Kategori: Young adult

…och Kyria tystnade – Maskinblod 3

maskinblod-3

Maskinblod 3 innehåller nya noveller av några av Sveriges mest spännande science fiction- och fantastikförfattare. Dessutom ingår en kortroman av Caroline L Jensen samt en äldre svensk sf-historia.

Eftersom boken innehåller flera berättelser av olika författare, tänkte jag dela upp mina omdömen för några få i taget. Jag börjar med Caroline L. Jensens kortroman …och Kyria tystnade

Kyria och Teno bor i en skapad kupolvärld där de som inte följer reglerna blir utstötta och hamnar på utsidan av kupolen. Kyria är en upprorisk själ och har svårt att anpassa sig till kupolens regler och till ett helt liv på insidan. Hon vill veta vad som finns utanför. Hon vill ha sin fria vilja att skapa ett eget liv, inte behöva forma sig själv efter Alliansens regler. Teno är redan formad och arbetar som forskare åt Alliansen, ändå lyssnar han till Kyrias fantastiska upproriska visioner och berättelser, med ögon lysande av kärlek, beredd att göra allt för henne. Tills Teno tvingas göra ett val mellan sin kärlek till vetenskapen och kärleken till Kyria.

Språket är vackert och flytande, gestaltningen är fantastisk och jag förstår inte hur Caroline lyckas få allt så tydligt berättat med så lite text. Det etiska dilemmat de ställs inför är trovärdigt och inte helt olikt en del av vår tids etiska problematik. Hur mycket är man beredd att offra i kampen om överlevnad? Är den enskilda individen försumbar i en större teoretisk kamp för mänskligheten?

Jag älskar berättelsen om Kyria och Teno. Två vänner på var sida om etiken i ett framtida dystopiskt samhälle och jag blev så glad när jag insåg att det var en kortroman istället för en novell, men samtidigt så ledsen över att det var en kortroman och inte en hel bok.

Tack till Affront för recensionsex.

Maresi: Krönikor från röda klostret

maresi-kronikor-fran-roda-klostret

Maresi: Krönikor från röda klostret, den tredje fristående delen i en serie av Maria Turtschaninoff.

På en liten ö ligger Röda klostret, en tillflyktsort för förföljda och utsatta flickor och kvinnor från alla de kända länderna. Där bevaras hemlig kunskap om Gudinnan med hennes tre ansikten: Jungfrun, Modern och Haggan.
Maresi är en trettonårig, evigt hungrig flicka som kommit till Klostret fyra år tidigare på flykt undan svälten. Här har hon funnit ett nytt hem, vänner och framför allt böcker i det stora biblioteket i Kunskapens hus. Maresi är eftertänksam och empatisk och tar hand om de yngsta noviserna.
Klostrets fridfulla liv skakas när Jai, en flicka med ett mörkt förflutet anländer till ön. Jai har sett sin far och farbror begrava hennes syster levande och nu är fadern ute efter henne. En dag dyker ett skepp upp vid horisonten. Våldet stiger i land. Maresi måste stiga ut ur böckernas trygga värld och göra det hon är mest rädd för: handla.

Att öppna ett bokpaket med den här boken i var som att öppna en liten skatt. Bara omslaget är helt underbart, jag älskar det. Är det möjligen årets vackraste bok?

Jag har aldrig läst något av författarinnan tidigare, så jag hade ingen aning om vad som väntade. Men jag tyckte väldigt mycket om den här. Det är fantasy eftersom platsen och världen detta utspelar sig i inte finns. Men världsbygget är så subtilt att det känns som om det är vår värld, lite vid sidan om bara, och i en annan tidsålder. Handlingen är Maresis nedtecknade berättelse om vad som hände och det känns som jag läser en krönika från en sagoålder. Berättelsen genomsyras av känslan som meningen ”Det var en gång …” kan ge, en trolsk känsla som om man tar del av en hemlighet som egentligen inte bör berättas. Maria Turtschaninoff ger oss en saga och jag är trollbunden.

Tack till Schildts & Söderströms för recensionsex.

Mazerunner – I dödens labyrint

maze-runner-i-dodens-labyrint

Mazerunner – I dödens labyrint, första boken i en serie skriven av James Dashner.

Beskrivning från Adlibris:

När Thomas vaknar upp i en hiss minns han ingenting, bara sitt eget namn. När hissdörrarna öppnas möter Thomas en stor grupp tonårskillar, som liksom han själv har fått sina minnen raderade. De är inlåsta i ett stort område som omges av höga stenmurar.

Allt de vet är att dörrarna till en enorm labyrint som omger dem öppnas varje morgon, och varje kväll stängs de. Labyrinten myllrar av dödliga faror, och väggarna i den flyttas dessutom varje natt.
På något sätt måste de försöka hitta ut, men hur?

Då händer något oväntat – Teresa skickas dit. Hon är den första tjejen någonsin som kommit. Det verkar som om hon och Thomas känner varandra sedan tidigare. Vad betyder det? Kan hon vara till hjälp när de ska försöka ta sig därifrån levande? Och vem vet vilka svar som väntar där ute ?

Den här gillade jag! En riktigt bra ungdomsbok med bra driv och spännande berättelse.  Den riktar sig till ungdomar 12-15 men jag tycker nog den hade passat unga vuxna bättre. Förhoppningsvis lockar det dramatiska omslaget tillräckligt för att inte åldersgränsen ska skrämma bort de äldre. För det här är en bok som kan tilltala många läsare i olika åldrar.

Thomas kommer till Gläntan som omges av labyrinten. Han möts av gläntingar, pojkar som precis som Thomas kommit dit via hissschaktet utan att minnas mer än vad de heter. Inget vet varför de är där, men alla vet vad som förväntas. Att hitta en väg ut ur labyrinten.

Den har sina språkliga små bekymmer. James Dashner gillar uppenbarligen uttrycket ”Bra där” väldigt mycket. Så pass att det under ett kapitel förekommer från flera olika karaktärer ett flertal gånger. Ibland underskattar han även sin läsare genom att förklara för mycket. Efter en väldigt jobbig händelse står det ”Thomas blev nedslagen”. Ja, man tenderar att bli lite ledsen när saker och ting går åt helvete. Det behöver liksom inte förklaras, man får lita på att läsaren förstår det.

Men det gör inget. Berättelsen i sig är tillräckligt spännande och drivande för att språkliga bekymmer inte spelar någon större roll. Jag gillar även att det inte finns någon direkt kärlekshistoria här, allt är fokuserat på överlevnad och att lista ut labyrinten.

Karaktärerna är bra. Några träder fram och andra förblir lite suddiga. Thomas är bra, han agerar utan att tänka för att göra det som är rätt. Jag är lite trött på karaktärer som velar hit och dit, så det är uppfriskande med någon som bara gör.  Jag ser mycket fram emot att se filmen.

Betyg blir 4 / 5 stjärnor.

Legend

legend

Legend är första boken i en trilogi skriven av Marie Lu.

Beskrivning från Adlibris:

Det som en gång var västra USA är nu Republiken, en nation som ständigt befinner sig i krig med sina grannar.
Femtonåriga June är född i en elitfamilj i ett av Republikens rikaste distrikt, och hon får sin utbildning i Republikens högsta militära kretsar. Day, däremot, är född i slummen och är landets mest eftersökta brottsling. Men hans motiv är kanske inte så illasinnade som de verkar
June och Day är från två olika världar, och det finns ingen anledning till att deras vägar skulle korsas förrän den dag då Junes bror Metias mördas och Day blir huvudmisstänkt. Indragen i den ultimata katt-och-råtta-leken kämpar Day för sin familjs överlevnad, medan June söker hämnd för Metias död.
Men så upptäcker June och Day, i en chockartad vändning, sanningen om vad som har sammanfört dem. Och hur skrämmande långt deras hemland är berett att gå för att bevara sina hemligheter.

Day och hans vän Tess lever på gatan och gör regelbundet räder för att förse Days familj med mat och mediciner. När Days familj en dag får ett överstruket kryss målat på sin ytterdörr, ett tecken för att det finns pest i huset, riskerar han mer än någonsin för att stjäla vaccin. I samband med detta blir han anklagad för att ha mördat soldaten Metias, Junes bror. June får i uppdrag att jaga Day när han blir anklagad för Metias död. Hon svär att Day en gång ska få betala för mordet på hennes bror och tvekar inte att ge sig in i slummen undercover för att hitta Day.  När de möts kommer de naturligtvis underfund med att allt  inte är enkelt som de trodde. Är Republiken inte det goda som June alltid har trott, vilka är Patrioterna och ljuer man om kriget mot Kolonierna, och framförallt, kan de lita på varandra?

June och Day. Herregud vad jag gillar dem, speciellt Day. Han är nog min favoritkaraktär i alla dessa dystopiska böcker jag slukat sista året. Fast det stör mig att de bara ska vara femton år, för det är inte trovärdigt. Precis som det inte är helt trovärdigt att Tris i Divergent bara är sexton. Men det glömmer man efter ett tag, så i mitt huvud är de nog snarare unga vuxna istället. Boken berättas ur bådas perspektiv och jag tycker det är tydligt vem som berättar eftersom de har så olika syn på samhället. Båda är smarta och starka men Day sticker ut lite med ett djup som jag tycker June saknar.

Jag gillar Legend, men serien blir faktiskt ännu bättre i uppföljaren så jag hoppas inte slutet gör mig besviken. Det har ju tyvärr hänt ett par gånger i sommar när jag plöjt trilogier.

Betyg 3,5 / 5

 

 

Angående zombieapokalypsen

Vi vet ju alla att den är på väg eftersom vi alla läser zombieböcker då och då, right? Då kan det vara bra att känna till partiernas syn i zombiefrågan.

Så här tycker partierna vi ska klara zombieapokalypsen!

The fault in our stars

the-fault-in-our-stars

The fault in our stars skriven av John Green. Svensk titel är Förr eller senare exploderar jag.

Hazel är 17 år och kommer aldrig att bli frisk igen. Det har hon vetat sedan dagen då hon fick sin cancerdiagnos för tre år sedan.
Hazels mamma är orolig för att Hazel ska missbruka Americas Next Top Model och bli allt mer isolerad hemma vid teven. Depression är ju en vanlig bieffekt till cancer har hon läst (Hazel menar att det inte är cancern som gör henne deppig – det är vetskapen om att hon ska dö).
Lösningen blir att anmäla Hazel till kyrkans stödgrupp för unga med cancer. Men mötena visar sig vara allt annat än uppiggande och följer ungefär samma mönster som ett AA-möte.
Men en eftermiddag i den där stödgruppen förändras livet. Augustus Waters, friskförklarad från sin cancer, dyker upp.
Hazel möter Augustus Waters blick och deras kärlekshistoria ska komma att bli en sådan som poeterna diktar om. E p i s k.
Det här är en berättelse om cancer, visst, men det är framförallt en förkrossande vacker och gripande historia om livet, Hazel Grace och Gus. Om att vara ung och ändå stå med ena foten i graven. Om att tro att man aldrig mer kommer att bli glatt överraskade. Om att få sin sista önskan uppfylld.
Att få beröras på så många sätt, skratta, komma till insikter och gråta, är litteratur när den är som allra bäst.

Jag var lite orolig för vad ska jag skulle tycka om boken, eftersom jag ofta har problem med hypade böcker. Av någon anledning. Jag ville så gärna älska den här boken lika mycket som alla andra gör. Och det gjorde jag. Nästan.

Hazel är fantastisk. Hon har levt med sin cancer i flera år, släpandes på en syrgastub som är ett nödvändigt ont eftersom hennes svekfulla lungor inte längre klarar att göra sitt jobb. När hon träffar fina fina Augustus blir det både sprakande gnistor och jobbiga funderingar som dyker upp. Funderingar kring vad en tonårskille egentligen tycker om en tjej som släpar på en syrgastub hela tiden,  som kommer att dö snart, som har överbeskyddande föräldrar. Såna saker. Det visar sig att Augustus inte bryr sig om sånt, bara om henne, Hazel Grace, eftersom han redan från början använder hela hennes namn. Som om hon är värd bättre än att förkortas.

Parallellt med kärlekshistorien löper även jakten på en försvunnen författare, Peter Van Houten. Han har nämligen skrivit en bok som först är Hazels favoritbok och därmed även blir Augustus favoritbok. Att hitta författaren blir viktigt för dem båda och förenar dem i något normalt, utanför cancervärlden. Något som inte är en biverkning av döendet.

Boken är fantastisk. Språket är fantastiskt och karaktärerna är fantastiska. Allt är så jäkla bra, så fint och så fruktansvärt sorgligt. Jag säger det igen, boken är fantastisk! Men naturligtvis finns det ett men. Jag är hela tiden medveten om att jag läser en fantastisk bok. Och det är tyvärr ett litet minus. Jag blir inte uppslukad så jag glömmer var jag befinner mig. Jag blir inte döv för omgivningen. Vilket innebär att det är en fantastisk bok, men inte en fantastisk upplevelse. Möjligen beror det på att jag inte köper dialogerna mellan Hazel och Gus. I min värld pratar inte tonåringar så med varann så det blir inte helt trovärdigt. Vilket förmodligen är anledningen till att jag är medveten om att jag läser och inte lever i boken med karaktärerna. Men det här är troligen bara mitt problem. Jag förstår helt och fullt att det här kan vara en oförglömlig upplevelse för någon annan. Jag älskar den också. Nästan.

”Vet du hur vi blandar whisky och vatten i det här huset?”

”Nej”, sa Gus.

”Vi häller whisky i ett glas och sedan frammanar vi tankar på vatten i våra sinnen och sedan blandar vi den verkliga whiskyn med den abstrakta idén om vatten.”