvända till någon dag.

spelets härskare