Kategori: Young adult

Midnattsstjärnan av Marie Lu

Midnattsstjärnan avslutar trilogin Den unga eliten och är skriven av Marie Lu.

Adelina Amouteru har äntligen fått sin hämnd. Hon härskar som Vita Vargen och har vänt ryggen åt sina gamla vänner i Dolksällskapet. Hon regerar med järnhand och drar sig inte för att sprida båda skräck och smärta. Men hon är inte klar än. Samtidigt som hon kämpar mot galenskapen som hotar att sluka henne helt, planerar hon för en erövring av resten av världen. 

När ett nytt hot dyker upp som hotar att förgöra dem alla, även Adelina, tvingas hon att ansluta sig till de fiender som tidigare var hennes vänner. Men kommer de att lyckas innan Adelinas mörker tar över helt?

I förra boken insåg jag ju äntligen att Adelina är superskurken. Att det inte finns något att sympatisera med. Adelina som visserligen blivit utnyttjad och förrådd, men som vid det här laget tagit hämnd tusen gånger om. Som straffar oskyldiga för såväl riktiga som inbillade förorätter. Och jag har ju inte riktigt vetat vad jag tycker eller inte tycker.

Världsbygget är ju bra, en slags vacker fantasyvariant av venetiansk renässans. Elitärerna är intressanta med sina olika förmågor och själva storyn känns ändå solid och spännande. Men med en huvudkaraktär som är så osympatisk som Adelina har det varit svårt att känna engagemang. Helst hade jag ju sett henne bli kastad i någon fängelsehåla redan i första boken, så någon av de andra karaktärerna hade kunnat ta över. För samtliga bikaraktärer är i mitt tycke mer engagerande än Adelina. Och det är väl anledningen till att jag ändå fortsatt läsa böckerna. Allt det andra. Men vad är en bok utan sin huvudkaraktär, egentligen?

Hittills har jag alltså inte varit speciellt imponerad, så det var glädjande att se Marie Lu knyta ihop säcken på ett sätt som totally makes sense.

Jag har ju liksom trott att Marie Lu faktiskt ville skriva en bok om en superskurk som ändå har något gott i sig, men att hon missat målet lite. Jag hade fel, Marie Lu har inte missat någonting. Det här är inte en bok om en människa som bara hamnat lite snett, någon som kan lagas. Det blir inte guld och gröna skogar där alla blir vänner igen. Något jag kan tänka mig gjort en del läsare besvikna. Jag gissar att många sett fram emot ett avslut i stil med Askungen. Där Adelina och Enzo lever lyckliga i alla sina dagar.

Utan att spoila för mycket kan jag säga att det blir inte riktigt så. Jag förstår att vissa blir besvikna, att de förväntat sig något helt annat. Själv känner jag mig helt nöjd. Äntligen kan jag uppskatta den här märkliga vägen Marie Lu valt för sin karaktär. Jag slipper vara irriterad över att ha läst två böcker som hittills bara gjort mig frustrerad, eftersom allt faller på plats med den här sista boken. Jag är nöjd.

Boken finns hos SF-bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är  Lenas godsaker, Bokraden och Bokgläntan.

Eldmärkt av Sabaa Tahir

Eldmärkt är andra delen i en serie skriven av Sabaa Tahir.

Laia och Elias är på flykt genom öknen, på väg mot det ökända fängelset Kauf för att frita Laias bror. Efter sig har de Kommendantens trupper, beordrade att döda eller fånga dem.

Helene är kvar i huvudstaden, för evigt bunden av eden hon svurit till den nye kejsaren. Hon försöker desperat glömma sin kärlek till Elias, eftersom han numera är Imperiets, och därmed även hennes, största fiende.

När Helenes vägar korsas med Elias och Laias, tvingas Helene till ett omöjligt val. Elias, eller Imperiet?

Jag började läsa med minnet att första boken, Askfödd, var helt ok. Att jag gillade den under läsningen men att den inte fastnat nämnvärt efteråt. Bra alltså, men inte fantastisk. Men under läsningen nu börjar jag inse att det här är något alldeles speciellt. Att det här inte är ytterligare en dussinbok inom YA-genren, utan något ganska unikt.

Andra delen i en serie tenderar ju ofta att bli någon slags mellanmjölk. Ett litet stopp på vägen där det egentligen inte händer så mycket. Inte här. Eldmärkt gör precis det en fortsättning ska göra, tar mig framåt med ett driv som ger sträckläsning. Karaktärerna utvecklas, miljön utvidgas och det händer något hela tiden. Vissa delar är så klart förutsägbara ( jaja, boken innehåller en del klichéer ärligt talat, men vi struntar i det nu ), medan andra är helt oväntade. Framförallt får vi mer fantasy. Och här är det mest intressanta. Till skillnad mot många andra böcker inom fantasygenren är det här inte fantasy med viss verklighetsanknytning. Sabaa Tahir ger oss istället verkligheten inbakat i fantasy. Brutal verklighet med krig, offer, massgravar, tortyr och fasa. Det är alltså inget för den känsliga. Den här brutala verkligheten insvept i en unik fantasymiljö ger mig en ganska omtumlande läsupplevelse. Ändå är känslan efter läsningen att jag precis läst en fantasybok och inte en nyhetssändning. Tahir lyckas alltså balansera delarna utmärkt.

Tillsammans med karaktärer som är mångfacetterade, men ändå tillräckligt goda eller onda för att jag ska sympatisera med rätt personer, bygger Tahir upp en helhet som fängslar mig helt. Karaktärerna tillåts vara naiva, själviska, modiga och ibland fega. De väljer ibland rätt men lika ofta fel. Något som visserligen skapar en hel del irritation hos mig ibland när jag blir arg på någon karaktär, men som samtidigt höjer hela läsupplevelsen ett snäpp över många andra i samma genre. Vi får till exempel Helenes POV här och hon irriterar mig enormt genom hela boken, ändå är hon nödvändig för helheten.

Det enda jag har lite problem med är närmiljön. Jag förstår inte alltid hur det ser ut när de tar sig fram genom tunnlar och gränder, och det är lite störande eftersom det är ganska mycket sådant i boken. Men det är ändå en petitess i sammanhanget.

Sabaa Tahir väckte mitt intresse med första boken, men med Eldmärkt har hon fångat mig helt. Jag är grymt imponerad!

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Här kan du läsa vad jag tyckte om Askfödd.

En smakbit ur Den mörkaste delen av skogen.

Helgens smakbit blir från Holly Blacks senaste bok Den mörkaste delen av skogen. Och ja, jag valde så klart stycket på grund av Dr Who referensen. Nu gillar jag Holly Black ännu mer.

Fler smakbitar hittar ni hos Flukten fra virkeligheten.

Hazel hade inte tyckt att det var något konstigt med att hon och hennes bror hade samma låtsaspojkvän.

De var kära i honom för att han var prins, älva och magisk och för att de älskade prinsar, älvor och magi. De älskade honom på samma sätt som de hade älskat odjuret första gången han hade svängt runt med Belle, i hennes gula klänning, över dansgolvet. De älskade honom på samma sätt som de älskat alla femtioelva versioner av Doctor Who, både han med flugan och han med det galna skrattet. De älskade honom på samma sätt som de älskade sångare i band och som de älskade filmstjärnor. Älskade honom med en gemensam kärlek som förde dem närmare varandra.

Och eftersom pojken inte var riktig kunde han inte älska dem tillbaka och skulle heller aldrig bli tvungen att välja mellan dem.

Fast nu hade han vaknat. Det förändrade allt.

Krigarens svärd

Krigarens svärd är första delen i serien om Magnus Chase, skriven av Rick Riordan.

Jag heter Magnus Chase. 

Jag är sexton år gammal.

Det här är berättelsen om hur mitt liv gick utför efter att jag lyckats ha ihjäl mig själv. 

Magnus är hemlös sedan hans mamma dog och bor under broar, tvättar sig på bibliotek och tigger gårdagens rester från restauranger. Det är alltså en lite annorlunda hjälte vi möter, precis som i Percy Jackson. När Magnus dör hamnar han i Valhall eftersom det visar sig att han är son till guden Frej. Allt skulle vara tiptop i Valhall om det inte var för att Ragnarök är på gång. Det enda hoppet är att hitta Sommarsvärdet. Svärdet som en gång tillhörde Frej och som är ödesbestämt att antingen stoppa Ragnarök eller skynda på det. Ett svärd som nu bara lyder Magnus.

Man vet vad man får när man läser Rick Riordan. Det är inte på något sätt litterärt utmanande, utan mer som att göra bomben i en pool av berättarglädje och kreativitet. Man har helt enkelt väldigt roligt i Riordans sällskap. Och trots att boken är i tjockaste laget gör det absolut ingenting. Med korta kapitel som heter saker som Släpp fram ankungarna, annars slår de dig i huvudet och Vi festar på vårrullar innan halshuggningen blir sträckläsningen ett faktum. Jag läste boken i en sittning.

Det känns verkligen som att Riordan släppt loss ordentligt med Magnus Chase. Trots att han är lite äldre än Percy Jackson och boken har en lite mörkare ton, är knasigheterna bättre än någonsin. Vi får träffa pensionärsdvärgen Junior som har en rullator vid namn Gubbfösaren, en bägare som heter BOOM PSSSCH ( för att den exploderar om man inte ber om påfyllning innan bägaren är tom ) och vi får veta hur det känns att äta kebab gjord av ett djur man pratat med både före och efter att man ätit upp den. Oden har även blivit barnsligt förtjust i powerpoint-presentationer och kallar sig numera för livscoach. Kreativiteten är alltså på topp. Nästan. För det finns saker som stör mig och det är faktiskt författaren själv som bäddar för det här.

Rick Riordan försöker alltid ge oss en mångfald av karaktärer som betonar vikten av allas lika värde. Att saker som funktionsnedsättningar, religion, utseende och ursprung, inte har någon betydelse för hur man är som människa eller vad man klarar av. Och han gör det ofta bra men här tycker jag han skjuter sig själv i foten lite.

Den kvinnliga sidekicken heter Sam och är muslim och bär hijab. Bra så. Men Riordan måste nödvändigtvis pracka på henne ett tvångsgifte. Visserligen råkar det vara med en kille hon är kär i, men ändå ett tvångsgifte. I övrigt skildras hon bra och hijaben råkar dessutom vara väldigt behändig då det även är en osynlighetsmantel. Och sedan har vi det här med resten av kvinnorna i boken. Riordan skildrar dvärgarnas värld som ett matriarkat, bara det att den enda kvinnliga dvärgen vi får är ett hembiträde medan männen hantverkar och bygger saker. Ett hembiträde. I ett matriarkat. Och enda anledningen till att jag faktiskt noterade detta var just för att Riordan själv tog upp det.

Den kvinnliga dvärgen är alltså ett hembiträde, valkyriorna är servitriser i Valhall och Freja beskrivs närmast som prostituerad. Och så har vi förstås Sam, som ska giftas bort. Vi får även två kvinnliga frostjättar, fast de har inget att säga till om eftersom det är pappa som bestämmer. Och jag vet att Valkyriorna passade upp på gudarna i Valhall i mytologin, men med tanke på hur bananas Riordan går med allt annat hade han gärna kunnat sätta valkyriorna på strejk för att de tycker Odens regler är mossiga. Till exempel.

Något jag verkligen gillade lite extra är att Annabeth från Percy Jackson hälsar på i boken. Vi får även några andra flirtar med serien och jag är barnsligt förtjust i sådana kopplingar.

Krigarens hjärta alltså. Som att göra bomben i en pool av berättarglädje. Det är bara hoppa i och njuta medan det varar, för tiden går alldeles för fort i det här sällskapet.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Världens bästa bok, I heart fantasy, Marklars books,

The Mortal Instruments – Jag måste pudla lite.

Jag har kommit till bok nummer fem i serien The Mortal Instruments av Cassandra Clare och har faktiskt omvärderat serien en del. Den har blivit bra! Inte på det sättet att jag längtar efter boken i läspauserna, faktiskt glömmer jag bort den helt så fort jag lägger den åt sidan. Men när jag väl läser så sträckläser jag. Flera hundra sidor på raken, utan problem. Och jag gillar numera karaktärerna. De utvecklas nämligen, väldigt tydligt också. Jag känner inte längre att det är korkade karaktärer jag har att göra med, tvärtom. De har alla mognat, deras personligheter har mejslats ut och deras respektive styrkor och svagheter känns begripliga.

Och de passar alla in i det här fantastiska världsbygget som författaren så skickligt målar upp. Det är verkligen ett världsbygge med extra allt och ändå fungerar det. Allt passar ihop som bitar i ett pussel och Clare lyckas hålla samman alla trådar snyggt. Jag är faktiskt imponerad.

Böckerna går snabbt att läsa och det är inget som fastnar på djupet, men som tillfällig underhållning är det perfekt. Lättillgängligt, snabbläst och oerhört kreativt.

Det här tyckte jag om bok två, Stad av aska.

Magisterium – Bronsnyckeln

bronsnyckelnBronsnyckeln är tredje delen i serien Magisterium skriven av Cassandra Clare och Holly Black.

Call är lycklig för första gången på länge. Han har haft ett bra sommarlov, han och pappa är vänner igen och Call ska börja tredje året på Magisterium. Han, Aaron, Tamara och Tumult ser fram emot att få ge sig ut på farliga expeditioner och lära sig mer om kaosmagi. Men de märker snart att allt inte står rätt till. Någon på skolan bär på en hemlighet om mörk magi, och när en elev hittas död förstår de att något måste göras.

Men mördaren låter sig inte fångas så lätt, och vännerna tvingas sätta sina egna liv på spel för att rädda andras. Det blir tydligt för dem att magi varken följer lagar eller regler. I en god trollkarls händer kan den göra underverk, men hos en ond magiker kan den innebära slutet på allt – om ondskan inte stoppas i tid …

Jag är verkligen ledsen över att behöva meddela er det här. Men boken är tyvärr helt meningslös. Den är en ren upprepning av tvåan. Inget nytt under solen alls.

Någon försöker mörda Call och gänget ska försöka hitta mördaren. De kommer på den briljanta idén att försöka hitta en elementarande som kanske kan hjälpa dem. Och för att hitta någon behöver de hjälp av Ben, ni vet ödlan som hjälpte dem i förra boken. Oh, det har vi inte läst förut. Eller just ja, det hade vi ju. Så de irrar runt i grottor med hängande stalaktiter och däremellan äter de vanliga gamla lavarna som smakar gudomligt gott. Och Mäster Rufus hotar emellanåt med att låta dem räkna sand om de inte följer reglerna. Och det här är det vi får. Inget mer. Ö V E R H U V U D T A G E T!

Jag blir faktiskt lite förbannad. Två av de mest kreativa ungdomsförfattarna inom fantasy just nu, och det här är vad de levererar? Och hur kunde deras förlag gå med på att ge ut det här? Jag förstår verkligen inte. Och jag överdriver inte. Vi får ingen ny magi alls. Nada, zero, ingenting. Call och Aaron kör lite kaosmagi, som fortfarande bara består av någon slags svart rök och tomhet. Ok, de lär sig andas under vatten, vilket är avklarat på typ en sida. Mäster Rufus säger att de ska tänka på luft och så gör de det och så funkar det. Jamen det var ju skitspännande.

Så den här boken kändes tyvärr som bortkastad tid. Vilket känns helt obegripligt med tanke på hur lovande den började och hur mycket jag har gillat serien. Och helt plötsligt får vi en bok som inte tillför något alls. Ok, på de tre sista sidorna händer det lite grejer så det blir en cliffhanger till nästa bok. Dessa tre sidor hade med fördel kunnat införas redan i förra boken, så hade vi kunnat skippa den här meningslösa mellanakten.

Med tanke på hur obefintliga mina förväntningar nu är inför nästa bok, så kanske jag ändå blir glatt överraskad nästa gång. Kanske.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Vad jag tyckte om Järnprovet och Kopparhandsken.