Kategori: Young adult

Midnattskronan – Äntligen brakar det loss

Jag var ju inte superförtjust i första boken Glastronen så den här låg inte direkt högt på min läslista. Men så blev jag typ övertalad till att ge serien en chans till, så det gjorde jag. Och vilken överraskning som väntade.

Celeana vann tävlingarna i förra boken och är nu kungens lönnmördare. Enda anledningen till att jag visste att hon var världens främste lönnmördare var ju för att författaren berättade det. Inte för att jag på något sätt fick uppleva det själv. Istället fick vi lite ( mycket ) romance, vackra klänningar och smaskiga tårtbakelser, varvat med berättande i efterhand om hur Celeana vunnit ditten och datten. Så hon vann till slut hela tävlingen och är nu kungens kämpe. En tjänst han tvingar henne till med diverse hot om att döda prinsessan Nehemia som Celeana är god vän med. Och äntligen händer det grejer.

Celeana ska mörda upprorsmakare åt kungen och det gör hon. Fast inte de personer det är meningen att hon ska mörda. Chaol och Celeana kommer närmare varandra, samtidigt som hon och prinsessan Nehemia försöker lista ut hur kungen fått den enorma makt han har. Hur han lyckats utplåna magin och varför folk pratar om vingslag, mörker och någonting som närmar sig. Vad är vålnaden i det kungliga biblioteket och var kommer den ifrån? Vi blir introducerade för det grymma fefolket, för häxklanerna när vi möter Baba Gulben med sina järntänder och järnklor och för hemska varelser från andra dimensioner. Och när Celeana upptäcker att allt hon trodde på är en lögn går något sönder och vi får äntligen möta hennes mörkaste jag. Och när jag säger mörkt menar jag mörkt. Brutalt, blodigt och nattsvart. Vi får till slut också veta vem Celeana faktiskt är.

Det känns lite som att första boken var en bedräglig maskering för att invagga oss i tron att det här är en medioker dystopi möter romance. Oh nej, inte alls. Maas startar bok nummer två med Celeana som levererar ett avhugget huvud till kungen. Och därefter går det bara uppför. Det som utvecklar sig i sakta mak visar sig vara storslagen fantasy.

Jag kommer att göra jämförelser med två av de största fantasyförfattarna i min nästa recension för Eldens Arvtagare, för vi har inte riktigt kommit dit än i den här delen. Maas har nämligen ingen brådska. Det är först i andra halvan av Midnattskronan som det brakar loss och i nästa bok går hon äntligen all in i fantasyvärlden.

Och jag kan inte låta bli att nämna det igen, trots att jag redan rantat om det i tidigare inlägg. Men översättningen! Förutom att vi får ord som oomkullrunkelig ( i kick ass fantasy! )  så upptäcker jag nu att översättaren har bytt namn på huvudstaden. I Glastronen heter den Rämnafäste och här har den plötsligt bytt namn till Klyfteborg. Obegripligt. Men läser du inte på engelska så låt inte det hindra dig, berättelsen är ändå värd det.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Tusen sidor, Bokraden och Bam tycker.

Översättningar som skaver

Medan 2017 till stor del handlade om svensk sf och fantasy, har 2018 börjat med någon slags cravings efter rejäl hederlig amerikansk YA. Jag har sedan en tid tillbaka boken Hord av Ann Aguirre liggande vid läsfåtöljen.

Sista delen i zombiedystopin om Spadertvå. Ni vet trilogin där Deuce blir Spadertvå, Fade har döpts om till Tålig och staden Salvation heter Räddning. Och det tar emot. Inte på grund av boken för där känns det som jag vet ungefär vad jag kommer få, men översättningen! Alla dessa ändringar av egennamn som jag inte förstår och som stör mig så enormt. Så den har fått vänta.

Sedan tänkte jag att jag skulle ge Sarah J.Maas en chans till. Jag var ju inte superförtjust i Glastronen, men det här med en kvinnlig kick ass-lönnmördare känns ändå lockande så jag började läsa uppföljaren Midnattskronan ( omslaget! ) häromdagen. Och inser att det är samma översättare som till Hord och likadana ändringar av egennamn. Chaol Westfall blir Chaol Västfall och serien utspelas bland annat i Klockehamn och Klyfteborg. Jag förstår att man översätter vissa saker, som Lönnmördarborgen. Där namnet har en exakt betydelse uppkallat efter något specifikt. Men att Bellhaven blir Klockehamn och efternamnet Westfall blir Västfall låter bara konstigt. Det känns också väldigt gammaldags.

Så vi får se om jag tar mig igenom dem. Tills vidare blir det en paus och jag kör på svenskt igen däremellan med Emil Hasketts bok Dit du inte får gå.

 

Kungens fånge – helt plötsligt sitter jag och läser en berättelse som tagit ny fart och som känns både spännande och oförutsägbar.

Mare Barrow är fånge, maktlös utan sin blixtförmåga, hemsökt av de förödande misstag hon begått. Hon lever på nåder av den förrädiske unge man som hon en gång älskade, Maven Calore. Numera är han kung, och han fortsätter att väva sin döda mors nät för att behålla kontrollen över sitt rike – och över sin fånge. Samtidigt fortsätter Mares gäng av blandblodigaoch röda att organisera sig, träna och expandera.
De förbereder sig för krig. Och Cal, prinsen som befinner sig i exil och har sitt eget romantiska intresse av Mare, är beredd att göra allt för att få henne tillbaka. När blod ställs mot blod, förmåga mot förmåga, finns det kanske inte någon kvar som kan släcka elden – och Norta, så som Mare känner det, riskerar att förtäras…

Kungens fånge är tredje delen i en kvartett skriven av Victoria Aveyard.

Efter halva boken vaknade Victoria Aveyard från sin dvala och gick äntligen all in.

Det var rätt länge sedan jag läste föregående bok så jag kom faktiskt inte ihåg så mycket. Det är många namn i den här serien, många platser och många händelser, så i början kände jag mig lite som Bambi på hal is. Men i ärlighetens namn händer det inte jättemycket, så jag fick komma in i berättelsen i lugn och ro. Mare sitter fången hos Maven och det gör hon rätt länge. De pratar och pratar och pratar. Evangeline beter sig som en rövhatt som vanligt och Cal planerar krig tillsammans med rebellerna. Det kändes som om jag fortfarande satt och läste bok nummer två, mellanboken ni vet. Och jag som trodde det här var den avslutande delen tänkte att det lätt hade räckt med en duologi. Serien känns ungefär 1,5 bok för lång.

Men så långsamt vaknar berättelsen till liv. Det första tecknet är att Aveyard faktiskt lyckas väcka min sympati för Maven. Han är fortfarande totalt galen och ond, men för en gångs skull finns det faktiskt en orsak som gör att det inte är så himla konstigt att Maven är som han är. En bakgrund som gör att jag anar pojken han en gång var och som får utvecklingen att framstå som rätt rimlig. Berättelsen får ett djup den tidigare saknat.

Det andra är att vi får Evangelines perspektiv och helt plötsligt sprakar hela berättelsen av liv. För den som har dåligt minne är Evangeline kvinnan som föddes för att bli drottning. Hela hennes uppväxt har handlat om förberedelse för att en dag gifta sig med Cal och därigenom bli drottning och ge makt åt sitt hus, sin familj. Den chansen blev hon ju snuvad på i och med Mares uppdykande, men fick en ny chans med Maven istället. Evangeline den ondskefulla. Som kontrollerar metall och hittills har glidit igenom hela berättelsen som en iskall och grym stålprinsessa, redo att göra vad som helst för att nå sitt mål. Och vi får ett perspektiv som visar att allt vi trott är fel.

Det tredje som händer är att Aveyard tar en stort kliv ut ur de konventionella ramar som byggt upp berättelsen och kliver ut ur garderoben. Vi får inte bara en samkönad kärlek, utan två. Djup och innerlig kärlek som vänder upp och ner på hela berättelsen.

Och helt plötsligt sitter jag och läser en berättelse som tagit ny fart och som känns både spännande och oförutsägbar. Det är kanske inte helt omöjligt att vi får ett ovanligt slut. Ett slut utan ett happily ever after. Så även om serien är ungefär 1,5 bok för lång blir jag faktiskt glad när det visar sig att det här inte är den avslutande delen, utan den näst sista. Jag vet inte vad som hände med Aveyard men jag är glad att det hände. Just nu känns uppföljaren som en av de mest efterlängtade till min bokhylla.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Bokbesatt, Bam tycker och En blogg för bokugglor.

 

Fandom av Anna Day

Uppkomsten till boken är en väldigt märklig solskenshistoria.

Anna Day skrev boken Galgdansen som handlar om en framtida dystopisk värld där människor har blivit genmanipulerade och kirurgiskt förbättrade. För att bli längre, vackrare, starkare och snabbare. Dessa förbättrade människor, gemmarna, insåg rätt snabbt att de var bättre än övriga befolkningen, imparna.  Gemmarna tog därför kontroll över herraväldet och imparna blev deras slavar.

I den misslyckade jakten på en agent skickade Anna Day så småningom in manuset till förlaget Chicken House som hade en manustävling. Vinnaren skulle inte bara vinna pengar, utan även bli utgiven. Anna Day vann inte tävlingen och förberedde sig för att låta manuset Galgdansen sova vidare i en byrålåda. Några veckor senare kontaktade förlaget henne med en idé att skriva en ny bok. En idé som uppkommit i en annan tävling förlaget hade. Angela Mccann hade där föreslagit att låta några hängivna fans trilla rakt in i sin favoritbok och försöka överleva där. Förlaget trodde att Days bok Galgdansen skulle vara den perfekta miljön och frågade om hon var intresserad av att skriva en ny bok baserad på Mccanns idé. Day skrev de tre första kapitlena och en synopsis som antogs av Chicken house och de skrev kontrakt på en bok med Anna Day. Innan boken ens var utgiven hade den sålts till över 12 länder!

Anna Day är alltså visserligen författare till miljön, medan idén var någon annans.

Och där har ni Fandom. Violet och hennes vänner skriver fanfiction och håller på med cosplay, och under en fandomträff på Comic Con händer det ofattbara – de transporteras till sin favoritbok Galgdansen på riktigt. Fem minuter senare har de orsakat hjältinnans död. Det blir upp till Violet att ta hennes plats, spela huvudrollen, förälska sig i hjälten och ta sig levande tillbaka till sin värld.

Violet och hennes vänner ( samt lillebror Nate ) som kan både bok och film utantill, vet alltså precis vad som ska hända. Men trots att världen de hamnat i verkar följa manuset till viss del så utvecklar sig historien samtidigt åt andra håll. Och eftersom de alla är hängivna dystopin som genre blir det också en hel del referenser och skämt om riktiga verk. För oss som kan våra dystopier är det här riktigt underhållande.

Konceptet är fantastiskt. Så fantastiskt att jag inte bryr om de brister boken ändå har. Det blir en hel del berättande i början eftersom vi läsare måste förstå världen de hamnar i. Vi får alltså återberättat Galgdansen vad gäller både handling, karaktärer och de skådespelare som är i filmen Galgdansen. Men det gör absolut ingenting när det är så himla kul att läsa något nytt. För vem har inte någon gång drömt om att hamna mitt i sin favoritfilm eller älsklingsbok? Men är hjälten verkligen så charmig som vi tyckte när vi läste boken? Är hjältinnan egentligen inte ganska ego som bryr sig mer om kärlek än om världen hon lever i? Om det dessutom visar sig att någon av dina vänner vill ändra på slutet så du måste kämpa för ditt liv, vad gör du då?

Jag trodde boken var en stand alone men slutet visade att så inte är fallet. För hur du än tror att den kommer sluta så har du förmodligen fel. Och även om jag inte blev fängslad på det där uppslukande sättet, älskar jag konceptet så mycket att jag ändå köper det rakt av. Det kommer alltså en uppföljare och vilken tur att det gör det! Det var nämligen en njutning att läsa den här boken. Att hamna i en bok som är i en annan bok. Fandom är en frisk fläkt på YA-himlen, så jag hoppas Day skriver väldigt fort. Jag vill ha fortsättningen, helst igår.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Kulturbloggen har också skrivit om boken.

 

Caraval – Den sortens läsning som kan behövas en stormig vinternatt

Scarlett Dragna har aldrig lämnat den lilla ön Trisda där hon bor tillsammans med sin syster Tella och deras grymma far. På håll har hon beundrat och fascinerats av Caraval – det årliga uppträdandet där åskådarna deltar i ett dödligt spel för att lista ut vad som är verkligt och vad som är fantasi. 

När inbjudan äntligen kommer tar Tella hjälp av en sjöman för att lura med Scarlett till spelet. Men så fort de stiger i land kidnappas Tella av Caravals direktör Legend. Scarlett har fått lära sig att allt som sker under Caraval är på låtsas men snart är hon indragen i ett högst verkligt spel på liv och död. Och oavsett om allt som händer bara är en fantasi måste hon hitta sin syster innan spelet är över och Tella försvinner för alltid.

Caraval är första boken i en serie skriven av Stephanie Garber.

Jag har sett delade meningar om den här boken och just min vänkrets har inte varit överdrivet positiva, så först tänkte jag skippa den. Men så var det den här lilla jämförelsen med Nattens Cirkus som avgjorde. De som inte gillade den här gillade Nattens Cirkus. Eftersom jag däremot inte var så förtjust i Nattens Cirkus ( jo, det är sant ) tänkte jag att då kanske det blir tvärtom även här? Och visst blev det så. Jag gillar!

Det var så himla skönt att få läsa något annorlunda för en gångs skull. Med hela den rätta känslan av rejäl YA men ändå nytt. Jag tycker om att det inte är samhället som är fienden. Istället är det den egna familjen och ondska på riktigt. Fysisk ondska och två trasiga huvudkaraktärer ( eller ok, en egentligen eftersom Tella är försvunnen ) som helt saknar superkrafter själva. Det är förvisso ett spel och en tävling, men ingen behöver lära sig att springa jättefort eller öva sig att slåss mot boxningskuddar ( även om jag gillar sånt också ), utan här är det helt och hållet sinnet som styr. Det sunda förnuftet. Om man nu lyckas hålla sig vid sunt förnuft i den psykedeliska värld som utmålas.

Världen vi möter är upp- och nervänd. En hel del Alice i Underlandet över det hela med känslan att de trillat ner i ett kaninhål. Ett kaninhål där man inte har en aning om vad som är på riktigt eller inte, om människorna man möter är med eller emot en. Och även om jag tyckte spelet var lite väl simpelt så kan jag inte motstå miljön det utspelas i. Vissa tycker att språket är för poetiskt, för ansträngt, men jag gillar även det. Hela boken är så twistad att språket blir en naturlig ( och vacker ) förstärkare till den hallucinatoriska omgivningen.

Lite irriterande är det att Scarlett är så obsessad vid sin syster genom hela spelet, samtidigt är det systerrelationen som är grunden till hela berättelsen. Viljan att skydda dem man bryr sig om. Något som är svårt när man knappt kan skydda sig själv. De flesta saker som irriterar mig under läsningen visar sig dock vara något helt annat, och är det något jag gillar med böcker är det när jag gissar fel om hur det ska sluta.

Jag gillade alltså den här rejält. Caraval är precis den sortens läsning som kan behövas en stormig vinternatt. När världen är mörk och kall och man behöver lite extra magi i sitt liv. Jag kommer helt klart läsa även nästa bok eftersom jag också verkligen uppskattade cliffhangern i slutet.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är En blogg för bokugglor, Carolina läser och Bokkoll.

Den mörkaste delen av skogen

I den mörkaste delen av skogen finns en kista av glas. I kistan ligger en sovande älvprins som ingen kan väcka. Hazel och hennes bror Ben är båda förälskade i honom. Båda drömmer om att vara den som lyckas väcka honom. Men vad händer när drömmen blir sann?

Den mörkaste delen av skogen av Holly Black.

Berättelsen är precis så mycket saga som titeln antyder. Befolkningen i den lilla staden har alla växt upp med vetskapen att älvorna finns i skogen, att man kan råka ut för bortbytingar om man inte är försiktig, och med älvprinsen som vilar i skogen. Ändå är den förvånansvärt mycket nu. Ungdomarna har sina fester i skogen, dansar på glaskistan och häller ut öl för älvprinsen som sover. Och alla vet att kistan inte går att krossa.

Hazel och Ben har båda förälskat sig i älvprinsen. De har berättat sina innersta drömmar, sina önskningar och gråtit vid kistan. Och de har båda hemligheter för varandra. Hemligheter som skulle krossa om de kom fram. När så älvprinsen vaknar ( för det gör han ju ) och försvinner, blir det både komplicerat och farligt.

Jag gillar Holly Black mer och mer för varje bok. Hon är inte alltid spot on ( ja Magisterium #3 jag tittar på dig ) men hennes lägstanivå är ändå tillräckligt hög för att alltid vara bra. Och hon skriver utanför boxen, vågar kanske lite mer än andra amerikanska ungdomsförfattare. Jag gillade ju Den kallaste flickan i Coldtown just för att Holly Black öste på som hon gjorde. Hon gick all in i hela vampyrgrejen och detsamma har hon gjort här. Hon smackar på ordentligt och sagokänslan genomsyrar hela boken. Både karaktärer, miljö och berättelse har ett trolskt skimmer över sig. Och samtidigt aningen tillskruvat så det känns nytt och fräscht. Tillsammans med den lite Jandy Nelsonska syskonberättelsen vid sidan om blir resultatet väldigt charmigt.

Ändå stannar den inte kvar så länge. Jag är totalt engagerad under läsningen ( vilket ledde till sträckläsning ) men jag glömmer ändå boken direkt efter. För tillfälligt engagemang är den alltså perfekt, men vill du ha något som berör djupare får du leta någon annanstans.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Carolina läser, Tusen sidor och BokLus.